'To my insperation and my shining star'

En tanke som slog mig igår var att sannolikheten för att man ska träffa någon som man passar med minskar när man nöjer sig med det man har. Jag har fullt upp med mitt, träning, driva företag, ta hand om djuret. Tid är pengar. Många delar nog min tanke här - även om man är 'redo' så väljer man att fokuser på sig och sitt. Så krävs det engagemang. Och det måste vara ömsesidigt. Krav är det sista vi vill ska tynga ner våra axlar.

'Den jag träffar m å s t e ha ett eget liv'  

Fastän jag vet att när man väl träffar rätt så krymper ens principer ner till 0, och allt det där man lovordat sig själv är som bortblåst - för man bli tagen på sängen och upprymd av känslan att vara älskad. Sätter vi oss själva i andra hand kanske vi lättare kan närma oss någon annan. Sentimentalt bubbel här. Men är det inte så, att det är jävligt svårt och ens hitta någon i dagens hektiska samhälle? Alla är vi utbytbara. Ett felsteg och någon annan tar din plats? Hur kul är det att trampa själv genom livet? Visst, vänner i all ära. Gör det inte mer komplicerat än vad det behöver vara. Keep it simple. Make it sweet. Man behöver inte vara svinaktig eller en mansgris för att man är rädd för att låta någon komma nära dig inpå livet. 

'Vi är alldeles för ytliga idag för vårt eget bästa'

So? Om yta är det jag ska behöva se och leva med vill jag banne mig att det ska vara attraktivt to the very end.. Vi är alla olika, det har vi fått lära oss på dagis. Tacka fan för det. Då kanske jag få ha min tukt efter muskelmassa i fred? Våga stå upp för dig själv. Våga stå för dina åsikter. Våga säga vad du tycker. Vi är så jävla urusla på att tala om för andra hur bra de är, eller hur bra just den personen i din närhet får dig att må/känna. Våga ge personen brevid dig på bussen en komplimang för nåt du gillar hos den. Våga släppa ner skölden. Sluta upp med att vara så jävla stolta hela tiden. Ingen annan än du själv som förlorar på det. Förändring kan bara ske när vi är medvetna om vad vi måste bli bättre på. Och sluta för fan upp med och va så jävla rädd för att göra bort er. Är det hela världen? En fegis vill väl ingen vara? Se så, ta modet till dig och gör en förändring hos dig själv idag. Så lovar jag att känslan av att ha gjort nåt som är mot ditt vanliga mönster kommer stärka dig och din självkänsla mer.

Undrar om fler män i landet lagom blir mer sugna på att få nåt uppkört i stjärten med lite pepp som en låt som denna? Döm själva. HAHA!

Kollade lite på Fråga Olle dokumentären idag. Blir lätt hänt när man var ute och nattsuddat och sovit bort hela dagen och fyllt kistan med ton av onyttigheter. Kände mig förtjänt av'et efter en helg från helvetet såå. Finns ju ingen här som kan se mina liggsår växa, mer än Prinsen. Han blir glad av att jag kommer tillbaka efter att ha lämnat soporna. För det första tycker jag det är bra att de visar snusk på tv. Mer sånt åt folket. För det är alldeles för få som vet nåt om hur man får en kvinna att komma till himlen. Övning ger färdighet. Och för att dra en koppling till utbildningen - så tar det 100 000 repetitioner att lära in ny teknik. Så ut och juffsa som du aldrig juffsat förr! För det är väl sjävlaste fan att det ska vara lika bannlyst och prata dirty öppet bland folk som det är att vrida på pinnen i kassadisken. För igår när jag och Emma satt och snattrade så fick vi en heeel del blickar på oss. Utstirrade som två ufon från nån annan planet. Men kom igen ffs! Det är väl inget konstigt? Frågar ständigt mina killkompisar -Ja, men snackar ni aldrig storlekar på hålen som vi snackar längd på stocken? Nä, är svaret jag oftast får. Happ. Torrisar. Kan väl bara betyda en sak, att min favvokillar är enna riktigt svärmorsdrömmar som är "stuck in the friend zone".. Och jag är en outsider som talar först och tänker sen. Nåväl. Dit jag ville komma var att sommar närmar sig och brunsten är nära. Snart kommer halvnakna kroppar skyltas i stan.

Och man kan oskyldigt gå och glo bakom sina solglasögon...

De tar ju upp livsviktiga recept för att krydda upp tillvaron i sängkammaren. Lika mycket som "tjejer" gillar att shoppa kläder, väskor, skor. Och vi blir tillfredställda av det. Behöver männen få sitt. Inte undra på att många relationer går i kras för att tjejen inte bjuder till, eller förser honom med ett dopp i grytan. Karlar är inte så komplicerade att förstå sig på, när man väl förstått deras enkelhet. Det är oftast bara vi själva som bygger upp ett komplex. Väldigt vanligt bland hondjuren att analysera in en händelse ner i beståndsdelar och sen skapa en barriär utan att det ens finns belägg. Vi vill gärna 'put a label on it' och sen skenar fantasin iväg om villa, volvo och vovve. Sånt skrämmer ofta männen. Förstår de. Skulle bli lika livrädd själv. Jag är en fri fågel och vill kunna flyga fritt över världen. Inte känna mig låst. Kunna göra allt som viktigt för mig. Tids nog kommer väl kärleken att hitta mig. För jag är övertygad om att det finns någon för alla. Nåt jag inte alltid vart, men nåt jag lärt mig. Tills dess ägnar jag mig åt min kärlek i livet. 

Boyaah!

GE MIG SOMMAR, TACK!

Jag märker att jag blir mer och mer fixerad inte bara i mig själv utan det börjar även förvärras i hur jag ser på andra. Vad är det som är pågår inom mig är lätt att undra?? Men kroppsfixerad är nåt jag vart så länge jag kan minnas, kroppen är ju en bild av mig som andra kan lägga på minnet. Min personlighet är färgklicken utöver som ska sätta starkast prägel i hur man kommer ihåg mig.

Så..

Är det i takt med stigande ålder kontra vishet hur man väljer att se på sin omgivning? Eller är det ett formbart intresse man har utvecklat olika långt eller gediget intresse i? Hur illa ni än ser på det jag nu ska ta upp är ert egna val - detta är min personlig åsikt. Och tänka och tycka får vi tack och lov ("än sålänge").. Såhär. Vi har alla skilt olika uppfattningar kring hur vi ser på andra individer. Jag har min. Du har din. Vad som är sunt och hälsosamt för mig kan va helt åt det mest extrema för någon okunnig och tvärtom för en nörd som snöat in sig på en grenspecifik sak. Så därför är varken min eller din mer rätt eller fel. Meeen. Jag har kommit underfund med en del saker (som man som tjej ofta råkar ut för - vi är våra värsta fiender ever.) Jag vill minst av allt vara den typen som dömer andra. Men när det kommer till nyblivna morsor - eller de som är "gamla i gemet" så tappar jag mycket av min tilltro till lycka i livet.

Att jag ogillar barn - främst andras - då de verkar vara 2:a hands sortering. De gapar. De skriker tills de blir alldeles röda i fejset. På riktigt. Barn skulle ge mig magsår. Jag får panik varje gång en barnvagn rullas in på tåget. Min första tanke som rusar genom huvudet är: Hur länge får man sitta i lugn och ro innan barnskriken basoneras ut i otakt till musiken i mina lurar? Hemskt. Men jag skulle aldrig kunna ta det ansvaret att orka släparunt på ett köttstycke som gapar och skriker av olika orsaker. Jag tänker definitivt inte hylla er som gjort valet att göra precis tvärt emot vad jag står för. För det är ert val. Tänker inte sympatisera med er alls när ni klagar över sömnlösa nätter och barn som inte tar tutten. Juste tuttar. Kan va riktigt nice och se på (ja, jag kan tycka att ett par schysta rattar är fint och titta på - men efter en eller flera omgångar med barn som klämt och hängt i mjölkspenarna - så är de LÅNGT ifrån FINA och titta på. Vill man ens som man ta i de? En tubsocka med en tennisboll i? Upphetsande? Känner genast att jag måste gå och dra en rotation i körsbäret. Nä, men skämt o sido. Jag klankar inte ner på hur man blir att se ut efter en graviditet. Ni alla som genomgått en och fått bibehålla kroppen likt en 14 åring - tummen upp för er! Men ni andra som sitter med dåliga gener och förmodligen en rättså dålig utgångspunk innan - va hade ni trott? Att ni skulle bli som en omslagsflicka? Bara bära nåt inom mig, bara där tar det stop för mig. I tanken. I vetskapen om att ha nåt som växer, bli större. Och så småningom MÅSTE ta sig ut på ett eller annat sätt. Nä, min kropp är alladles för dyrbar för att förstöras på det viset. Får en alladeles lagom dos av "andras" barn när jag träffar mina vänners barn.

Min tes har stärkts ytterligare under utbildningens gång. Om jag innan kände att skaffa barn var motbjudande så önskar jag nu i efterhand att jag aldrig fått veta att kvinnor är det könet man har för att avla fram gapanade och skrikande bajsmaskiner. Omoget och tycka så? Nä inte ett dugg. Alla vill inte ha barn. Alla som har barn tycker inte att en graviditet är enkel och smärtfri och genomgår oftast den inte igen - återigen: För de har vetskapen i bagaget. Så mitt genialiska val är ju självfallet att köpa ett något äldre köttstycke. Typ 3-5år. Själv. Så blir det inget trubbel om att "splitta notan - delad vårdnad" vid en eventuell separation. Egoistiskt? Verkligen inte. Mitt val utformat efter mina permisser. Hjälper ett barn vars "biologiska" förälder valt att avstå själva föräldrarskapet - men genomgått det jag ALDRIG vill utsätt min kropp för. Jag ser det som välgörenhet. Lika mycker som jag tycker att prostitution bör vara ett mer accepterat yrke under riktiga arbetsförhållanden med möjighet till akassa och friskvårdsbidrag. Att föda egna barn anser jag vara mer egoistiskt än nåt annat. Få en miniatyr av sig själv. Mm sug på den du! Tänker kretslopp, inte konsumera nytt utan återanvända sånt vi redan har - inte skapa fler som trampar ner och förstör. 

Proteinskallen i mig har talat. Har hört att man talar illa om folk som tränar och dricker proteinshakes. Så ja va bah tvungen och mynta uttrycket här. So here go. Tänk om tänk rätt. Du som tycker folk som tränar och käkar tillskott, du är säkert en såndär "typisk morsa" jag skulle har extremt svårt för. Du är förmodligen också jävligt onöjd med dig själv och hur din kropp ser ut att det sticker i dina ögon och se andra prestera bra och nå sina mål. 

Och för att knyta ihop säcken i detta lilla inlägg måste väl bli följande: Fick höra nåt väldigt uppmuntrande idag på rollspels biten. Jag och min kursare höll på att gå igenom en övning, varpå ålder kom på tal. Men hur gammal är du då? Gissa, svarade jag. 22? Tack! Det värmde! Kändes jävligt gött och få höra det från en karl som är något äldre - man har ju en egen uppfattning om vad man skulle kunna tänka sig att andra har för uppskattning om ens ålder. Så mina år av rökning har inte visat sig än! 

Och att än blir det inga barn gjorda. Jag är inte klar med att leva mitt liv. Har så mycket jag vill göra, se, upptäcka världens alla hörn, bo/jobba i ett annat land - självklart inom det jag håller på att utbilda mig inom. När jag är klar med det, då kanske det finns tid för att avsätta resten av sitt liv för att ge ett barn verktygen som krävs för att möta världen. För mig så stannar ens egna liv. Man slutar leva som man gjorde innan. Jag har absolut inte lika frekvent umgänge med mina vänner som har barn än de som inte har det. För de som har barn så är säkert den tillvaron helt ok FÖR DE. Men inte för mig. Jag valde mina vänner, men de valde bort ett frekvent umgänge med mig framför att fostra ett stycke kött. Jag är inte redo att låsa upp mig. För skaffar man barn, kan man inte flytta runt hit och dit, då får barnet ingen trygg tillvaro, svårt att komma in i nya klasser om man måste byta plugg ofta etc.. Ja ni hör ju. Men är det riktigt så, eller är det vi som själva väljer att curlra våra ögonstenar för att inte andra ska tala illa om hur vi gör saker på ett annat sätt? Vill göra en sista koppling till den där typiska "missnöjdaren" som säkert sitter med handen i chipskålem nu och undrar på måndag varför vågen aldrig pekar neråt..

Det får bli sista raden för idag. Lite svennebanan mentalitet i ett tjockt pansarskal. Förändringar får bli nattkaramellen..

Natti. 

Just nu är han borta hos Mandiisen och hennes vildbatting Baltazar. OJ OJ. Är nog rätt glad att jag slipper ha koll på 2 yrväder haha! Är så otoligt tacksam över att han har haft någonstans och tavägen. Och bäst av allt haft ett sällskap på 4 ben! Saknar ljudet av tassarna som trippar på golvet.

Utbildningen löper ut i morgon. Det har vart 7 intensiva dagar med mycket teori blandat med praktik. OHYGGLIGT lärorikt där alla sinnen blivit tillfreds. Kan ju inte sticka under stolen med att vi har haft det FRUKTANSVÄRT kul. Tror det har vart viktigt för lärandets skull och syftet med utbildningen. Känns lite bitterljuvt i hjärtat att behöva lämna "klassen" på närmare 50 pers. Några har man kommit mer nära än andra. De bästa såklart. Hoppas innerligt på att få träffa de i "verkliga" livet sen när man är färdigutbildad. Ursh, nästan lite blöt i ögonvrån när jag tänker på det. Men jag är mer övertygad nu såhär inför sista dagen att det här är VERKLIGEN det jag vill hålla på med. Dagis för vuxna. HAHA närå, skämtosido. Har bara positiva saker och säga om upplägget, längden, hur pass bra man kommit in i "gänget" ändå efter så kort tid - ett nödvändigt ont tyvärr. Det hade aldrig funkat och inte vara socialt utåtriktad, tyst och temid (blyg som jag ofta får höra att jag är). Och lite synd är ju att många kommer inte fortsätta i samma spår som mig själv. Men man lär väl träffa på fler tokstollar som Jaz. En störtskön böna. Fan, hormonrubbing eller va äre som händer? Jättelöjligt. Men jag kommer sakna det.

Gå dit. Blanda shakes i rasten. Fråga de i toalettkön - Går ni hit ofta eller? Få skratta åt när Jaz o Armand visar mig en "direkt avbildning" från nån karraktär ur Seinfeldt som på pricken liknar en av deltagarna. Eller när min och den andrta bänkraden har mobbat mig för att surpla "bea" (hade en beaburk med kvarg i), eller när de upplyste mig över en annan deltagare som hade med sig hela hemköp till matlådan - munchies? Ett andetag? Aah. Nä. Massa roliga interna skämt. Diskutera olika pwo, proteinpulver jadda jadda. Har känt att det är saker jag saknat och inte kunnat prata med mina vänner. Ah. Sjukt ohype att det är sista dagen i morn. Sjukt bad att jag måste vänta till nästa kursstart. Vill ju hoppa på tåget nu och hamna med ett gäng sköna pajsare!

Bjuder på 2 videos. Man måste bara älska de!

Tack Oscar. Hade en lång chat som gav mig mer rätsida. Mejlat Safe. Hoppas hoppas. Finns det plats NU så kör jag, SKITER i Mondaybars 20års jubileums kryssning - som kommer bli episk - som kommer va en snackis i mångas öron flera år framöver. JAG fröken velig, fräken överväga saker i beståndsdelar - som ALLTID väntar för länge. JAG myntade uttrycket - Väntan på bättre tider - de kommer ALDRIG. Man måste TA de! Man skulle kunna säga att jag går emot alla mina normer och principer. Samt att träning är lycka som varar längre än 48tim frenetiskt festande för att inte tala om supande. Va har hänt med mig??

Typ. Kastar mig ut över stupet och struntar i vart det leder mig och vart jag kommer landa. Spännande!

Tjohej!

På nätet och fördriver tiden. Har träffat några roliga och intressanta personer. Men sällan det bringat frukt i mitt träd om man säger så. Som tjej får man ofta höra att det ska va så mycket enklare och få till det. Ja om man gillar halvfabrikat och tycker det är ett bra sätt att döva hungern med ja då finns det nog en för alla.

Jag går ut hårt och brutalt. För jag hatar allt som har med färdig mat och göra. Finns få saker som är värre. Enda jag kan komma på är att skita på en offentlig toalett och inse när man är klar att pappret är slut. Vilket jävla antiklimax. Så jävla ohype. Och alla de som stolta kan berätta att deras drömresmål är Tailand. Jag vill kräkas på de. Som jag skrev här ovan att de med lägre krav också är de som 'hittar' lyckan i en gorbys piråg eller en schabbig pizza från okänt märke från Lidl - förmodligen är de som lever med en halverad lycka i en halvdan relation - just för att de valt något halvdant. Ain't doin that. Och kom inte hit och snacka om att inte vara ytlig. Min nästa man ska vara en kombo av de två mest genialsika karlarna jag någonsin skådat på tv. Jag pratar såklart om Filp och Fredrik. Asså, vilka dudes. Kan de inte bara ta och para sig med varandra och ge mig deras avkomma!

Eller att jag på nåt sett skulle se mig själv som så mycket bättre än de. Ja. Om de inte har vad som krävs varför ska du då få ta del av min kaka? Du måste förtjäna mig, och jag dig såklart. Det är ett helvetes jävla djungel och ens försöka ragga på nätet. Just för att allldels för många gorbys och pizzor sitter där - av 1 anledning. Dock delar jag inte den. De bra pockalerna hittar man inte där - they are stuck in the friendzone. Sad but true. Dessvärre har jag inga sexbomber som får Fiffi att göra volter i byxan. Men många av mina killkompisar är de bästa svärmorsdrömmar man kan tänka sig ha. 

Och varför 'tar jag inte någon utav de'. Nä, för deras yttre lever inte upp till den standarden jag kräver. Jag är sjukt utseendefixerad själv. Tycker utsidan borde vara på topp i alla lägen - även om jag har svårt att leva upp till det en söndags morgon som denna. Men gränsen till att lida av taskigt självförtroende är hårfin, dvs jag har inga problem med att se ut som skit när jag handlar min helgfrulle eller bakis pizza, eller ha en dag i stan ofixad iklädd i mjukisar. Jag imponeras av de karlar som värdesätter att piffa till sig. Raka skägget, klippa håret, inte bita på naglarna, träna fler än 3ggr i veckan, ha snygga kläder och dofta himelskt gott. Sånt får mig att gå igång. Direkt. Men det är bara några få saker. Nedan kommer ett mer utförligt utlägg..

Ett par sanningens ord:

Kalla mig gärna ytlig - för det är det första och enda jag går på. Det är en hård värld vi lever i. 

Fylld av stress, mål, drömmar, och längtan efter familj har aldrig varit större. 

Men för att alla bitar ska klaffa måste vi, du och jag hitta den vi söker. 

Om det är en kamrat, en partner eller ett sängsällskap för natten är mindre viktigt i ett första skede. 

Jag är upprikitgt sagt leds på att leta. Och fraser som "varför är du som är så vacker/snygg etc singel" 

- har ni aldrig funderat på att utbudet kanske inte faller fröken i smaken? 

Är du inte vältränad, har träning som passion i livet och mer än 1 6-pack i kylen - dra!

Så fånga inte mitt intresse om du inte kan leva upp till mina krav ;)

Söker efter mannen som klippt navelsträngen, lärt sig hur man tvättar och viker sina kläder, tjänar sina egna pengar, har bil, bor själv. 

Inga husdjur - har nog med mitt lilla yrväder ;) 

Skadar inte om "han" i fråga delar min passion som är foto, eller lyssnar på dubstep, hardcore, hardstyle, house eller electro,

och kanske själv besökt något stort dansevent? Han får gärna vara lyhörd, full av passion och ha lätt till skratt! 

Ett välförtjänt yttre som passar mig i smaken skadar ju inte - jag är högst selektiv till vem jag väljer att besvara mail ifrån ;) 

Kanske har du en dold talang i bakfickan? Ha bilder i galleriet. Skriv en presentation.

Verkar min drömprofil stämma överens på dig, va inte rädd för att skriv en rad eller två. Jag bits inte! ;) 

Och förhoppningsvis har jag alla de kriterier du söker efter!

Garvar du åt sånt här? Well I do
http://www.youtube.com/watch?v=cds7lSHawAw

http://www.youtube.com/watch?v=ZN5PoW7_kdA&feature=related

Och kommer inte Mr Right Guy och knackar på dörren min har jag heller inga 

problem med att 'äta fint' på någon restaurang då och då där de serverar oxbringa 

och ett gott amaroen vin att sävlja ner gobitarna med.. Då vet jag att jag får det jag 

betalarför. Ett halvfabrik ger sällan en "aha" upplevelse i käften. Så.. Det var nog mitt

svar till Sveriges svar på ytlighet.

Jag brukar ha en alldles förträfflig ovana om söndagsmornar. Oftast träder de fram i stundum i samband med en hård och blöt utekväll. Som igår. Den va inte speciellt hård. Den var inte speciellt blöt heller. Men det var som jag brukar säga 'mellan raderna' för att det ska godtages som ok.

Det härliga med mig är att jag börjar finna små guldkorn häromkring där jag bor. Ställen jag tidigare inte brytt mig om att se, eller visste om att de fanns. Som fd flickvän i en bilburen relation sökte man sig alltid långt bort från bostaden för att leta mat. Nu hittar jag den runt knuten. Vilken jäkla bra jägare jag är!

De brukar se ut som så att runt lunch när jag vaknat till liv (oftast efter några meningslösa försök från Prinsen - han gör allt som står i hans makt för att få liv i mig.) Grabbar en quikbite om så finnes inom räckhåll för att snabbt få i mig lite energi. Förra helgen efter min spontana förferre innan Paul Von Dyke var det nån fantastisk jäkel som lämnade 1liter cola och 2 halvfulla chips påsar. Thank's alot! Men i morse möttes jag av ett ekande kök och ett monsteriöst berg med disk. Jag älskar mitt liv som ungkarl, inge snack om det. Men just i dag hade jag uppskattat en repris från förra helgens fynd - (Fundera inte ens på att tänka: Varför såg du inte till och köpa hem nödproviant innan du drog ut och festa? - Back in the days brukade jag göra det. Men jag ska liksom inte hålla på med sånt onyttigt skit..) Ja, på med lite kläder och håret i en toffs - som förövrigt är den vanligaste frillan bland tjejer som gör sin walk of shame tidigt en lör/sön. Ja.. Som sagt det var min lilla trivsamma morgonupplevele som ja ville dela med mig av.

En annan är..

Livet på pinnen. Eller som det oftast heter i folks munnar: Arbetslös. Hårt och ytterst oattraktivt ord. Lika illa som att tala som psykiskasjukdomar eller cancer. Man döms direkt in i fack som en misslyckad igel som suger ur samhällets besparingar. Dock vill jag inte trampa på de som lider av någon åkomma, ännu mindre än alla de som drabbats av den mest hänsynslösa sjukdomen och den mest outförsigbara av de alla - cancer. Bara poängtera vad ordet Arbetslös har för klang. Klingar inte bra i någons öra..

Väldans mycket text det blev idag. 

Nu till saken. Det är att jag har en liten dåld last jag nu tänkte bekänna. Inte så stor enligt mig, men säkert jävligt illa enligt någon annan som gärna skulle vilja predika vikten av att avstå frestelser. Det är att jag då och då finner ro med att servera mig ett eller två glas godricka - självklart alkoholhaltlig sådan. Och med det som kommer "på köpet" sitta i mina inre tankar och sortera intryck och dylikt. I detta sinnesfulla rus trivs jag. Jag får saker "jag tänkt" på att jag ska göra gjorda. Jag är otroligt produktiv under denna trip. Verkligheten som vi ser den liksom försvinner upp i det blå. Jag ser bara det jag har framför mig. Känslan jag får av det är: Jag vill dit hela tiden. Det blir sällan någon karatefylla som uppsluts av att i min ensamhet sitta och gråtrunka och känna mig som den mest misslyckade själ som någonsin har existerat. Just där och då är jag king of the world. Mäktigt på nåt sätt. 

I januari hade jag en trevlig kväll i stan 'with my brother from another mother'. Vi skulle ha gått på en företagsverksamhets grej på s-verket: Om att starta eget företag. Jag kom sent. Som alltid, är ju känt sen tidigare - att jag är en tidsoptimist. Vi gjorde det bästa av situationen. Drog en snabb vända in på Granit. Jag köpte en 'idébok' ett vitt block med tomma vita ickelinjerade ark i och en penna. Vidare till Vapiano i Gamlastan. 

Kan ju säga som så att flertalet sidor i den är fyllda av tankar och idér. Som att jag redan innan exakt visste vad det var jag behövde göra för att ta mig vidare. To the next level.. Här sitter jag i dag. Sippat lite på en fantastisk svag men god drink med apple sourz, ramlösa smaksatt med päron och lite absolut vodka citron. Tänkte höja stämningen ytterligare och ta en syndig cigarett. Ja. Där har ni det. Jag röker när jag dricker. Det är en sån jävla bra kombo. Men jag köper sällan paket för den sakens skull. Utan nu råkade finnas några kvar från igår. Så varför inte. Men ni ser mönstret. Och kanske även problemet med detta. Att det lätt hänt kan gå från en sån här 'mysig och kreativ' kväll till hundra. Jag gör det med. Men eftersom att jag får så förbannat mycket gjort under de här små sianserna väljer jag de med omsorg ska ni veta. Tanken på att jag kanske skulle lida av någon form av undefined mental disorder har faktiskt slagit mig. Men vilken?

That's it for today old folks!

2juli bokat och klart.

Fint som fan!

Finns det kanske fler än mig som funderar på hur många olika sidor av oss själva som vi skyler inför olika situationer? Vi har ett yttre vi kan se själva och fysiskt låta andra ta del av i det verkliga livet. Vi visar vår sociala ståndpunkt med att bära upp en viss typ av plagg, hår, makeup. 

Förstår ni när jag visar er denna bild, att det är lätt att älska sitt ego mer än en annan person?

Men nu var det inte mitt ego som jag ville lyfta fram utan alla dessa olika personligheter vi ger utlopp för beroende i vilken omgivning vi befinner oss i. Skrämmande - egentligen borde hela svenska folket sitta med tvångströjor och käka psykofarmaka. Men det är väl bara en tidsfråga innan vi är där - men kom ihåg vart ni läste det först. 

Kan säkert rabbal upp tio olika "jag" som jag har. Ett när jag är hemma själv, bland vänner, på jobbet, bland familj, ute på krogen, på internet, i telefonen, i spegeln, på bild, med en partner. Vilken av alla dessa olikheter är mitt "riktiga" jag? Är jag jag olika eller samma bara att vi tonar bort eller adderar mer beroende på vart och med vem vi delar tidsrymden med? Jag har alltid funderat på detta, och det jag lyckats komma fram till på frågan jag själv ställt mig är: Att alla de olikheter vi kan visa upp oss är ett och samma "jag" men vi anpassar jaget eller formar det efter omgivningen för att vi lärt oss vad som bäst passar sig i de olika miljöerna. Går att likna lite med kutym för vett och kläd etikett när det vankas gåbortmiddag. Man klär sig i enlighet med vad som står anvisat.

Så, jag är varken emot paraolympics eller efterblivna mongon - men detta är mitt i prick för min humor. Som tyvärr alltid måste gå ut på att göra en grupp människor till syndabockar. Men har man inte högre självdistans till detta och kan avvara ett asgarv - kan man lika gärna gå och bajsa! 

Vaknade upp denna morgon och vilken härliog känsla det var att känna sig feberfri. Dagarna som gått har jag inte gjort nåt annat än legat i min egen avföring - "så att säga".

Har ett par lådor intill sängen, har gömt undan de där i brist på annan plats. I de finns i princip bara skit - gamla cd skivor från 80 talet - sånt använder väl ingen numera?? Tydligen så är jag ett fan av de - då jag råkar samla på mig såna utan att veta vad jag ska ha de till? Alldra minst - musiken som man ska njuta till? Vad gör man av all musik man har på skivor these days.. Vägrar slänga de till monstret å tippen utan att försäkrat mig om att en upplaga minst ilgger på min externa disk. Till en pc vare enkelt. Bah rippa skivan i wmp. Borde va lika busenkelt med MAC och iTunes. 

Såå.. Därför har jag pytt dagen med massor av sentimentala musikaliska minnen - lyssna och njut!

Sensation BLACK 2007 - 1 av de bästa dagarna i mitt liv. Minnet från den festen är bestående. 

Sensation BLACK 2008 toppade förgående året med råge

Drog till mitt livs bästa Hardcore event ever. Upplevelsen var sparsmakad med grym och alla var på topp!

PROJECT HARDCORE NL 2008

PROJECT HARDCORE NL 2009

Va så kul där att det vart ett återbesök året därpå <3

Årets höjdpunkt 2011 är Ultra Music Festival - Svårslaget!

Me was there and it was fakkin awesome!!

Kan man vara kär i en låt - Så älskar jag denna

Sådär, nu ska jag fortsätta vara semisentimental här hemma. Lätta på trycket och låta dagen ge mig det jag får.