Hur är det möjligt, jag frågar mig gång på gång. Hur är det möjligt? Som rubriken lyder är mina dagar sammanflätade i en gråaktig sörja.

Visst har jag alltid vart en motståndare till att ta hjälp av medicinska medel för att råda bukt på livet. Allra minst i svåra tider, just för att jag är en motståndare och tycker att var man ska uthärda sitt straff och resa sig upp ur graven. 

Men hur går man då till väga om man som jag i den situationen jag befinner mig i? Vi talar sällan högt och riktigt om hur vi själva mår. För visst är det så, det har jag lagt märke till vad gällande min mors bortgång. En vecka och 2 dagar har nu gått sen hon lämnade oss. Och jag har nätt och jämt klarat mig igenom den. Haft saker för mig, som jag tror kan ha haft en bidragande faktor till varför jag har lyckats hålla huvudet över ytan. Samt en hund som kräver omvårdnad, precis - den kräver nåt av mig. Och honom kan jag bara inte försumma, även om han bitvis har blivit fel prioriterad - vilket är förståeligt.

Och allt detta som jag skrev i förra inlägget har vart nyttigt för mig, men sen finns det ju de likväl jag själv som vet att man kan inte förskjuta sina känslor hur länge som helst. Ibland måste man låta sorgen få ta sin tid, framförallt ge den tid!

Men lustigt är nog ändå att det här support teamet man förväntas ha under förloppet aldrig riktigt har funnits där. Vissa hade jag väntat mig ett större stöd ifrån, andra har jag blivit förbryllade över deras angagemang att vilja finnas där för mig, andra är jag bara väldigt besvikna på. För det är inte alltid upp till en själv att bedöma var/när/hur man behöver det. Utan stödet man har runt omkring sig.

I och med att jag är en tänkare som överanalyserar saker i beståndsdelar tar jag faktiskt på mig en bit av detta, ja jag kan se att jag själv har vart delaktig till att inte ge utrop för att behöva bli huldad med, men gimme me a break, det är väl det mest vansinniga folk kan göra? Att avstå någon i sorg sitt stöd är väl det mest egoistiska man kan göra?!

Jag är inte på något sätt bitter, men jag har i samband med detta också lärt mig lite mer om de jag trodde stod mig nära. Så förlåt mig, men riktiga vänner de finns ALLTID där för en. Och kommer i gengäld betee mig därefter. Just för att jag har nån svår jävla grej för att ha det bekräftat för mig, vilket inte är så knasigt som det låter.

Allt faller sig väldigt ypperligt nu, va hos min doktor i morse för att få nåt utskrivet då vare sig naturläkemedel eller Propavan duger. Vi ger det 1 vecka, sen gör vi en utvärdering av det hela. Det är fan otroligt va man ska behöva genomlida, ständigt är det nåt som tar upp ens tid. Tid jag hade kunnat lägga på annat. Och allt hänger verkligen samman. Sover man dåligt ger det utfall i hur man under dagen mår, mår man dåligt ger det utfall i minskat näringsintag, och allt detta påverkar varandra i hur man mår, hur man äter, hur man sover. Runt runt som ett hamsterhjul.

Sådär, lite måndags poesi från mig till er!

Så sjuk att jag inte finner nåt bättre ord att beskriva det som sker runt mig just nu. Det är bara så sjuk att det är inte sant.

Varje telefonsamtal som kommer från min mamma nu väntar jag bara på att hon ska säga att det är nära nu. Idag ringde hon för att kolla med mig vilka dagar jag ska vara med henne i veckan. Hon sa även att hon känner sig betydligt sämre. Hon hade mestadels bara legat och vilat idag. Knappt orka äta maten som min moster hade lagat. Det känns som att slutet är väldigt nära nu. För nära för att jag ska vara redo. Vi har ju precis kommit igång med planeringen för det sk närståendepenning. Och alldles där i början om när det kom på tal så var hennes tillstån så pass bra att mamma nästan avfärdade det, ungefär som att hennes liv skulle ta slut i morn. Men på bara någon månad har allt raskt försämrats. Och vi vet inte alls hur långt det är kvar.

Pratade lite snabbt med min morbror i fredags. Berättade för honom att jag hade fått uppfattningen om att mamma gärna hade velat träffa mormor en sista gång. Och han tog på sig den biten direkt, skulle kolla upp möjligheten att ta det redan nästa helg (altså nu i helgen). Jag gillar när folk förstår det självklara i saker, hatar att be om hjälp. Men han förstod allvaret i det hela.

Allt är som en enda jävla sörja nu. Killen är borta på traktamente i Umeå. Mamma blir allt fortare sämre. Jag orkar knappt med med själv längre, eller sköta vardagen - vilket är så få saker som att gå ut med hunden, ge honom mat, laga mat till mig själv, eller att komma ihåg att äta, och om jag kommer ihåg att äta så behövs det diska. Lägg då till insomningsbesvär pga tinnitus, dåligt minne. Stressen över att hitta ett jobb för att komma på fötter ekonomiskt. Men en sak vet jag: Och det är att det som inte dödar mig gör mig starkare, vill inte påstå att jag vart med om nåt liknande förr. Men nog så mycket för att veta att jag kommer klara detta. Kommer va jävligt tufft, kommer kännas svårt under en mycket lång tid. Men va fan, jag är inte ensam om detta, fler människor går bort i cancer och lämnar sina anhöriga efter sig.

Se bara på Krigar Prinsessan Sabina hittade henns blogg precis i början av att mamma insjuknade (3 år sen), hon kämpade  för sin överlevnad oerhört länge med tillslut orkade hon inte mer. Hon hade 2 små barn en fantastisk man och en väldigt fin familj. Nu nåt år senare lever familjen vidare i den mån det går, även om sorgen och saknaden är stor. Men livet fungerar så, det måste det. Om inte annat så för barnens skull gör man det. Och jag då som inte har några barn att leva vidare för, är hunden och sambon skäl nog att "orka"? För visst är det så, man letar altid efter olikheter i andra, saker som inte kan stämma övernes hos en själv. Vad är egentligen livet värt att leva för? Och hur mycket av en själv är man berädd att betala? Den kostnaden som sorgen tär på ens själ? Kan man någonsin bli reparerad och fullt återställd? Vill man bli som man var innan? Ja, frågorna slutar aldrig att ploppa upp.. Eller vakna upp av att 5 år har gått och inse att man har levt i en bubbla under alla de 5 åren, skaffat barn som man missat ta del av deras framsteg i livet etc..

Minst av allt jag vill just nu är att under de kommande dagarn jag är hos mamma är hitta henne död i sängen när jag kommer på morgonen. Det är verkligen något jag inte vill vara med om! Tunga tankar som tynger mitt hjärta.

Jag känner att jag är nära ett nervsamman brott snart. Hur mycket till ska min kropp orka härda ut? Jag behöver minst 8 veckors semester med lång vila utan några som helst måsten.

Ser i bloggen att inget är nerskrivet sen i torsdags, då ja var med mamma på onokologen. Vi har nu kommit till det stadiet att de inte längre kan  injecera cellgifter då hennes kropp är för svag för att orka med biverkningarna. Efter besöket bjöd hon mig på en lunch, tog en sallad. Sen tog vi bussen till Skanstull för mamma ville kika på en ny jacka inne på Igor sport. En liten och väldigt rörig butik med väldigt udda sortiment, hade väl hoppats på att kunna hitta ett par rejäla vinterpjuck åt mig själv.. Men där fanns bara löparskor och sneakers! Attans bananer!

Vi skildes åt mamma och jag. Tog tåget hem. Knallade ut med Prinsen det första jag gjorde när jag kom hem. Bokade tvätttid tills kvällen, för kille skulle ju iväg igen veckan därpå. Hade tagit fram en fläskfilé så den var tinad och redo att till lagas. Mycket utav allt jag gör måste ske med viss tidsintervall, helst på samma gång som tanekn passerar mig, annars är det som bortblåst.

Killen kommer hem, stressar i sig käket. Jag hoppade in i duschen medan killen tog upp sista tvätten. Bränner in till söder och lämnar Prinsen hos killens syrra. Ovanligt och sova en hel helg utan lill killen! Men nån gång måste ju va den första! Med ledsna ögon lämnade vi honom kvar där. Ja, det känns nog mer i våra hjärtan än i honom. I och med att han har lätt för att tycka om folk, ja om han bara få lite tid på sig att godkänna vissa   

Innan vi kom hem gjorde vi ett snabb stopp på solexpress, denna gång hade de bytt bort mitt stå solarium till nåt nytt VIP ligg solarium med den värsta finesserna och gud vet vad. 75 pix för en kvart, nä då fick en enklare variant duga bra åt fröken! Var väl hemma runt 23. Packa det sista och röja undan hemma. Jag avskyr och komma hem till ett ostädat hem. Däckade väl runt 1 tiden..

Hade jag haft makten att kunna styra över männskligheten och själv kunnat få välja vilka som ska sollas bort och vilka som ska få livet tillbaka hade världen sett så mycket bättre ut.

"Jag är en funderare, tänker ofta och mycket. Ibland mer än vad som kanske är lämpligt. Men faktum är att tänker man mycket så brukar man komma fram till en hel del saker."

Jag har insett att mitt liv fungerar inte utan en kalender. Det är på den nivån att jag måste lägga in helt ovesäntliga saker, men annars glömmer ja bort de helt! I morn tex. har vi tid hos frisören, även om jag i bakhuvudet vet och kommer ihåg det, så slipper jag tänka på det och får därmed en påminnelse om morgondagens aktiviteter, och istället försöka fokusera på nuet och ta dagen som den kommer.

Jag har inte alltid vart så här glömsk, utan allt började för 3 år sen när beskedet om mammas sjukdom kom. Min värld raserade. På nåt sjukt jävla sätt är det som att man är inprogrammerad och tror att ens skapare ständigt skall finnas vid ens sida livet ut, man är alldirg förberedd för döden, det går inte att förbereda sig heller, den kommer och tar sina offer utan att fråga om lov, eller med hänsyn till anhöriga. Ur den synvinkeln har döden högre makt än människor som är vid liv. Den inre stressen är så pass hög att jag ibland "glömmer" bort att äta, slänga soporna, diska, laga mat, klippa hundens klor. Ja allt blir mer och mer tydligt för mig hur jag i den situation jag befinner mig i påverkar mig psykiskt och fysiskt, ofta passerar tiden obemärkt fram, morgon byts till kväll, vinter till sommar, jag är liksom insvept i någonslags slöja och kan inte ta mig ut

Pratade lite med min moster igår. Hon har dragit igång och kör det första lasset med mamma. Nästa vecka är det jag. Känns skönt. Även om hon igår hade en helt annan avsikt att ringa. Det är nämligen så att jag skulle ha följt med mamma på ultraljud av buken nästa vecka. Men i och med hennes situation ville läkarna inte låta henne vänta och låta henne göra det redan idag. Bra där! Det finns ingen tid att förlora, och för en som är oerhört sjuk i sin sjukdom gör att det bara känns mer absurd. Vadå vänta? Hallå! Hon har inte hela livet på sig, det kan röra sig om veckor! Varför är sjuvården så jävulskt korrupt? Väntetider hit och kölistor dit. Räcker det inte med att man som henne redan är "struken" ur livets kammare och allt börjar ta form i nåt slags slutskede, och dessutom har de mage att kräva att hon ska vänta!? Vänta på vadå, bättre tider eller?

Jag vägrar låta mig gå bitter genom slutet av tiden med mamma, även om hennes sätt att vara har präglat mig och min personlighet sedan jag var barn. Jag vill ha en god minnesbild utav henne, veta att jag har gjort allt jag har kunnat ut efter mina förutsättningar. Dock finns det många frågor kvar att ta ställning till, de tycks aldrig försvinna.

Av etiska och moraliska skäl vill jag inte om möjligt se henne ligga på dödsbädden. Känner mig själv såpass väl att jag vet att ett liv med den minnesbilden hängandes på näthinnan skulle vara allt för påfrestande psykiskt. Många kanske tycker att det är fel att avsäga sig någon som stått en nära, men jag finner inget gott med att se någon död, allra minst min egen mor! Dock så går detta inte riktigt ihop med hennes egna önskningar om att få somna in hemma. Ett moment 22.

För vem fan vill dö ensam?

Tiden den bara går och går, sällan man upplever att den står stilla i detta stressiga samhälle. Finns det nåt jag hatar så är det att vänta, då och endast då anser jag att tiden och väntan i sig känns som en evighet.

Idag är det fredag, igen. Wiho! Förra fredagen var det ju partaj utav dess like. Ikväll blir det inget sånt utan middag hemma och lilla svärmor kommer över som gäst. Trevligt! Redan vid 3 tiden kommer hon, kul att man kan ha en sån avspänd relation till sin partners föräldrar. Tror det är jätteviktigt för en fortsatt god och sund relation att man även binder upp sig någorlunda till dennes päron.

Övriga planer för helgen då? Tänkte väl ta tillvara på tiden med killen, då han drar iväg på traktamente hela nästa vecka. Buhu!   What to do?! Det ända jag ställer mig emot till är alla de kvälls/natt promenader som hunden kräver, råkar ju höra till den sortens människor som ogärna går ut så fort mörkret har fallit. Inte för att jag känner mig hotad eller så i området där jag bor, men mina hjärnspöken spelar mig ett spratt och intalar mig att just jag ska bli offer för någons obarmhärtigheter!

Vi är alla eniga om att ett hem består inte enbart av vaggäar, tak, golv, en hall, toa, kök och sovplats. Det är mycket mer än så. Vi kan i dag nästan kalla vad som helst för boning eller hem.

Mitt nya hem är en fras vi alla slängt ur oss eller kan sätta oss in i. Jag har haft många hem, behöver nödvändigtvis inte betyda att jag har bott och fått min post levererad till många olika adresser. Det finns så många metaforer att ta till hjälp för att understryka sin mening.

Jag brukar skämtsamt säga att jag har klipp kort på Ams. Vilket egentligen betyder att jag ränner där ofta. Eller dra på mig masken - kanske lite dramatiskt, men att sminka sig är ju att shejpa till det yttre, och vem är man då om inte en förnyad/förbättrad jag. Jag gillar att använda mig av fraser med humor i. Svänga mina lurviga. Damma av festkostymen. Lägga sig i kuvösen. Ja, varför använder man allt oftare slang och synonymer i abnorma former?

Bort med onödigt pladder. Men så här ere gott folk. Va på intervjun idag. Kändes lite stelt. Var ett tag sen man befann sig i den sitsen. Var dock jävligt coolt att jag i veckan skickade iväg en ansökan, fick svar rätt omgående om att bli kallad till ett möte. Tjänsten som jag hoppas på att få är en 1 årig lärlings utbildning som fotoassistent hos Caroline Roosmark. Är inte det stor så säg! En dröm att få ägna sig åt en hobby dagarna i ända?! Jag kan oavsätt hur det går bara vara glad att jag tordes chansa, och lyckades komma på en intervju!

Nu har jag haft ett par dagar av bättre kvalité. Inga gråtattacker. Inga sömnlösa nätter. Orkade till och med upp i ottan för att säga hej då till min sambo i morse.

Jag är helt övertygad om att dessa goda dagar har sitt syfte. Dels återhämtning, men även skjuta in lite ny energi som går att ta utav om så behövs längre fram. Jag är nog dum om jag i ett sådant skede sätter sprätt på min intjänade energi. Men jag kan inte låta bli!

Igår kväll svängde vi förbi den bästa ICA'n i hela Bromma. De stänger 23, isn't it lovley? Köpte lite vetemjöl, jäst och bull formar. Här ska bakas bullar! Jag älskar att ha små missions att genomför under dagen, känns bättre i själen om man tar tillvara på de, än bara låter de passera förbi helt orörda. Sen vet jag en till som här hemma som är minst lika, om inte mer förtjust i bakverk!

Juste sökte ett jobb igår, som fotoassistent. Hoppas innerligt på det!

Vi hörs mer om en stund!

Ses!

Om något försenad dök flickebarnet upp. Möttes utanför affären, behövde ju addera lite ingredienser till kvällens middag, samt att lillen behövde pinka.

Hon hade somnat om, sömntuta som hon e! Kvällens tema gick lite i italienskt tema, vem är inte en sucker för det liksom? Basilika, tomat, färsk pasta, kyckling, soltorkade tomater. Yum yum!

Känns lite som vi är tillbaka där vi en gång var, när vi var yngre och hängde ihop. Ibland kan det ju vara så att när man mist kontakten med en vän och inte hörs av på ett tag och igen börjar umgås, så kan det nog många gånger utav den orsaken kännas som att det var en bra sak som hände. För jag tror att saker sker utav en anledning, det finns alltid ett syfte till varför saker blir som de blir och man är själv lika delaktig till det. Och jag tar inte lika allvarligt på saker och ting nu som jag i mina yngre dar gjort. Man har ett större överseende för att folk man känner är individer och inte kan ägas eller köpas för pengar. Och det tror jag är en viktig insikt i hur en bra relation människor emellan fungerar, att det måste på nåt sätt finnas en dåld ömsesidighet, att man är med varandra för att man tycker att personen man ägnar sin tid och energi till betyder nåt för en själv.

Det jag egentligen ville ha sagt var att trots den förlorade tiden som gått befinner vi oss fortfarande på samma vågplan, inte många saker som har förändrats. Vi är på ett sätt lika varandra, vi har ju trots allt umgåtts en del, och på ett annat sätt olika där den yttre environment ter sig olika, självfallet.

Många glas vin blev det. Just den dunken vin kan man klunka som saft, sipprar fint ner i kistan! Näe, det va riktigt trevligt måste ja säga! Har saknat det lite att ha de där kravlösa stunderna med väninnorna, där man inte behöver passa upp på saker hela tiden, eller man måste ha en bindande orsak att göra för att kunna umgås. Lite har det väl berott på att man uppslutit sig i en sambo relation och nu med hund, som i sig är tidskrävande, och behöver omsorg. Dock har jag alltid vart den som propagerat för att man får inte glöma bort sina vänner bara för att man har nåt annat som uppslukar ens tid, ens vänner är ens vänner, de har alltid funnits där, oftast längre än den nya kärleken man funnit, men finns inte kvar om man inte kan förse sina pinnar till att mata elden så att säga. Det ÄR jätteviktigt!

Vidare kan man ju heller inte göra slut på sig själv i en relation, det fungerar inte heller att bara vara den enda som föder nytt liv i en relationen. Det är ingen sund tillvaro, och ibland kanske man helt enkelt bara acceptera att saker blir som de blir om man med gott samvete kan känna att man själv deltagit i till få det till det bättre samt gjort den berörda parten samförstådd. Man kan ju heller inte va naiv och tro att en person för eller senare ska förstå varför man plötsligt slutat mata elden. Oftast är det personer som är alldles för självupptagna och har för vana att få sin vilja igenom, vana att ha livet omkring sig på ett visst sätt och heller aldrig behövt försvara sitt handlande.

Sen min mamma blev sjuk har min inställnig till måga saker förändrats. En sådan sak är just att jag inte tar saker på största allvar längre. Innan hon blev sjuk tog jag mycket för givet. Idag är varje dag i sig en gåva. Låter nästan som att man blivit frälst. Men så är det. Jag har inte tid, kraft, eller ork att grotta ner mig i petitesser. Då lägger jag hellre min tid och energi på nåt annat som gynnar mig mer.

Tror klockan han bli närmare halv 11 halv 12 innan jag gjorde henne sällskap till tåget. Ringde killen när jag var påväg hemåt. Törs ju inte gå själv när det är mörkt ute.. Tack vare alla glas vin somnade jag fortare än blixten!