Vem blir inte glad av att tänka positiva tankar? Jag anser att varje liten surkart borde följa mitt råd.

Killen kom hem tidigare fårn jobbet igår. Helt utmattad och trött la han sig i sängen, aaw gubbe lilla! Vi hade nämligen ett möte med banken inbokat. Och som alltid när vi två är i farten, blir vi sena. Jag rusade in i duschen, fönade & plattade håret (viktigt att man ser proper ut), fick för säkerhets skull min rygg/skuldra insmord med Voltaren gel. Klär på mig, tar en macka (hade helt glömt bort att äta, händer rätt ofta numera?). Ser att klockan närmar sig efter 3. Fuck fuck fuck, inte bli sena tänkte jag. Hetsar killen att han måste försöka få tag i personen vi skulle på möte hos, meddela att vi blir sena. Guuud så pinsamt! Men ja, jag är inte förvånad längre, lika bra att sluta anstränga. Att vara sen är inte en brist på respekt för tidangivelser eller moral, man föds till det.

Mötet med banken gick mot förväntan bra, ett steg åt rätt riktning. High five! Nåja, även om inga papper skrevs så har vi ett hum om vad som gäller, någonstans måste man ju börja! Tanken var att vi efter banken skulle ha hunnit med ett besök på en djuraffär, men i och med att vi redan var sena till banken sprack tids schemat.. Istället styrde vi våran färd till de vi skulle köpa hundburen av. Buren är i så gott som nyskick, hunden säljaren hade skaffat fattade aldrig tycke för buren, samt att den ökade sin storlek fortare än de hade väntat sig. Ja man tackar! Med oss tog vi buren och satte oss i bilen.

Bara det att den stod parkerad i en nedförsbacke, med ca 10 cm mellanrum till bilen som stod framför. Bilen vägrade backa, bakhjulen de bara spann. I ren förtvivlan stod vi bägge där utan möjlighet att ens med viljekfraft kunna rucka bilen. I några hjälplösa försök att få bilen att backa, sökte vi efter en sandlåda. Fann 1 men den var tom. Hmm tänkte till och gick tillbaka till gården vi just lämnat. Aha! Där fanns 1! Det fanns inte mycket spelrum att försöka räta upp den då avståndet framför var ytterst begränsat. Vi puttade in sanden. Försökte igen, o igen. Jag gick och hämtade mera sant, bilen rörde sig inte! Mer sand, bilen va fortfarande fast i snön. Jävla snöhelvete! En sista gång gick jag och hämtade sanden, och gissa vad som hände?!

Jo en tjurkärring skulle så klart få sin gälla röst hörd. Hon gillade inte mitt påfund att jag tjuvade "föreningens sand". Vilket hon också var noga med att säga. Ingen större dispyt så men men. Jag svarade snällt tanten, som tyckte jag skulle ta sand ur en annan låda. Svarade väl nåt i stil med att den är slut, och vi sitter fast i nedförsbacken. Kärring fitta, borde kanske ha hävt ur mig det med. Folk som inte kopplar, eller har förstående borde hängas!

Kort efter mitt förra inlägg, ja senare på kvällen. Råkade jag ut för nåt riktigt otrevligt.

Tagit en paus från datorn. Eftersom att det var den som utlöste det hela. Kan inte sätta finger på vad som exakt hände. Men jag råkade väl vrida min skuldra på nåt jävla vänster, som sen resulterade i karate smärta utav dess like. Halleluja va ont jag hade! Tjöt som en stucken gris, tårana sprutade. Låt i fosterställning i sängen och kunde knappt röra mig. Fyy fan asså! Han försökte tala vett i mig om att det hade vart en bra idé att åka in till akuten. Never, jag åker inte sa jag! Vem vill sitta och vänta på att först få en plats, sen vänta på att bli undersökt, sen vänta lite till, vänta mer, vänta ännu mer på att en läkare konstarerar att lite smärtstillande och lugn och ro hjälper?! Aldrig vart med om nåt liknande innan. Stackars killen som försökte lugna mig utan större resultat. Han ringde sjukvårdsupplysningen i hopp om hjälp. Efter att ha tömt mina sista krafter på att grina kom lugnet, men smärtan den bestod. 

Försökte få i mig lite värktabletter. Låg säkert i 1 timme. Kunde inte röra mig en meter. Nästan lite läskigt! Men efter att jag hade fått i mig vätskan vart jag också pissnödig. Jaha, hur vi göra?! Efter att självmant försökt trotsa smärtan i ett försökt att ta sig upp från liggande position till sittande gav jag upp. Det gick bara inte! Då kom han på den briljanta idén att lyfta mig med sängöverkastet som jag låg på. Kände mig som en strandad val som skulle bli förflyttad tillbaka till havet. Haha! Med lite teamwork så gick det. Jag kom upp på fötterna. Med ytterst få möjligheter att röra mig fritt fick jag tänka baklänges när jag väl skulle in på toan. Normalt sätt sätter man ju sig med ändan på sitsen (i mitt fall har jag toarullen hängandes på vänster sida, och blir då en vridning med ryggen åt samma håll då jag är högerhänt) gör det man ska tar pappret och torkar sig. Bara att få av sig brallorna gjorde ont. Tänk då när de skulle på igen. Jösses Amalia! Likt en robots stela rörelser bakade jag ut från toaletten, glad över att jag tog mig dit. Tillbaka till sängen..

Killen pensla på lite illaluktande tigerbalsam. Först vart det så där härligt varmt, sen kom den ilande kalla känslan. Vetekudden kom till sin verkliga rätt nu. 30 minuter gick.. Visst fan, skulle ju åka till skolan och lämna tillbaka en bok. Hur ska det gå?! Killen erbjöd sig att åka själv. Tänkte genast: "vad gör jag om nåt händer, om det blir värre när jag är själv?!" Samlade lite kraft. Han greppade tag i överkastet och hjälpte mig upp på bena igen. Trädde på mig hans jacka, den är ju stor och gossig och inget man behöver krångla med för att få den på sig. Inte min heller, men med denna smärta gick det inte att få på min, tog det säkra före det osäkra. Bilresan gick mot förväntan bra, även om jag efter halva sträckan dit höll på att kvidera. Bet ihop. Tänkte, snart är vi hemma och jag kan få återgå till fosterställningen..

Sen säger han: Ska vi inte åka förbi apoteket och köpa lite voltaren gel? Kände genast att åh nej det orkar jag inte, ville bara hem. Bet ihop än en gång. Tänkte att snart är vi hemma. Han parkerar strax utanför apoteket, klockan var efter midnatt. Går in och kommer tillbaka. Kändes som en evighet att sitta där i väntan. Men nu var vi påväg hem. Han gör mig sällskap upp. Medan jag försökte göra mig redo för natten parkerade han bilen. La mig i sängen, helt utmattad. Fick ryggen/skuldran insmord, vetekudden värmd. Sen somnade jag. Och morgonen därpå var all smärta som bortblåst. Men än idag känner jag av det, den ligger där bakom och lurar.

Inte lätt att hålla ögonen/fingrarna i styr. Imorn är det pay day! Yay! Killen och jag har febrilt letat och letat och letat efter en hundbur som ska vara schyst, snygg och till ett humant pris.

Till en början när allt var nytt för oss bägge svor våra tungor till hur dyra burar kan va. Ja menar, vem kan inte fläta ihop lite stålvajer, svetsa och haka på ett lås? Man behöver ju inte Einsteins kompetens för att räkna ut att det är ett ganska enkelt jobb! Självklart kommer våran bebis bara få det bästa, Crème de la Crème om man säger så.

Men det behöver ju inte gå i överdrift.. Kan väl erkänna att jag då och då dras till blocket. Varför vet jag inte. Mest nyfiken på vad mina medmänniskor runt om i landet inte har nåt behov av. Så här träder min återvinnings anda i kraft. Vi har ju vart ute i olika zoo affärer och kikat, klämt och känt på olika typer av burar. Hört oss för med personalen där, läst i olika nätforum mm. Ja, man vinner bara på det i längden! Killen visade mig en länk från någon tysk sida där de utför olika krocktest med hund, det var alltifrån sele-bur. Dessvärre har jag inte kvar den länken.

Klicka på länken nedan för att komma till sidan!

MIM

Matnyttig info om hund/transport

För först så tänkte vi att en sedvanlig gallerbur (sån man oftast hittar i djuraffärer) räckte. Men efter mera läsning insåg vi båda att - Näe det går inte! Vi vill inte ta den risken att det blir ketschup av hunden. Men en bur SKA vi ha, även om vi kanske får lov och vänta med att ha en "bilhundbur". Meningen är ju att doggisen ska kunna känna sig trygg där i, kunna slappna av när den behöver. Bra träning för hundar helt enkelt! Man kanske inte vill ha en alldeles stissig hund hemma när man har folk över på besök, någon kanske är hundrädd etc. Då är det toppen om man kan lära sin hund att känna trygghet.

Bra sätt att träna den inför att vara ensam hemma. Då krävs det att man börjar tidigt, så att hunden inte senare kopplar samman bur med någonting negativt. Jag är mer än förväntansfull nu. Kommer nog bli lite shopping till hunden i helgen om killen får bestämma  

Hittade i allafall en bur till lämpligt pris, begagnad på nätet. Ja det är ju bara en bur. Verkar som på bilden att den är i gott skick. Så i morn tänkte vi åka iväg och hämta den. Fan va sweet!

Otroligt vilket vackert väder det är ute, inte en dag förtidigt! Känns som att min själ behöver det där. Många tankar snurrar hela tiden. Ibland mer ibland mindre.

Mejlade över bilderna på valparna till mami. Lite wierd att vi har fått den kontakten vi har idag. Vet inte om det enbart beror på hennes sjukdom, eller om det faktiskt är så att vi fungerar bäst på varsitt hålll, eller om det är så att hennes fd vän flaskan gjort att hon blivit mer mänsklig  nu när hon tvingas låta bli. Hon visar känslor, ja för ibland känner jag faktiskt av att hon bryr sig. Vägen hit har tagit år. Och det sägs ju att tiden läker sår, men för mig kommer ärren alltid bestå. Visst jag kan blunda och förneka det förgågna, att det som har vart aldrig har hänt. Spela charader. Spela spelets regler. Man ska ju inte sparka på de som redan ligger ner. Hur mycket hat eller förtvivlan jag bär inom mig, vet jag att det ej är rätt väg att gå. Min moral talar till mig att gå med huvudet högt oavsett! För jag vet att det jag gör är bra.

Men det går bara till en viss gräns, för minnet av hur jag har haft det går inte att sudda ut. En evig kamp om att "glömma, förlåta och gå vidare". På ett sätt känns det som att "hon behövde" råka ut för denna skit sjukdom, för att lära känna sin dotter mer. Än att skjuta sitt barn ifrån sig. Och för att vara med om och uppleva det där som jag så länge alltid har längtat efter. En sund mor och dotter relation.

Det är sällan några mirakel sker. Men jag tror faktiskt jag råkat ut för det gällande min mor. Hur sjukt eller i ögonstickande det än låter. Så har jag "fått den mamma jag alltid har saknat". En som ringer nästan dagligen för att fråga hur jag mår, vad jag ska äta till middag, hur plugget går osv. Visst hände det att hon hörde av sig under tiden jag fortfarande bodde hemma, men aldrig på samma sätt som hon nu tycks göra. Det känns och det märks att det är äkta.

Dumförklara mig gärna när jag säger att hon förr aldrig brydde sig, det må ha vart med små medel. Som att ge mig tak över huvudet och mat på bordet. Vilket lika gärna kunde vart jag själv som ordna. Det finns mycket som jag under min uppväxt inte bör ha gått igenom, ja barn överhuvudtaget, men jag kan inget annat än idag vara tacksam för det. För det har gynnat mig, lärt mig massor. Jag har fått uppleva många dåliga saker, jag tvivlar på att jag är ensam om att ha vart ett barn som farit illa i hemmet. Men många göms undan och kommer aldrig till skott och vågar stå upp för sin sak.

Det fanns stunder i min ungdom som jag funderade på en annan utväg, för en människa tål inte, ska inte behöva vara med hur mycket skit som helst. Alla har en gräns, och jag tror så här i efterhand att det har berikat mig och min tollerans nivå avsevärt mycket. "Man vet vad man klarar av" och det är för mig en jävla bedrift i alla väder! Och utrycket "det som inte dödar dig, stärker dig" är verkligen något jag vet vad det har för innebörd.

Hon tyckte till och med att valparna var söta!

Här kommer några bilder på småttingarna. Frågade uppfödaren om det var ok att slänga in de här. Jo självklart fick jag det, inte nog med det så fick vi några fler bilder! *happy*

Här har vi tiken "Maya" med tillhörande puppies.

OBS!

Bilderna är lånade från Peytons!!

Naaw snuttar!

Tänkte ja skulle ta och dela med mig lite med vad som har pågått här i västerort..

Ja ni ser ju nedan att vi väntar tillökning. Fick bekräftat igår på mejlen, efter förgående samtal med uppfödaren som ledde till några missförstånd. Att vi kommer bli ägare till en röd mini pinne! Lyckligaste är vi!    Ett tag där så trodde jag att det var kört, tänk va lätt man kan förlita sig på en annan människas ord, och ännu lättare missförstå! Vi har under några veckor sökt igenom rekommenderade kennel klubbar. Och så hittade vi ett par som vi bägge fastnade för.  Den ligger i V-ås. Slängde iväg några mejl för att höra oss för om de hade några planerade kullar på g. Denna eviga väntan på svar höll på att äta upp mig ska jag tala om. Tur att man har en sambo som stillar min oro. Å så kom ett svar från en, en som jag tror vi bägge hoppades på skulle svara.

Uppfödarens tik väntade ploppa valpar när som. Wow! Redan, oj! Lite tidigare än vad vi kanske hade räknat med. Fram med almanackan, ja en sån i pappers format, inget jag tänker överge i första taget! Försöker beräkna lite själva på när vi i sådanna fall skulle bli med hund. Vi kom fram till mitten/slutet av april. Går det? Hur ska det bli med plugg och så? Det löser sig!

Ungefär lika fort skickade jag iväg förfrågningar till några närliggande hunddagis (många hävdar ju att skaffar man hund ska man väl för fan va hemma och ta hand om de, och inte genast lämna bort den!) Nä det stämmer, men när tiden är inne så är det enligt mig en utmärkt idé. Hunden lär sig att sociallicera sig med andra hundar och tränas på att bli förd av en annan en än själv. Och tiden innan den hamnar bland andra hundpolare hinner man kanske fostra den så pass väl att den inte tar efter andra hundars olater. Ser bara fördelar med det, utom priset.  Gosh! 2400-2800:- Gaaalet! Fram med budget kalkylen. Räkna. Hmm. Ja. Det går fan i mig ihop!

Det jag främst ville veta när de olika ställena "tidigast" tog emot en valp. Olika där med. 4-6 mån. Blir perfekt. För det är främst till hösten som det är aktuellt. Alternativt dagmatte. Tycker folk som hävdar annat är inskränkta. Kan man så ska man! Båda lika rätt!

Allt verkade nästan för bra för att vara sant rörande kenneln vi har valt. Uppfödaren är uuber trevlig. Verkar veta sin sak. Human. Otroligt ståtliga avkommor som vunnit många 1:a priser i BIR, BIG, Btkl CERT mm (inte lärt mig vad de olika förkortningarna betyder..) Vilket verkar vara viktigt i avels sammanhang.

Varför en dp?

Jo. De är små miniatyrer av pinscher/dobberman. Små muskelpaket utan att verka sönderavlade som tex bulldog. Mycket hund i liten förpackning. Inga soffpotatisar. Tillhör grupp 2 och därför inte i liknelse med chihuahua som tillhör grupp 9 - sällskapshund! Stiliga linjer. Helt bedårande söta som valpar, men som vuxen med. En aktiv ras som kräver mycket stimulans både fysiskt och psykiskt. Möjligheter att ställa ut den, köra agillity, spåra kantareller yum yum, mm. Den är otroligt lättlärd, tillgivien, temperamentsfull, pigg och lekfull.. Många  andra raser segar ihop efter några år och blir bara liggandes i deras bädd och kommer endast när det vankas mat eller prommenad.  Urspungligen  är den från tyskland, sägs vara en avel mellan tax och Italiensk Vinthund, därav deras höga vakt instinkt, utan att verka skällig.

Det visade sig att hon hade valpat i fredags förra veckan. Och så kom det ett mejl idag. En bild på tiken och hennes valpar. Aaw jag dööööööööööör! Ska höra om jag får lägga upp den. Men guuud så söta de är! Ser ut som små bollar.

Ja man skulle nästa tro att det regnade juveler från ovan. Men inte om man enligt min status uppdatering på fejjan läst. "Vem har sagt att det ska vara lätt och leva?"

Jag erkänner, jag är till sinnet en sann människohatare. Utan oss skulle inget ont finnas, lika lite skulle allt goda existera. Tillsammans finns vi, vi skapar (o)balans. Vi behövs. Inte bara du och jag. Med risk för att verka gammalmodig, men var det inte bättre förr? Allt för ofta hör vi från olika håll att det alltid är någon annans fel. Sällan vårt egna. Min fråga är då: Varför är det så svårt för var och en att ta sitt egna ansvar? Återkopplar till förgående inlägg.. Att folk, vänner familj mm hellre sköter sig själv än att ta in tips från andra? Jag KAN inte greppa det!

Nu har sötisen tappat om mitt bad (det förra svalnade då vi efter middagen begav oss iväg till Zoo:et vid Bromma flygfält.) Tänkte lägga mig där i hopp om att mina krämpor i buken sinar. Hela dagen idag och igår har präglats av en hemsk mensvärk. Bortskämd har man allt blivit med att ha p-stav. Men ibland så blir man påmind, det ska kännas att man lever. Man får aldrig ha det för bra. Nä aldrig! Knaprat painkillers i hopp om hjälp, samt gått skyttetrafik till micron för att värma om min vete kudde som har hållt det mesta av värken i schakt. Små ångest över att ja inte vart i plugget idag. Men efter att ha läst lite om kaoset så kändes valet av att ha stannat hemma genast bättre. Vem fan står i kylan och huttrar i väntan på att "få" plats på en ersättningsbuss? Inte jag!

Det var en gång ett sött litet nykärt par. De hade levat tillsammans under en längre tid. Kärleken mellan de 2 syntes på mils avstånd. Sen en dag kom på att det saknades något i deras tillvaro, något behövdes för att de skulle bli en komplett familj.

Det var väl där vi började antar jag, jag tror många som lever som sambos eller som länge levat ihop förr eller senare hamnar i tankebanor kring att ta relationen till nästa nivå. Antingen skaffar man en unge, husdjur, landställe eller va det nu än må vara. Nåt som man tillsammans kan vårda och glädjas åt. Låter en dröm gå i uppfyllelse. Vi är människor, vi är skapta för att vårda. Sen finns det ju de som helt avstår från det, finns ju alla sorters folk. Men alla kan vi relatera till det, från tidig ålder blivit ompysslad av föräldrar (om man lever i ett "I-land") överföst med kärlek, materiella ting..

Vi har nu kommit så pass långt i att vår dröm ska gå i uppfyllelse, o nej. Vi ska inte ha barn. Än. Förvisso kommer vårt lilla knyte vara precis som ett barn haha, den kommer behöva närhet, kärlek, rutiner, uppmärksamhet, fostran. För att på bästa sätt bli en hund man "vill/kan" ta med sig överallt utan att folk ryggar tillbaks. Oberoende vad för slags ras man skaffar är det ett bra jobb som förare som står till grunden för hur hunden senare i livet kommer bli. Jag brukar ofta säga att hunden speglar sin ägare. Och ordspråket "sådan husse/matte sådan hund" stämmer i alla lägen (självklart finns det undantag här, som med allt!).

Och mamma sa senast idag att (hör väl till att nämna att hon sällan tagit mitt parti i form av stöd eller uppmuntran, samt att hon inte är någon hundmänniska. Oberoende vilket så kan hon ändå argumentera för sin sak, vad som kännetecknar en "bra" hund.) Och hon sa idag till mig att det är samma sak som att fostra sitt barn till att bli en god medmänniska. Lära den vad som är rätt och fel. Självklart måste man uppleva de små felen innan man kan rätta till de sa jag. Allt sker inte naturligt. Vare sig det rör ett barn eller ett djur. Känns oerhört bra att hon för en gångs skull inte ratar mig och mina levnadsval. Sånt betyder väl mycket för alla, och alla gäller även mig!

Detta hade jag nog inte hoppats på kunna hända mig, inte nu. Samt att min allergi sedan barnsben har legat som ett ont spöke i bakhuvudet. Ja, jag är villig att ta den chansen, många hävdar nog att det idioti. Man har ju läst en hel del i olika nätforum om diverse saker som rör hund, det jag förvånades mest över var den totala ignoransen mellan folket som skrev där. En hävdade att x=1 en annan att x=x same same. Men få tog också hänsyn till de olika synsetten. Jag vet att det är en risk jag utsätter mig för.

Allergitest gjordes i fredags. Herregud, man måste ju våga chansa för att vinna right?! Majoriteten av all min "födoämnes" allergi har ju växt bort. Och jag är lyckligare än Kungen över att kunna få äta gurka "som mestadels innehåller vatten, kan man vara allergiskt mot det?" Så ja, gissa om jag är glad över att ha övervägt detta? För det är ju ändå jag som kommer att sättas på prov, sambon är ju fri från allt vad gällande allergier. Hans last är väl att han både gillar marmelad & messmör! Yuk!

Sen är ju fördelen den att djur är enklare att ta sig an, ja om det inte fungerar. Och man måste göra sig av med de. Hoppas verkligen  verkligen vi slipper det, för vem vill göra sig av med sin trofasta vän? Den som alltid glatt viftar på svansen av lycka och saknad av att få se dig igen? Den som kommer och kryper ner i din famn när du känner dig nere? Den som välter ut soporna på golvet, den som gör dig skogstokig, den som gör saker du själv får skylla dig för. Hunden. Människans bästa vän! Den som måste ut på morgon, eftermiddag, kväll och kanske en natt tur för uträtta behov. Den som tuggar sönder dina strumpor. Den som nafsar dig i händerna när ni busar.

En annan sak jag kom och tänka på var det att man ofta råkar ut för av folk i sin närhet och dess åsikter. Jag är sällan den som tar något negativt. Sällan min åsikt som framförs är av den sorten, oftast är det för att hjälpa. Min fråga som jag även ställde till killen är, varför har så många så svårt att ta lärdom av andra? Varför måste de "testa" själva. Se om de överlever att gå över gatan om det är röd gubbe tex. Om allt finns svart på vitt? Varför då chansa?

Eller som jag gjorde för en vän härom natten, i helgen. Fick veta att hon hade bjussat sin hund på vindruvor. Senare på natten raketforskar jag (typ det enda jag har gjort de 3 senaste veckorna) vidare om hur det är att ha hund, vad man som hundägare bör tänka på, skyldigheter, straffbart om man inte plockar upp hundens skit mm. Hela webben flödar matnyttig info. I alla fall så ramlade jag över en pdf där de hade spaltat upp diverse saker som var olämpliga rent utav farliga för en hund att få i sig. Och va tror ni jag hittar på listan? Jo. Vindruvor! Kastade mig på telefonen och berättade detta, och hoppades på att inget allvarligt skulle hända. Hon hade själv aldrig hört talas om det. Såna saker uppskattar väl alla? Eller? Hon va oerhört tacksam för min upplysning. Sen är väl det som med allt, alla är olika känsliga. Nu spydde hunden upp allt och visar inga symptom.

Längtar!  

♥