Otroligt vilket vackert väder det är ute, inte en dag förtidigt! Känns som att min själ behöver det där. Många tankar snurrar hela tiden. Ibland mer ibland mindre.

Mejlade över bilderna på valparna till mami. Lite wierd att vi har fått den kontakten vi har idag. Vet inte om det enbart beror på hennes sjukdom, eller om det faktiskt är så att vi fungerar bäst på varsitt hålll, eller om det är så att hennes fd vän flaskan gjort att hon blivit mer mänsklig  nu när hon tvingas låta bli. Hon visar känslor, ja för ibland känner jag faktiskt av att hon bryr sig. Vägen hit har tagit år. Och det sägs ju att tiden läker sår, men för mig kommer ärren alltid bestå. Visst jag kan blunda och förneka det förgågna, att det som har vart aldrig har hänt. Spela charader. Spela spelets regler. Man ska ju inte sparka på de som redan ligger ner. Hur mycket hat eller förtvivlan jag bär inom mig, vet jag att det ej är rätt väg att gå. Min moral talar till mig att gå med huvudet högt oavsett! För jag vet att det jag gör är bra.

Men det går bara till en viss gräns, för minnet av hur jag har haft det går inte att sudda ut. En evig kamp om att "glömma, förlåta och gå vidare". På ett sätt känns det som att "hon behövde" råka ut för denna skit sjukdom, för att lära känna sin dotter mer. Än att skjuta sitt barn ifrån sig. Och för att vara med om och uppleva det där som jag så länge alltid har längtat efter. En sund mor och dotter relation.

Det är sällan några mirakel sker. Men jag tror faktiskt jag råkat ut för det gällande min mor. Hur sjukt eller i ögonstickande det än låter. Så har jag "fått den mamma jag alltid har saknat". En som ringer nästan dagligen för att fråga hur jag mår, vad jag ska äta till middag, hur plugget går osv. Visst hände det att hon hörde av sig under tiden jag fortfarande bodde hemma, men aldrig på samma sätt som hon nu tycks göra. Det känns och det märks att det är äkta.

Dumförklara mig gärna när jag säger att hon förr aldrig brydde sig, det må ha vart med små medel. Som att ge mig tak över huvudet och mat på bordet. Vilket lika gärna kunde vart jag själv som ordna. Det finns mycket som jag under min uppväxt inte bör ha gått igenom, ja barn överhuvudtaget, men jag kan inget annat än idag vara tacksam för det. För det har gynnat mig, lärt mig massor. Jag har fått uppleva många dåliga saker, jag tvivlar på att jag är ensam om att ha vart ett barn som farit illa i hemmet. Men många göms undan och kommer aldrig till skott och vågar stå upp för sin sak.

Det fanns stunder i min ungdom som jag funderade på en annan utväg, för en människa tål inte, ska inte behöva vara med hur mycket skit som helst. Alla har en gräns, och jag tror så här i efterhand att det har berikat mig och min tollerans nivå avsevärt mycket. "Man vet vad man klarar av" och det är för mig en jävla bedrift i alla väder! Och utrycket "det som inte dödar dig, stärker dig" är verkligen något jag vet vad det har för innebörd.

Hon tyckte till och med att valparna var söta!

Ja man skulle nästa tro att det regnade juveler från ovan. Men inte om man enligt min status uppdatering på fejjan läst. "Vem har sagt att det ska vara lätt och leva?"

Jag erkänner, jag är till sinnet en sann människohatare. Utan oss skulle inget ont finnas, lika lite skulle allt goda existera. Tillsammans finns vi, vi skapar (o)balans. Vi behövs. Inte bara du och jag. Med risk för att verka gammalmodig, men var det inte bättre förr? Allt för ofta hör vi från olika håll att det alltid är någon annans fel. Sällan vårt egna. Min fråga är då: Varför är det så svårt för var och en att ta sitt egna ansvar? Återkopplar till förgående inlägg.. Att folk, vänner familj mm hellre sköter sig själv än att ta in tips från andra? Jag KAN inte greppa det!

Nu har sötisen tappat om mitt bad (det förra svalnade då vi efter middagen begav oss iväg till Zoo:et vid Bromma flygfält.) Tänkte lägga mig där i hopp om att mina krämpor i buken sinar. Hela dagen idag och igår har präglats av en hemsk mensvärk. Bortskämd har man allt blivit med att ha p-stav. Men ibland så blir man påmind, det ska kännas att man lever. Man får aldrig ha det för bra. Nä aldrig! Knaprat painkillers i hopp om hjälp, samt gått skyttetrafik till micron för att värma om min vete kudde som har hållt det mesta av värken i schakt. Små ångest över att ja inte vart i plugget idag. Men efter att ha läst lite om kaoset så kändes valet av att ha stannat hemma genast bättre. Vem fan står i kylan och huttrar i väntan på att "få" plats på en ersättningsbuss? Inte jag!

Skönt med lite ledighet så här mitt i veckan, ja som en extra helg innan helgen. Känns fortfarande inte som att vi har haft någon helg, inte jag i alla fall..

Igår vaknade jag upp vid 1-tiden. Kille med. Han fick dock inte lov att stanna hemma, utan plikten kallar. Känns alltid lika vemodigt att vara den som stannar hemma och ser på när den andra av oss åker iväg. Nu vet jag ju självklart att han kommer hem, men jag är lite utav en mysunge, gillar att dega kvar i sängen, morgon kela, massa pussar och kramar, ta det piano innan frukosten. Nästan så att man ibland får dåligt samvete av att inte ha en plikt som kallar..

Vad är egentligen ens plikt här i livet? Är det att förtjäna till brödafödan? Materiella saker? Kunskap? Föra aveln vidare och lagra bullar i ugnen? Är plikt samma sak för alla? Har polisen en annan plikt än vad jag kanske har?

Jag tror jag vet vad min "plikt" är här i livet, att göra så lite som möjligt, reta gallfebern på andra för att jag gör just ingenting. Skulle va så nice och bah glida genom livet utan förpliktelser! Dock är det inte alla som har samma tur som jag, att ha världens mest underbaraste sambo, som tillåter mig att vissa dagar "unna" mig allt som man annars inte bör. Jag råkar tro att jag är av en annan sort, och behöver därför lite mer "special behandling" i form av att inte göra någonting. Han ger mig den möjligheten, han är en mycket förstående liten herre som lyssnar till sin prinsessas behov, än mer kunna förutse de. Vilket är väldigt skönt, för det är inte alltid humöret är på topp, och man just då är på humör att upplysa ens behov, kan va precis vad som helst. Sova, massage, bada, slippa laga mat, diska, smaska snask fast än det inte är rätt veckodag, köra en drive in på max mitt i natten. Ja allt som är utöver det vanliga ger han mig, med måtta!

Dock ger detta mig väldigt dåligt samvete när saker om ombytta roller kommer på tal, är jag så jävulskt lat att inte "orka ge igen", eller blir jag inte tillräckligt healad?

Senare på kvällen drog vi till svärmor som bjussade på pizza. Fan nu får det va nog med slemmiga fettbomber. Känner stor avsmak att förtära denna rätt! Tanken va att vi skulle rulla in mot staden o fota lite kvällsbilder. Men det fick vi skita i, för klockan rullade på fortare än vad R hann plocka i skivor i sitt cd case.. Hem o glutta 2 Avenyn, som äääntligen är tillbaks!

Söndagar är våra "livsnjutar dagar" och igår var det ju söndag. Alltför ofta kommer matmonstret till mig och ger mig inget annat än sug och hunger, men utan någon som helst aptit.

Sömnen tog ut sin rätt även igår, som jag skrev i förra inlägget kom vi aldrig iväg. Ja det var ju inte hela världen kanske. Men jag funkar som så, att b e s t ä m m e r man nåt ska man fan hålla det, annars tär det på min karma. För jag är en väldigt princip fast person, håller man inte vad man lovar sänks trovärdigheten om mig i andras ögon. O det är inget en stenbock trivs med, handfasta slag, raka rör, utan krussiduller!

Mitt humör har vart allt annat än på topp, stundtals åker jag in i min egna värld, blir sittandes där tills killen frågar - Hur är det? Varpå jag svarar - Va, vadå? För mig är det ju inget speciellt, inte heller är det konstigt att jag faller bort för en stund för att tänka. Jag tror det är nyttigt och tänka lika onyttigt kan det även va om man i sina tankar inte hittar ett slut. Och det är väl där jag befinner mig, en återvändsgränd utan slut?

Jag ser mig själv som en strak individ, en kämpe som sällan ger upp. Men nu vet jag fan inte vart jag ska placera mig längre, härskarinnan har mist sin tron, ett nederlag. Allt blir lidande runt omkring mig, vänner, familj, skola. ALLT. Hur mycket jag själv inte vill att min rådande situation ska påverkas av hur jag handlar, blir det ändå bara fel. Känner mig tom och likgiltig, som gb's glassbli fast utan vare sig glass eller den tondödande melodin som ska locka till köp. Bara en blå, futtig glassbil, som tuffar runt utan mening eller mål.

Trodde inte att jag skulle ta det så hårt efter besöket på sjukan förra  veckan med lilla mor. Jag känner mig handlingsförlamad, och vill inget annat än sova. Aptiten, ja what about it.. Har alltid förespråkat för alla de som på ett eller annat sätt råkat ut för det 1 gång, aldrig blir fri, hur frisk man än blir. En skadad gen i vårt dna som förföljer oss till döden, har man en gång haft ätstörningar har man lättare att halka dit igen. Min störning nu är att jag känner avsmak för osande varor som behövs stekas, dvs all föda jag förtär. Inget frosserisug av sötsaker, kaffe i kopiösa mängder, hoppar 1 måltid. Helt medveten är jag också! Men det går liksom inte att påverka. Och allt eftersom tiden går, byggs kakan på, först en botten, sen lite sylt, grädde, ett mellan lager, mer sylt, mer grädde. Ju högre kakan blir ju mer ångest ger det mig att ens vilja försöka ta i tu med de olika komponenterna, för det känns så jävla omöjligt att ens ge det en chans, jag inser att det är kört, utan att ha försökt. Jag lever som ett moment 22.

Så.. Även om vi igår mättade mina craveings med färska räkor, vitlöksbaguette, avokado så känner jag likadant idag som igår. Det tär på mig att se på hur mycket killen ställer upp för mig, han vill göra allt för att jag ska vara tillags, men behövs det verkligen? Samtidigt som jag uppskattar hans tappra försök att göra mig tillfreds. Jag vet nog också med mig, innerst inne, jävligt långt inne, att skulle han inte ta på sig rollen som räddaren i nöden, skulle livet kännas en aningen mer misserabelt. Men när passerar man gränsen till att manupulativt utnuttja folk i en bättre ställning? Har jag hamnat där? Övertygad om att många tar tillfället i akt att spela med sina krokodiltårar för enkel egen vinnings skull.

Tack för allt du gör för mig, din ork att stå ut med mig. Puss min lilla prins! 

♥♥