Mor min kom ju som sagt och bestämt över idag. Killen va tvungen att stå sin mor till tjänst. Ja hon flyttar ut från sitt lilla svensson svensson radhus i ena hooden till en betongkoja ute i andra hooden.

Mamma tittade in runt 1 snåret. Direkt började hon mata på som hon alltid gör som är att nedvärdera, kritisera. Ja hon finner ingenting som är positivt. Har aldrig spelat någon roll hur man har valt/inte valt att göra saker. Denna psykiska verbala terror är något som har förföljt mig sedan jag kan minnas. Men idag. En gång för alla, kanske den sista fick hon min bägare att rinna över. Vill egentligen inte utmåla eller blåtta henne som en dålig människa. För det är hon inte, utan det är hennes attityd och inställning till allt. Ja allt som rör mig. Enligt henne själv är det av ren och skär omtanke hon uttalar sig om. Inte enligt mig! Man säger bara inte vissa saker, framför allt inte inför ens partner/vänner etc! Det finns gränser för hur man får bete sig, allra minst mot sitt barn!

Visst självklart munhuggs man med sina päron livet ut. Man är de ju evigt tacksamma jadda jadda.. Utan rök ingen eld som man kan säga.. Men jag vet inte om jag ärligt kan säga att jag är speciellt lycklig över att ha blivit till. Nä, det är jag nog inte. Inte allt som jag har fått utstå i hemmet, allt ett barn INTE ska behöva vara med om. Ett hem ska bara ha plats för kärlek, trygghet och närvarande föräldrar som bryr sig om och värdesätter det de satt till världen, och uppmuntrar de till att lyckas. Att jag kom till, verkar i sig bara ha lett till problem för henne. Ja hon är nog rätt olycklig i sig själv. Misslyckats med nåt i livet som har gjort henne bittrare än bitter mandel och citron tillsammans!

Det kändes så otroligt skönt att lugnt och sansat kasta tillbaka det hon just hade sagt, ja det som fick mig att expolodera innomnbords.. Tydligen så ska man inte (om man som jag "enligt henne" väger för mycket.. 68kg är ju för fan ingen vikt, hade förstått om jag vägde 200 panner) köpa bröd på bageri. Själv så kom hon med chibatta, banan och yoghurt?! Man bah.. eh.. hur står det till där inne? Först går det bra att klaga över det. Sen kan man själv bjussa på samma sorts sak, bara att det är i från henne? I don't get it? Och näe, jag tar inte vilken skit som helst även om orden kommer från min mor. Jag är vuxen och lever mitt egna liv, vill hon vara en del av det så länge hon finns kvar sa jag: Då kanske du ska tänka om och ändra din inställning till saker så folk kan få sig en bättre uppfattning om dig, så man kan få sig en bättre bild av hurdan du var när du är död, det är jävligt trist att ständigt få höra om allt jag gör fel. Och vad skulle du tycka om att jag sa att hoppas du dör snart tillbaka bara för att få dig att känna på hur jag känner när du för jämnan har nåt negativt att påpeka?? Det var tydligen övertramp enligt henne. Hon kallade mig kall och elak. Då sa jag :Näe, gå nu ut ur min lägenhet. Det här är mitt hem, jag har vissa värderingar/normer som du uppenbarligen inte kan följa. Åk hem och tänk över varför jag bad dig gå. Antingen går du nu, eller så går jag och när jag kommer tillbaks så förväntar jag mig att du inte är kvar här... Å så var pjäsen igång.

Detta är inte första gången jag påpekar mitt missnöje om hur hon bemöter mig. Aldrig aldrig har jag hört henne tala gott till mig/om mig. Ja det är nåt jag lärt mig leva med. Sjukt egentligen. Att man ska behöva va med om nåt sånt. Det har funnits stunder, de kommer och går då jag faktiskt önskar att hon vore död. Mitt hat bottnar helt enkelt i obefintlig kärlek, trygghet. Ja allt sånt man ger till ett barn, det har jag fått lära mig själv. Vägen till hur jag är idag har vart lång. Man försöker hela tiden att vara en bättre människa mot alla de man har omkring sig. Inte lätt när man har levt i så många år ihop med någon som aldrig har hyllat ens framsteg. Utan de framstegen man har gjort har man fått lära sig i efterhand att det har vart just framsteg, för folk som har cirkulerat i mitt liv har påpekat det. Så det där är nog en av orsakerna till varför min tro på mig själv ofta svikar.

Jag tänker inte sympatisera med henne och tycka synd om henne bara för att hon råkat dra en nitlott i livet. Never. Må låta känslokallt att säga. Jag vet att ger jag efter mer av mig själv kommer hon bryta ner mig totalt. Det är bara på avstånd jag kan känna att jag lever, att jag kan få göra som jag vill. Det här är min borg, mina bestämmelser. Mitt mitt mitt. Som hon själv en gång sa till mig när jag var barn, att allt du ser är MITT. Säger man så till en unge?! Och det må vara magstark för vissa av er att förstå.  Har man vart i samma sits själv vet man vad jag talar om och förstår.

Det hela slutade med att hon tvunget nog valde att stanna för att äta upp sin lunch hon hade köpt åt oss. Ja sa bara: Det är ingen mening att du fäller tårar, åk hem tänk igenom va jag sa så kan vi höras sen. när du har förstått orsaken till varför jag bad dig gå. Hon gjorde sig redo för avfart. Sista ordet i dörren var: Det du just sagt är bara elakt, vet du det. Så om det är de sista orden jag får höra fårn min mor, fine! Kommer aldrig ångra mitt sista försök i sånna fall att få henne att tänka om. Att sluta upp att klanka ner på allt och alla.

Efter att hon hade gått kände jag att gråten va nära. Men näe, jag ska fan inte fälla tårar för hennes skull. För det jag gjorde var bra. Jag stod upp för mig själv, för mina åsikter, för mitt hem, för min personlighet. Aldrig att jag skulle låta mig vikas för en sån här fjuttig sak, då historiken kan tala om värre saker.. Det kändes så jävla skönt att för en gångs skull är det min tur att ta tillbaka pokalen, som hon alltid har "ägt". Men hennes orsak till hur den förblev hennes skiljer sig från hur jag tog tillbaka den. Det jag gjorde kallas heder! Nåt alla levande individer eftersträvar att få efter uppvisad prestation.

Å är det så att man måste eliminera allt man inte tycker om som kommer i sin väg? Nä, men man ska inte behöva ta en massa skit, i hopp om att bli uppskattad för sitt personliga värde! Där gör man inte skillnad på äpplen och päron, där är alla frukt som växer på träd!

Oftast tror man att saker och ting bara reder ut sig självt. Så är det ju naturligtvist inte. I alla fall inte under mitt tak. Killen och jag har delade meningar gällande den biten.

Jag vet inte om det här med att skaffa hund har satt sin prägel på oss två. Att vi bägge har fått göra en tvär omställning från vårt ganska så vanliga trista vardags lunk. Visst hade jag redan från början inställt mig på att skaffa valp kommer va tufft. Vilket det ska va! Det ska vara bökigt, omständigt, men också otroligt roligt! Och jag tror defenitivt att bägge sidor behövs för ge en balans. Man måste få bli lite putt inom sig när saker inte klaffar, när det inte görs i rätt tid, glöms bort jadda jadda. Men man får ALDRIG glömma bort orsaken bakom till varför dispyter uppstår. Det är inte saken i sig det handlar om, utan oftast sättet man presenterar sitt missnöje på. Allt handlar om att respektera varandra, 2 människor som ingår ett partnerskap måste kunna kommunicera. Förstå varandras behov och inte ge det man själv vill ha. För män och kvinnors behov på uppskattning, kärlek, närhet och tillit skiljer sig så otroligt mycket.

En man känner sig inte fulländad av att höra sin kvinnas gnabb om allt som skall göras, han behöver defenitivt inte få råd som han inte ber om, för att ge råd till en man är det samma som att trampa på deras manlighet, man har inte den tilliten och tro på att de ska klara av det. Och när en man känner sig så, trångd. Blir allt bara fel, han slutar lyssna, han slår på defensiven och ibland går de till motattack.

Nu är det inte riktigt så illa här hemma. Hoppas jag.. För det är så jävla lätt att trilla in i sin vakumfyllda bubbla.. Jag är i alla fall oerhört tacksam över att min partner och jag åtminstonde ibland kan samspråka under normala, nästan helt utan upphetsning om saker vi är missnöjda med. Att ha kommit en sån bra bit in i en relation bådar bara gott inför framtiden. Att kunna vara lyhörd för sin partner och dennes behov behöver inte alltid bara handla om att finnas där emotionellt, eller vara tillfreds under sängkappan. Små ting som är så enkla att göra för att undvika de värsta gnabben. Kan vara som jag oftast gör, stänger av. För jag vet att öppnar jag min trut kommer det bara värsta sortens grodor. Och de kan i sig vara svårare att läka ihop än själva grundorsaken bakom till varför de ens hoppade ut från början. Men såå frustrerande för den parten i rollen som har ett behov av att reda ut, nu nu nu! Jag skulle nog slita av mig håret om någon bara slutade tala till mig.

Hmm.. Det märks kanske att jag har börjat läsa igen?.. Ja jag fick ägna nästan hela gårdagen i sängen med min bok. Ja den som jag FORTFARANDE in har hunnit läsa ut. Tänk vilken tidstjuv datorer och internet är. Men fråga mig då en sak till: Lär vi oss inte av saker vi läser på nätet? Jag tror så här. Inom en ganska snar framtid kommer det bara finnas internet, och då krävs det att man håller sig up to date, my dear frinds!...

Åter till saken..

Jag väljer hellre tystnaden, numera iaf. Förr hade jag inga som helst problem med att släppa ordgranater. Men jag börjar komma upp i åren och vet att min verbala förmåga kan skada mer än den gör nytta och har då fått lära mig genom misstagen som tidigare begåtts. Så det jag ville komma fram till med detta inlägg var bara att jag är så otroligt lyckligt lottad av att få ha en sån fin männsika vid min sida, som står ut med mig oavsett väder eller vind. Det är något jag är tacksam över, att vi kan ha våra små dyster men ändå finna ro och veta att morgonen därpå finns den man älskar kvar. Det ska aldrig vara så i ett förhållande att pajkastning med verbala utryck ska få ha en avgörande roll för om relationen ska bära eller brista. Vi är alla människor med lika många fel och brister.

Anledningen till varför jag tog upp detta var att han tycker inte att det är en big deal att plocka undan nåt som jag har glömt framme. Medan jag självklart tycker att var och en ser efter sig själva, för att det är så lätt att det blir så, att ena parten strör saker omkring sig, och den andra får plocka upp. Han tycker heller inte att det är så noga att påpeka detta. Och jag tycker såklart motsattsen. För om jag är slarvig eller glömsk hjälper inte han mig med det genom att knipa käft. Ut med språket! Ingen drar nytta av att göra någon annan en björntjänst.

...Ps. Snuttisen såg till och låna hem en dator till mig  , då min krashade igår. Igen. Blir nog till att köpa en ny trots allt. Suger! Så nu får jag sitta här med en skitrög elefant dator och göra de absolut mest viktigaste sakerna, om ens det. Knappt fanskapet klarar av att ha två flikar uppe samtidigt. Känns som att vara tillbaka på stenåldern!...

Så allt gnabb man stöter och nöter genom livet brukar oftast ligga i botten av oss själva, men för enkelhetens skull är det ju känt sedan innan alltid enklare att beskylla någon annan än se till sig själv. Men hur ska man göra då? Eller varför måste man ens finna sig i vissa saker, att ibland är det bara så.. Ja det är nog upp till var och en att bedöma vad som är för mycket att stå ut med.

Att om jag känner si, beror oftast på att ja inte ger så till honom och därför känner han si och gör så för mig. Om man då istället backar och gör tvärtemot tror jag att alla enklare typer av problem går att lösa. Och det ska inte råda någon som helst tvivel om det heller, alltid ömsesidigt. Kan du så kan jag!

...Tänk att jag oftast bara reflekterar över såna här djupa och ibland kanske känslosamma saker när min partner är ute i landet och reser. Är inte det märkligt? Inte alls! Jag är en individ som behöver egentid i stora lass, först då kan jag reda ut mitt nystan, och fundera på saker som nygligen vart på tavlan eller bara tänka igenom och placera rätt sak i rätt fack, utan att känna skuld för att inte tillbringa tid åt varandra. Nä att vara ensam är aldrig densamma som att vara helt ensam med sina egna tankar utan någon i sin närhet...

End of Dr. S talk!

Jobbar på poängen här hemma, måste erkänna att jag under en ganska lång tid inte vart nåt bra flickväns material. Till killens stora förtret..

Men nu är jag tillbaks och ger igen i den mån jag kan. Ja det är en tuff sak att erkänna, inte bara för sig själv och sin karma, men också faktiskt erkänna påståendes vitalitet. Vi har som alla par genomgått toppar och dalar. Men med en sån kompilcerad person att förstå sig på som jag är, begär jag inget. För jag vet dock innerst inne att (kanske inte i alla lägen) det bara är en fas jag själv går igenom. Jag har känt mig nere, dyster, vårdeppig. Hur det nu är möjligt?! Detta har pågått sen innan jul. Och det är först nu jag känner att mitt inre börjar öppna upp sig och blomstra. Är det solens magiska strålar som framkallar denna glädje och återfunna livslust?

Jag ser därför heller ingen anledning att hålla mina hästar. So to say.. Nu är det payback, big time! Under denna kalla, trista, gråa tiden som jag ofrivilligt valt, har jag haft ett oerhört stort stöd av honom. Han är verkligen en klippa, ja jag har nog vart extremt dålig på att uppmuntra honom för den han är och det han gör för mig. Det har vissa dagar vart så tungt att disken jag ådstakommit under min lediga dag inte vart diskad innan han hunnit hem, än mindre haft lust att laga mat, engagera mig i övriga ting som berör hemmets bestyrer.      Då har han funnits där med sin lugnande ton - Det är lugnt, jag förstår. Och just de där orden betyder allt, när man som jag är lite mer än bara nere..

Jag har dock märkt att det också är lätt att finna sig i en situation som  är strukturerad efter bekvämlighet. En bekvämlighet jag själv oavsiktligt orsakat. Där har vi likt två hamstrar befunnit oss. En snurrar hjulet (han) den andra skumpar runt i, utan att veta vilket ben man ska sätta framför det andra för att kunna springa i hjulet (dvs jag..).

Å det är ju för jävla lätt att leva som man lär, yeah right. Man kan inte vara sin egen mästares mästare. Jag vet. Men nu är den mer glada och positiva flickvännen här. Och jag lovar inget stort, ifall du skulle bli besviken, men en sak lovar jag.. Och det är att jag är evigt tacksam för att du orkar stå ut med mig, mitt ilskna morgon humör, mitt sätt att sova på i sängen, mitt sätt att vända på en fem öring.

Trust me, jag vet vilka brister jag har. Inte alla som gör det.. Jag vågar erkänna de, vågar stå för de, alltså kan jag jobba med de och bli en bättre männsika. En gladare och trevligare flickvän som är tacksam för allt du gör för henne.   

De små tingen du gör för henne är som små gnistrande guldklipar i hennes hjärta!  

Dagarna går så otroligt fort, jag har sagt det förr. Jag vet. Men så äre! Redan fredag, undrade just vart veckan tatt vägen?!

Mor min kom över på besök här i onsdags. Hennes ursäkt var att få se lille Prinsen än en gång medans han fortfarande är liten. Nåja låt gå för denna gång! Haha! Nä men tror också det är ett skönt sett för henne att veta, att jag faktiskt klarar av det. Samt att hon själv uppmuntras av att få höra hans nya hyss. Hon hade i alla fall vart hos läkaren, gjort ännu en magnet röntgen. Stackarn! Hon kämpar på hon, trots det vet hon ju också att det är inget som tjänar nåt till. Hon har sin dödsdom, men vad mer kan man göra? Spel för galleriet tycker jag att det känns som. Eller ett slags ångestdämpande, dyrt tillvägagångssätt för att stilla folks oro som hennes. Men den kanske behövs, den bringar trygghet och man slipper känna att man lämnats åt slumpen?

Jag vet inte vad det beror på, men jag har sällan kunnat slappna av i min mors sällskap. Nån timme brukar gå bra, sen sprätter det i bena och jag vill bara bort. Hur kan det komma sig? Borde jag inte vilja skänka all min tid till att vara med henne? Nä, tror att uppväxten med henne i hemmet har satt rätt djupa spår i min själ, spår som ovillkorligen gör sig påminda om det förflutna. En inre konflikt som ständigt pågår så länge alla spelare finns vid liv. Dvs jag och hon. Men en dag kommer det bara finns jag kvar. Då kanske jag kan bli till freds med tankarna, dock utan möjlighet att ställa frågor som behövs besvaras utav henne..

Mamma tog en bild på Prinsen när hon ändå var här, sen mms:ade hon mig den. Så sött!   

Ett tugnt moment 22

Jag brukar ofta föra en inre konversation med mig själv, ibland händer det att jag luckrar upp mig och låter åhörare i min närhet ta del av mitt svammel.

Vi kan ta den heta potatisen - Weight issue. Jag själv har sällan lidit så pass mycket över hur naturen valde att forma mig, visst har vi alla skavanker som vi ibland önskar vore annorlunda. Mitt bästa knep för att kringgå nedstämdhet över att inte se ut som Hollywood kletet är att just tänka, vilken tur jag har som kan få se ut så här utan att behöva jäkta tid och o-tid till plastikkirurger, pt, dietister mm. Hade ett givande samtal med min goda vän Doriis, den ända vännen man kan föra en vettig diskussion med. Utan att man ska behöva känna ågren för att man ibland inte delar lika i sitt tänk. Tror bara äkta vänskap som varat länge kan erbjuda den lyxen. Eller så är just vikt/mat ett känsligt samtalsämne för många, och många tar det f ö r personligt.

Hon har sedan sin graviditet kämpat kanske till och med blundat lite för hur kilona som ändå satt kvar var just kvar. Kanske inte heller bryr man sig 6 månader efter en förlossning om hur man ser ut, men nu i höst är det 2 år sen. Beror väl kanske lite på hur pass fåfäng man var innan. Man blir ju inte förändrad så, bara för att man förlöser en unge. Men i alla fall så.. Hon berättade att hon självmant genom olika tips och trix lyckats skaka av sig de ca 20kg på ca 6 månader. Jag blir så stolt, och gald över att höra det. Och som den goda vän man är bekräftar man ju också det. För det är ju så vänner gör.

Men sen så har jag en annan vän, som är raka motsatsen till henne. Ingen aning om vad det grundar sig i, bitter över livet, ångest över att inte färdats längre genom livets resa. Vad vet jag.. Jag drar mig för att höra av mig till denna vän, just för jag vet vilken ångest ett samtal oss emellan ger mig. Och så ska det väl inte behöva vara? Jag har alltid trott att vänskap bygger på villkorslös ömsesidighet och inget annat? Man kan ringa för att meddela nyheter, och igengäld vill man ju få gehör kanske en motfråga som visar nåt slags intresse för det man har att säga, eller  blir glad för att man överhuvudtaget hör av sig. Det är i alla fall så jag bemöter vänner som hör av sig, för det är ju kul när de ringer, man lyssnar ivrigt på vad de har att berätta, för det är så vänner emellan gör Men inte denna vän. Kan det vara så att min positiva inställning i telefonen avspeglar sig i hennes avund? Att hon önskar sig det hon inte kan ge? Tills vidare hör jag inte av mig, för vem vill få sin dag förstörd med att prata med någon som bara är neggo? Och det här känns väldigt mycket som lågstadie nivå, men jag orkar rent ut sagt inte med att fiska mer efter bakomliggande orsaker. Jag har ett eget liv, likaså min vän. Finner denna vän en orsak till att höra av sig, be my guest!

Sen har jag också funderat en hel del på det som för mig är ganska självklart i relationer över lag. Det måste finnas ett ömsesidigt intresse för att hålla en relation vid liv, det kan inte bara vara den ena eller den andra som bär upp den. Sen självklart finns det ju tonvis med varianter på hur en relation växer sig stark och frodas. Allt för ofta brukar jag känna mig som den ena eller den andra, den som bär upp det hela. Och tänker ofta att skulle jag inte göra det, skulle den relationen brista. Och nästa tanke blir då: Varför ska jag fortsätta ge liv åt nåt som inte bringar nåt liv tillbaka? Skrämmande tanke att tänka, att allt hänger på mig. Vilket förstås är helt oacceptablet enligt mig. En relation ska oavsett om den är mellan två parter som ingår i ett förhållande, föräldrar och barn eller vänner finnas till för att bägge parter vill. Den ska inte byggas på att det bara är en som ger och en som tar. Bägge äger rätt till att beblanda sig med båda.

Tror många av er tänker nu att vad är det för trams hon skriver om nu, nej det är inget trams det är min vardag och dess problem. Problem som nöter sönder hjärnbarken. Och jag har alltid vart den som eliminerar problem för ett friare liv. Så varför inte göra samma sak nu? Varför ska man jaga vänner med ljus och lykta, som inte vill bli jagade? Nä människor i största allmänhet är konstiga.

Har hur många störda exempel på hur så kallade vänner för sig. En vill att jag alltid ska komma hem till denne, men kan själv aldrig komma till mig? En annan har alltid ursäkter. En tredje lovar guld och gröna ängar, men har ännu inte sett till de gröna ängarna. Är det bara ren och skär feghet folk pysslar med? Eller är ALLA för upptagna med sig själva och sitt liv, så fort man passerat 20 tycks tid för vänner vara nåt unikt. Om man inte sedan skolåren lyckats skapa sig en tri att hänga med livet ut. Är det bara där och då man kan gardera sig mot tomhet/ensamhet i äldre år? Eller går det att återskapa samma vi-gäng känsla men med andra gemensamma nämnare?

Själv skulle jag aldrig komma på tanken att ragga upp nya vänner, för någonstans inom mig hur stört det än låter är jag nöjd med det jag har. Men det är fan lika stört att jag ändå har mage att uttrycka mitt missnöje över det, hur är det möjligt? Tror jag saknar den biten när man var yngre och alla lekte med alla, tills den dagen jag för första gången i mitt liv utsattes för en lögn av en så kallad vän. Vi hade bestämt att vi skulle leka, sen ringde hon och sa att det inte gick för de skulle ha gäster. Men så bombad var jag inte att jag gick på den nitlotten. Vi bodde relativt nära varandra, ett postnummer bort. Jag hoppade på cykeln och började cirkulera runt för att speja. Tänk redan då vid 5-6 års ålder började min besvikelse för människan gro. Men inte helt utan belägg. Rullar in med cykeln på gården där min kompis bodde, en bit bort för att inte bli upptäckt. Mycket riktigt såg jag min kompis leka tillsammans med en av våra gemensamma vänner. Detta var ett oerhört stort svek för mig. Men jag klarade ändå av att ställa de båda till svars för sitt handlande. De bägge svarade rakt ut, helt ärligt som bara barn kan: Vi ville inte leka med dig! En aning ledsen lämnade jag platsen, och sedan dess har ingen av oss tagit steget till att bli vänner. Jag tog deras ord och förvaltade de med "kärlek". Tänkte att vill de inte vara med mig, ska de slippa mig. Gjorde inte någon stor sak av det heller. Men i ärlighetens namn, kom igen! Mygla inte med varför, klä inte dina orsaker med undanflykter. Det genomsurar fan hela atlanten. Visa lite stake och råg i ryggen och säg som det är, sanningen må svida men ack så lättare att överkomma!

Det får bli detta inläggs sista ord! Be a man!

Kändes en aning konstigt att bara laga mat till sig själv. Fast än jag hade det i åtanke vart det ändå mat över. Hur är det möjligt med 1 kyckling filé som grund?

Dagen har bara försvunnit från mig. Tog mig iallafall ut på en promenix. Kom nästan ända fram till mitt slutmål. Tills jag såg nåt jag ville fota. Big fail! Hade glömt minneskortet hemma, ironiskt va?

Denna dag har jag tillägnat mig själv och mina tankar. Blir inte så ofta när man lever som sambos. Allt går på rutin, matlagning, tvätt, städ, veckohandla, tid framför datorn eller tv.n Så där tråkigt som man dör. Men det har sin charm ändå. Men den senaste tiden har jag allt mer saknat det där andra. Som man "inte får" ha. Jag har ju gjort ett val, inget jag ångrar (ångrar sällan saker) men det finns en längtan där inom mig. Jag tror dock det är en helt naturlig sak många par går igenom. Man sätts på prov, utsätts för prövningar för att se om man personen man valt är av rätt kaliber. Nåt att satsa på. Nån att blida familj med. Någon man vill spendera resten av sitt liv med. Man ifrågasätter sig själv framförallt. Om ens val här i livet är de rätta. Tyvärr vet man sällan det innan det är "försent". Valen måste ha passerat ett bästföre datum innan man kan få ut nåt resultat. Dvs leva sig igenom livet.

Jag hade för ett tag sedan en konversation med en avlägsen vän, som strax där i krokarna firade 1 år med sin snubbe. Hon yttrade sig lite flyktigt om att han minsann inte va mannen i hennes liv, och att hon ville bli singel igen och vara det ett tag, hon hade ett behov att få "leka av sig". Innan barn och familj kommer på tal. Nu är det inte leken jag syftar på mellan könen. Utan den där känslan av att vara fågelfri. Hur kombinerar man det i en relation när man lever ihop, när den ena släpper sina tyglar och den andra spjänar emot? Har haft det samtalet med min kille här hemma, om att man blir grå och tråkig i en relation. Man "dör" successivt piece by piece ut. Kvar finns inget mer än 2 åldringar i klädda samma träningsoverall, samma intressen, samma livsfilosofi, samma i allt. Jag vill inte komma dit. Jag vill inte känna mig "fängslag". Hur gör man för att bli kvitt den känslan? Känns lite som ett moment 22. Äta kakan och ha kvar kakan?

Jag råkar ha upptäckt att partnern som jag älskar verkar ha anlag för det, även om han själv hävdar något helt annat. Han vill att vi ska kunna dela saker ihop, göra jag vetintevad men allt ska vi göra tillsammans. Visst är det en gullig egenskap. Men jag blir rädd att MIN personlighet ska bli ett med någon annans, vad har jag kvar då? Jag vill ha vissa saker för mig själv, kommer inte för nåt i världen dela med mig utav de. Så enkelt är det bara.

Om det så gäller hans försök i att övertala mig att se havets botten. I ren protest vill jag inte det (för jag vet att den saken redan är tagen). Eller som ex till mig, han hade haft ett fling med nån från USA. Direkt fördes mina framtidsplaner iväg till (ja jag såg oss två som det perfekta paret) att vi aldrig kommer kunna vare sig resa till USA (ett resmål som har vart en dröm för mig sedan länge) eller London (hon pluggade tydligen där). För det var nåt som han redan hade upplevt och sett. Jag kan inte förbise det faktum att (tror många tänker:varför inte bara göra det och skita i att någon annan vart där före mig) prispokalen redan är tagen. Jag tänker inte tävla om att få den. Tänker inte vara en number 2. Jag är unik och klär endast i unika saker. Jag vill vara ensam om att uppleva saker med en partner. Det skapar minnen, jag vill inte vara uppdaterad version av ett gammalt minne. Likväl vill jag heller inte låta min näste bli en version 2. Det vore inte rätt.

Kalla mig nuts om du vill det. Men det är så jag är formad. Jag vill heller aldrig gifta mig, av samma anledning att jag en gång vart tillsammans med en gift man. Hur man nu kan se det som ett förhållande? Nej, jag kommer aldrig vilja "återuppleva" redan tagna upplevelser från någons förflutna för att skapa något som kan bli vårt, för att eventuellt bilda sig en ny uppfattning om saken. Det finns bara inte. Jag är väl lite utav en materialist när det kommer till det läget. Däremot kan jag avundas samt försöka ta lärdom av alla ni som kan det. Ni har nåt jag inte har.

Saker jag vet präglar någons historik kan jag sällan se som något positivt. Jag måste (har) vid alla nya relationer klivit in i de med tanken om att personen jag nu lever med är 0, scratch, nada, en oskriven bok. För jag har märkt hur pass dåligt jag själv må(r)tt av att ta del av folks förflutna. Jag kan inte stänga av, inte glädjas åt nåt som återberättas. jag blir bara upprörd och ledsen. Jag kan heller inte förbjuda någon att inte vilja visa upp saker som en gång vart betydelsefylla eller meningsrika i dennes liv. Det vore inte friskt, än mindre schyst. Jag vill så gärna kunna lyssna med hungriga och nyfikna öron, skratta och ha kul åt det. Men saker i det förgågna har satt sina spår. Det som är enklast för mig är oftast inte enkelt för någon annan. Kanske därför ingredienser från förr rör om så hårt i min gryta?

Klockan är snart 9. Tänkte tappa upp ett bad, slänga på nån uppmuntrande musik. Tända lite ljus och bara få vara. Sen ska jag lägga mig i sängen och läsa tills jag somnar. Älskade saknade ensamheten. Kanske därför det är ett sånt stort virr varr inom mig idag? Inte fått utlopp för att få vara själv. Även om jag inte visar det utåt, vet jag i alla fall 1 som läser av mig som en öppen bok, mer ironi haha!

So long fuckers!

Vi människor som lever på denna planet verkar ständigt vara nyfikna, på jakt efter något. Vad är det då vi saknar i våra liv som gör att vi oftast har svårt att motstå vissa saker?

Hade egentligen velat posta inlägget om "söndagen", men pausar den tills vidare.. Och sköljer ur mig detta istället. Har alltid sagt att man ska vara öppen och ärlig genom livet. Vad är det då som gör att det ibland är så svårt, att vara just öppen och ärlig? Än mindre ta del av det? Det är nog bägge lika för min del. Vad jag väljer att berätta eller inte säga "anser" jag vara min ensak. Men när det kommer till folk i ens närhet, är det helt plötsligt en heelt annan grej? I don't get it!

Varför har vissa svårt att släppa sitt förflutna? Varför fortsätta jaga ett byte som sedan länge legat död? Eller hur kommer det sig att det döda bytet spökar i min vardag utan att jag bett om det? Eller varför dras vi in i saker vi inte ber om att bli indragna i? Dessa ständiga frågor lever obesvarade i min skalle. Jag hatar det. Jag hatar att veta, jag hatar att vilja veta även fast jag inte vill. Det råder obalans i mitt hjärnkontor just nu, efter att självmant ha snubblat in på saker jag ABSOLUT inte vill ta del utav. Men något inom mig för mig dit, kan inte kontrolleras går inte att kontrollera.

När är det dags att skaka av sig småsakerna och gå vidare? Varför är min skalle fucked up när det kommer till vissa saker som berör tillit och förtroende? Varför kan inte jag ta det med en nypa salt? Som de allra flesta tycks kunna.. Why me? Dessa spöken ploppar upp i tid och otid. Precis när man tror att saker och ting är bra, kommer de objudna gästerna på besök. Där står jag, ser min spegelbild och tänker om mig själv: Vilket jävla psyko! Att bygga en höna av en fjäder är min specialité i alla väder. Det är nåt jag verkligen är mästare på.

Inte så lätt alla gånger att själv inom sig jobba med sina fel och brister, då vi alla kan erkänna att det är såå mycket lättare att påpeka andras än att se till sig själv och sina egna. Är inte det märkligt? Inget som heller har förändrats sen man var liten. Likt barn i sandlådor. Du kastade först! Nä det gjorde jag inte alls, det var du! Fan asså!

Det var inte tänkt att det skulle bli ett sånt djupsinnigt inlägg, men jag känner att det bara måste ut. Bli kvitt det som stör mig. Vill du veta en till sak jag är mästare på? Nämligen strö salt i såren, inte bara mina egna utan strör så fort jag får chansen (om jag anser personer i fråga ha förtjänat det) Hur mogen är man då? Jag tycks inte komma bort från den tanken, att alltid vara så jäva pretto! Det blir liksom motsägelsefullt att ena sidan vara den där snorungen som skyller ifrån sig på någon annan, samtidigt ska man vara den erfarna och mogna typen som vet allt och kan allt.

Många hävdar att tiden läker sår, jag hävdar att de består. Men i en mildare variant. Jag har då inte blivt "ihop läkt" från allt jag har vart med om. Det fanns ingen där som kom med ett bamseplåster och tog hand om mig. Ynk ynk gråter krokodiltårar! Nä, men faktum är att man lär sig genom åren att rå om sig själv. Egentid är den bästa medicinen! Man måste kunna vara ensam. Kunna bygga upp ett eget väl fungerande garde. Som står emot svek, sorg, och hjärtekross. Jag vet att min nästa förlust (antagligen min mor) kommer bli tuff, men vet med mig redan nu att det är något jag kommer klara av. Man blir avtrubbad och känslokall. Vilket är synd för sånt drabbar de nära runt omkring mig.

Folk som inte vart med, sett på eller har liknande packning i bagaget kommer aldrig heller kunna förstå vissa saker. Bara det är en sak i sig att lära. Alla är vi lika olika. Likna inte mig med någon annan, så ska jag försöka att inte göra det mot dig. Det enda jag har krävt av mina närstående är "förståelse" aldrig att jag har ursäktat mitt beteende. Men ibland blir det lätt så. Man skyller ifrån sig, skuldbelägger någon annan. För det är ju så jävla lätt!

Och som ni nog av inläggets karaktär förstår så kommer inte denna saga från ingenstans, den har givetvis en grund. Annars skulle jag behövt tömma mig på ord. Grunden till storyn tänkte jag lämna osagd. Kan väl nämna att det uppstod en dispyt oss emellan. Där det också framkom saker jag inte hade väntat mig. Men pokerface som jag är chansade jag. Och det är just de där chansningarna som jag gör att jag får stå mitt kast, ta konsekvenserna. Man vet sällan om vad de innebär, men med min bakrund är ingen info lätt att ta. Bit ihop, glöm och gå vidare. Brukar funka bra. Tänka om och igenom händelsen, var det verkligen så illa det som kom fram? Eller är det bara min skalle som mindfuckar mig?

Livet ska sällan vara enkelt och leva, därför brukar jag så fort jag hör någon beklämma sig över en jobbig situation: Det ska kännas att man lever. Just precis så! Det optimala är ju såklart om den man har det lite trassligt med inte vänder kappan efter vinden så fort det blåser upp till storm. Jag vet att jag har väldigt lätt för att göra det. Så i lördags kväll/natt bet jag verkligen mig själv i läppen för att inte säga något som jag sedan djupt skulle ångra. 1-0 till mig och min personliga utveckling! Visst fan ska man få kunna slänga skit på någon annan, visa aggression (med måtta), vrede och hat till en viss gräns, och samtigt veta att det man säger inte ska vara avgörande för vad den man säger det till väljer att göra. Gå eller stanna kvar. Återigen.. Jag kan inte låta bli att lägga näsan i blöt, kommer aldrig lära mig. Därför kommer jag fortsättningsvis också få ta konsekvenserna av min blötlagda snok!

Och det hör ju till att man i en relation utvecklas, skapar minnen, tjaffsar. Men oberoende av vad så ska man kunna gå till sängs med att veta att den man la sig med också finns där när man vaknar. Det bara är så. Livet har aldrig vart en dans på rosor, men man kan välja hur man vill leva sig genom livet. Jag har sällan haft den känslan i kroppen, att vara "riktigt" säker på den jag valt att spendera en del av mitt liv med. Många har vart rädda för min framfusighet, så fort man öppnat käften om att bo ihop, skaffa barn etc har de flytt med svansen mellan bena. Klart man också i en relation har samtal som berör framtidsplaner, inte nödvändigt att alla drömmar och visioner ska bli av. Men de hör till, de fyller en funktion. De skapar hopp och föder mersmak på livet. Utan drömmar kommer man ingen vart i livet. Det är just drömmen om framtiden som för oss människor framåt.

Ännu bättre är att jag nu får lyan för mig själv i ett par dar. Killen har dagit iväg på traktamente. Vet inte när han kommer tillbaks :( Skönt att få sitt space, lämna toadörren öppen när man skiter, mer plats i sängen. Ja ni vet såna där små obetydliga saker stärker min själv. Ett måste för att orka. Jag är en person som är i stort behov av space. Så enkelt är det bara. Distans är ett bra ord. Jag gillar att ha distans till saker, till mig, min omgivning.

Dagens ord blir därför:

Distans: avstånd, sträcka, håll, mellanrum, lucka; få distans till se mer objektivt på, få perspektiv på; hålla distans vara reserverad

Härligt dag att vakna upp till. Solens värme smeker mina vinterbleka kinder. Kanske skulle ta en vända i skogarna och njuta av fågelsången?

Vet nån förresten hur man "stänger av" / "raderar" bort ett event från fejjan? Har vart väldigt sparsam med att promota egna events där av just den anledningen att det inte tycks finnas någon delet funktion. Är det bara jag som har missat det?

Jag bara älskar att snoka runt på nätet, inte för att jag bryr mig speciellt mycket om vad folk har för åsikter om mig eller övrigt löst folk, mer för att se att jag fortfarande passerar dessa människors tankebanor. Nyss landade jag på ett event som var postat i december förra året. Haha lord! Oberoende vad som skedde till att vi tappade kontakten är det minsann alltid kul och läsa att folk har svårt att släppa taget om mig. Egocentrisk? Dryg? mm. Kan skriva ett helt uppslagsverk som diverse egenskaper folk strör ut om mig. Enligt mig själv är det bara en otroligt stor självdistans. Våga ta ett kliv utifrån sig själv. Se saker från en annan synvinkel. Bör väl tillägga att dessa personer som skrivit detta utgav sig för att vara mina vänner, som nu 5 år senare har mig på sina tungor. Nåväl. Ingen förlust jag gråter mig till sömns med. Det märkliga är nog att detta är generellt sett överlag bara tjejer som sysslar med. Sticka kniven i ryggen mm. Varför är vissa så kan man ju undra? Men utan att bli för långdragen i detta som jag enbart fann underhållande tänkte jag inte gå in i detalj, nån kanske skulle känna sig uthängd då?

Och vad jag har hört är det många som tycks avundas min stil. Ja, jag är så hemskt ledsen om jag trampade dig på tårna. För mig handlar det mer om omogenhet, dessa individer har låångt kvar i utvecklingen anser jag. Än mer tror jag nästan att de har avstannat och platsar bäst i förskolan. Men kul, ni gjorde just min dag. Hoppas på att få ser mer sånt!

Länge leve stoltheten, visheten, och överlägsenheten!