Ensammen och blir väldigt liten tjej när jag hör låtar som denna. Krockodiltårar rusar ner från min kind. Pappret som ska torka räcker inte till. Inser att det aldrig kommer bli som i min dröm. Hoppas och ler, men när jag med en klar blick kan jag se att det aldrig kommer att ske. Du och jag var det finaste jag har haft. Du och jag kommer alltid finnas kvar. Inom mig. Med mig var dag. Damn, vad jag saknar dig! Ingen kommer någonsin mäta sig med dig, men jag måste släppa taget det gör mig illa när jag måste va hel.

"Ett litet brev till dig"

Ibland önskar jag nästan att du vore död, hade vart enklare och gå vidare. Dagarna går, det har snart gått 1 år. Sjukt. Minns det som igår. Men jag får leva som andra lär - tid läker sår. J om du läser detta, hoppas du kan ta det för vad det är, som en komplimang att bära vidare med dig i din framtid och se det som det är. För mig var du mitt allt, är det än i dag. Du var min drivkraft när jag kände mig låg. Du var min sol som sken när jag bara såg mörkret. Vissa dagar är såklart enklare och smiter förbi obemärkta. Men det som gör mig ständigt påmind om oss är den delen vi skaffade tillsammans. Jag har alltid predikat att ensam är stark. Jag är stark. Men ibland är jag svag. Och det är då jag låter känslor som annars trycks undan skölja över mig. I ärlighetens namn så finns du fortfarande i mina tankar. Kan med glädje se tillbaka på alla de fina stunder vi haft. Alla de knäppa grejerna vi gjorde, som när jag klädde ut dig till transa och vi åkte till macken för att köpa cigg och snus. Haha! De sakerna får mig att le och det är en mysig känsla. Va fan, snackar säkert bara massa goja. Men just nu är jag skör. Här. Inför dig. Inför alla. Inför de jag skiter i att jag är det. Oavsett så behövde jag få mig ur detta. Ett krossat hjärta tar den tid den behöver för att läka. Jag tänker inte jäkta fram en lösning. Tills dess letar jag efter min väg. Och hoppas du funnit din!

Må bäst!

Jag gick förbi dig på stan, såg ut som du var glad
du gick med din nya som jag tror du har
och du såg mig nog innan jag vek av
försökte spela cool som att allting var normalt
men i själva verket är jag kvar i mitt skal
och jag vill tränga ut dig men du kommer tillbaks såklart
i mitt sagoland tar du mig i hand igen
inga fler bråk och gråt - där är vi sams igen
och dom spelar våran låt som i spanien
Tar av oss våra skor och vi tar en liten dans till den
men när jag vaknar upp så saknar jag ditt ansikte
tänker på den dan du stack - för mig: det bara fanns inte
varför kan jag inte bara ta och glömma dig
varför kommer du tillbaks i mina drömmar säg
inatt tänkte jag på när vi gjorde våran söndagsgrej
hur blir jag hel igen efter du tog sönder mig
jag tömmer mig över dom ackorden som jag lagt
låter pianot spela ända tills det blir kolsvart
och låter stråkarna ta oss iväg till vår plats
kan inte släppa dig - det enda som jag tänker är att
En gång i tiden var du min, men nu är du bara en dröm
jag ser oss ibland i mitt sagoland där vi ses och umgås en stund
men jag vaknar upp i min ensamhet i vårt så kallade rum
vill bara somna om igen och vakna upp i min dröm
Var ett tag sen vi sågs - har knappt tänkt på't
men för två år sen var det vi
Jag gav dig en låt, skrev en melodi
du grät för att den var fin, du förlät min idioti
vi var en enhet, vi var singular
förenas på en vinterdag - det jag minns finns kvar
inom mig och det brinner svagt
kommer nog alltid vara så för allt jag har
påminner mig om dig och det känns
vill inte sälja sängen men älskling jag skäms
när nån annan ligger i den, det blir så fel
men jag måste gå vidare för egen del
det var mitt egna fel - borde gett mer
men det är lätt att va efterklok - lätt att se
i backspegeln och skilja rätt från fel
måste bara släppa dig innan det växer mer
men i drömmen är det vi mot dom
vi var lyckliga som vin och sång
så jag strosar till en solnedgång
men när jag vaknar är det tomt inombords - vill bara somna om
En gång i tiden var du min, men nu är du bara en dröm
jag ser oss ibland i mitt sagoland där vi ses och umgås en stund
men jag vaknar upp i min ensamhet i vårt så kallade rum
vill bara somna om igen och vakna upp i min dröm

Året lider verkligen mot sitt slut i skrivandets stund. Minns dagarna som gått som om det vore igår. Det här året som jag strax lämnar bakom mig kommer jag minnas som ett bitter ljuvt år. Vissa saker kommer jag se tillbaka på med glädje andra med tårar, en del saker kommer jag aldrig glömma. Andra har jag redan glömt. Men här nedan tänkte jag lyfta fram de saker som haft störst påverkan på mig det gångna året. Hoppas du gillar det du strax kommer att få läsa.

Med bara 7 dagar in på 2011 vankades det begravning. Min mors icke exsistens skulle hedras i form av en lugn och stillsam cermoni i ett litet kapell ute vid skogskyrkogården. Hela den dagen var kaotisk vill jag minnas. Jag och dåvarande kille försov oss. Vi var övertygade om att det var mamma som spelade oss ett spratt. Planeringen fick ändra form, men vart lyckat i slutändan trots allt. Hur en begravning nu kan vara "lyckad" Hade sånt fint stöd av mina älskade vänner, min släkt och den lilla familj bestående av exet och Prinsen. De alla tillsammans gjorde sitt yttersta, och det är jag alla de evigt tacksamma för. 7 dagar senare fyllde jag år, men den fördelsedagen var inte som den brukade. Ingen mamma. Januari var en mycket märklig månad, inget var sig lik. Jag kände mig kvävd i mi tillvaro. En längtan att få komma bort grodde sig allt starkare.

17 mars hade jag mina väskor packade. Bara att få med sig det nödvändigaste var en svår match för mig - som gärna tar med mig halva mitt bohag. Att jag behövde komma bort var ett faktum. Att det blev just då och till Miami var en slump och nog så här i efterhand det BÄSTA jag gjort i mitt liv. NÅGONSIN! Hade sjukt kul med Robin och Reb! Minnen lever med mig än i dag. Vill ALDRIG glömma hur lycklig jag var när jag var där. Värsta minnet av resan - När vi skulle hem och min resväska ligger kvar i taxin och den åker iväg och inser det när vi betalat och gått in på flygplatsen. Paniken som uppstod.. Ja tänk er själva. Plånbok, pass, biljett, hemmanycklar ALLT viktigt låg där i!

Men det var också mitt livs största prövning. Jag lämnade allt bra jag hade hemma. Tryggheten med "familjen". Kärleken, mitt livs kärlek. Jag chansade stort och förlorade ALLT. Om du frågar mig idag: Hade du åkt om du visste att det skulle bli så. Ja. Förr eller senare hade det tagit slut, (enligt exet). Jag var övertygad om att resan skulle hjälpa mig att komma på fötter efter förlusten efter mamma. Var övertygad om att resan skull ha en läkande effekt på mig. Att jag skulle komma tillbaka till ett friskare, gladare, piggare, roligare, ett bättre jag, ett mer jag som jag innan var. Men den lyckan jag hade när jag kom hem var som bortkastad. En svår tid av sorg och saknad väntade mig. Men det som inte dödar det härdar. Och vips var jag ute i svängen och hämtade andan. Kastades in i spelet. Vi separerar men med delad vårdnad om hunden - där jag hade honom merparten av tiden.

...

Med jämna mellanrum kommer små påminnelser från dig. Snälla sluta. Jag måste inte ha det såhär. Jag måste inte bli påmind om hur det var när det var bra. Jag måste inte bli sänkt i veckor efteråt. Låten som får mig att lipa som en jävla barnrumpa because of you! Och fram tills dess att jag letat mig tillbaka på min väg genom livet - får jag leva med tanken. Leva med att "läsa lösnummer" när maskineriet rasslar haha! Kärlek kan göra jävligt ont. Olyklig sådan är värre. 

Bilder från Miami och Ultra Music Festival

Juni månad. Jag och David mfl drar till Lloret De Mar i Barcelona. 7 dagars rajraj med massor av sol och lite sömn. Kommer hem och känner att 1 veckas semester var för lite haha! Lärde känna många nya härliga människor. Anna, Tava, Martin, Anders, Jocke, Tobbe, Nina och Erik. Ett härligt glatt gäng från Svedala. Vissa av oss ses än idag! Superkul! Bästa minnet från resan var när jag gör entré på mitt och Davis hotell rum en tidig morgon med mobilen och låten "I jut had sex" på högsta volym och full som ett hus. Hela grejen var ju att vi som låg aldrig fick komma till då det rådde knullförbud på hotellen??!!

Juli månad. Jag och grannen backpackar oss iväg till Smedstorps festivalen - strax utanför Nyköping. Otroligt vilket ställe. Spridda skurar från håll och kanter. Med naturen som gemensam nämnare - erkänner att jag vart lite frälst och försöker själv tänka på moder jord lite oftare. Och inte konsumera så jädrans mycket!! 

PRINSEN

Det ville sig så väl - efter mycket om och men - att han skulle förbli MIN på heltid. Köpte loss bakbenen kan man säga haha!. Vet inte vad jag hade gjort utan honom i mitt liv. Han är min sol som skiner när det regnar. Regndropparna som svalkar när solen hettar. Han är MITT ALLT. Skulle någon annan än döden ta honom i från mig skulle jag skjuta mig själv. Direkt. 

Livet som "ensamstående" har vart allt annat än enkelt. Jobbigare än jag väntat mig. Jag kan inte längre vara spontan. Kan inte hoppa på saker som kommer med 1 tim varsel - "måste hem till djuret", han måste ha mat, han måste gå ut. BARA massa MÅSTEN. Man blir så jävla bunden. Det kostar pengar. Han är krävande.

SO WHAT??!!

När allt han ger tillbaka väger upp alla mindre treligheter big time? När hans rådjursögon väcker mig 3 tim efter att jag somnat när jag kommit hem från krogen,  när jag är så sjuk att jag hellre önskar att jag vore död men smälter när jag ser hur lycklig han blir när jag tar fram leksaken, sätter sig nedanför sängen och frågar om lov att få komma upp och gosa in sig i täcket mitt i natten, när han tagit mina strumpor som gisslan, när han plockat ut varändalitenjävlasakurpapperskorgen, när han är min Prins.  

Torka mig då!

Prinsen agerar wingman åt sin mami

Hur jävla jobbig, förjävla jobbig. Sådär jobbig att man blir så leds att man inte vet vad man ska göra i situationen. Så kommer jag ALDRIG göra mig av honom. För att uppnå harmoni måste man balanser upp dalarna med topparna. Och hade han inte gett mig berg likt Mount Everest av glädjerus ja, bara kanske hade jag övervägt det. Men näe. Han är min fyrbenta livskamrat i vått och torrt.  

Under hösten började mitt hektiska liv ta fart. Det va: Agility. Bokföringskurs. Poledance 2ggr/vecka. Frekventa besök uppe i Borlänge och köra min skrotkärra.

Dansar man poledance..

MÅSTE MAN HA EN HEMMA

Försöker mig på med hjälp av en bok och sluta röka

Besökte mina hjärtan i GBG

Fick även denna skapelse gjord av Henke - tack du e bäst!!

Sen försökte de få mig att äta korv.

Näru!

Roligast i Riga på Mondaybar Summer Cruise hade jag med Reb och två andra galenpannor

Kan man va så här lycklig när man vart med om så mycket tråkigheter??

Jag hoppas de som känner mig kommer att minnas mig som en glad prick trots mina motgångar och nederlag. Och kanske tar lärdom själva av att vi har bara 1 liv - lev det just så som DU VILL Leva Det. Ingen annan människa kan göra dig lyckligare, den måste du finna i dig själv först då kan du dela med dig av vad du känner till andra.

Konsultation och operation på Victoriakliniken

Topp 10 

Nu längtar jag bara tills denadär blonderade honan ska komma hem, så vi kan ha fler oförglömliga kvällar

Tror det kommer bli ganska enkelt och toppa det här året med så många motgångar jag haft. Alla viktiga byggstenar har dragits undan. Kvar står jag med bägge fötterna på jorden. Som om inget kunde stoppa mig. Överkvinnan själv. Men det känns ensamt ibland på toppen. Men som läget är nu trivs jag väldigt bra med mig själv som sällskap. Har inte den tiden att ge vad en relation kräver. Mycket som ska klaffa. Det räcke inte bara att man måste attraheras, utan man måste ha tid och lära känna någon. Tid och ses. Nä, karlar få köa som de gör på banken tills vidare lever jag livin la vida loca!

Mål för nästa år:

Ta körkort

Miami

New York

Starta eget

Köpa bostad

GRÅTT NYTT JÄVLA HÅL PÅREJ!!!!!

Jag har verkligen gått och blivit ritkigt blödig på sistone. Guud va jag kan lipaa. Höll på flasha tårkanalen på tuben idag när jag hörde den här låten.

Minnen från förr, från "oss" kommer upp igen. De som jag så länge haft på hatthyllan. Inte vart mogen, inte vart redo att möta den bilden. Vad som gjort att jag nu blivit mer mottaglig för det är svårt och säga. Kanske för att nu börjarjag känna att livet gårpå repeat från förra året. Minns ALLT. Det är GLASKLART. Skiner som ljuset på himlen.

Men ja.. Antar att detta är ännu en klänslostorm för mig jag måste rida ut. Jobbigt är det. Hel och ren blir jag. Bara och läsa texten gör mig otroligt sad. Sjukt egentligen. Men som min vän sa när jag blev lite väl sentimental och saknaden efter honom va stor: Han var en fin och bra man, absolut. Men han var inte den rätta. Nåja. Vissa av oss bevarar våra minnen av livet på spritt skilda sätt. Helt ärligt tror jag att det är först nu jag mogen och klar med vad jag känner, öppet och ärligt kan stå för min sak. Även om inga känslor har ändrats, så har jag i vart fall lärt mig att se på de från nya ögon.

Jag glömmer aldrig. Men jag går vidare.

I heard that you're settled down
That you found a girl and you're married now.
I heard that your dreams came true.
Guess she gave you things I didn't give to you.

Old friend, why are you so shy?
Ain't like you to hold back or hide from the light.

I hate to turn up out of the blue uninvited
But I couldn't stay away, I couldn't fight it.
I had hoped you'd see my face and that you'd be reminded
That for me it isn't over.

Never mind, I'll find someone like you
I wish nothing but the best for you too
Don't forget me, I beg
I remember you said,
"Sometimes it lasts in love but sometimes it hurts instead,
Sometimes it lasts in love but sometimes it hurts instead,"
Yeah.

You know how the time flies
Only yesterday was the time of our lives
We were born and raised
In a summer haze
Bound by the surprise of our glory days

I hate to turn up out of the blue uninvited
But I couldn't stay away, I couldn't fight it.
I had hoped you'd see my face and that you'd be reminded
That for me it isn't over.

Never mind, I'll find someone like you
I wish nothing but the best for you too
Don't forget me, I beg
I remember you said,
"Sometimes it lasts in love but sometimes it hurts instead."

Nothing compares
No worries or cares
Regrets and mistakes
They are memories made.
Who would have known how bittersweet this would taste?

Never mind, I'll find someone like you
I wish nothing but the best for you
Don't forget me, I beg
I remember you said,
"Sometimes it lasts in love but sometimes it hurts instead."

Never mind, I'll find someone like you
I wish nothing but the best for you too
Don't forget me, I beg
I remember you said,
"Sometimes it lasts in love but sometimes it hurts instead,
Sometimes it lasts in love but sometimes it hurts instead.

jag går i vinterskor på hösten
alltid förberedd för storm
jag kan tänka tills det knappt finns nått kvar
jag har känslor utan uppehåll
jag har förlorat en tävling
men vunnit ett vad
har bestämt att stå helt utanför det där som jag blir ledsen av

och jag saknar dig mindre och mindre
det kommer annat mellan och det är bra
jag saknar dig mindre och mindre
jag har glömt dig en vacker dag

när jag träffar gamla vänner
har jag ingenting att säga dem
dem ställer för många frågor
och jag, jag bidrar inte med nått
och jag ångra det lilla jag säger
eller dra ett allvarligt skämt
jag tycker mig höra mig vad dem tänker; "är hon sådär jämnt?"

och jag saknar dig mindre och mindre
det kommer annat mellan och det är bra
jag saknar dig mindre och mindre
jag har glömt dig en vacker dag

jag kan sitta själv i parken tills solen ändrat färgen i mitt hår
jag kan offra allt jag har för ingenting
ja, jag sträcker mig så långt det går
men jag behöver dig, kom hit och rör om
jag behöver nått att skriva om

jag saknar dig mindre och mindre
det kommer annat mellan och det är bra
jag saknar dig mindre och mindre
jag har glömt dig en vacker dag
jag saknar dig mindre och mindre
det kommer annat mellan och det är bra
jag saknar dig mindre och mindre
jag har glömt dig en vacker dag

Jag bara önskar att den tiden kommer snart. Min bearbetning går åt helvete när minnen från förr kommer och spökar. Absolut inte bitter, men jag är lyckligare helt ovetande. Vem vet, kanske möts våra vägar igen - förhoppningsvis i en annan tid i ett annat liv. Så, helt över bron är jag inte..

Dagarna går allt fortare numera, tänka sig att snart är snö och kyla återigen ett faktum. Kanske lika bra, bra för alla soltörstiga stollar att de nu kan få svalna lite. Det känns som att det har vart en hysterisk hetta nu i sommar. Både ute och inne.

Vardagen rullar på, men jag har haft en underlig känsla inom mig den senaste tiden. Ett personligt förfall pågår under svålet. Kan inte sätta finger på dess uppkomst. Så under den gågna helgen har jag haft stor möjlighet till att ransaka mig själv. Det är alltid gynsamt för den personliga utvecklingen att lägga sina pusselbitar på plats. Ja, där de hör hemma. Det är ofta man samlar på sig asymetriska bitar som egentligen inte hör hemma i den intima sfären. Det är de ojämnheter jag brottats med.

Men efter det jag kommit fram till känner jag mig varken klokare, eller mer vis på det jag hade hoppats på att komma fram till. Still the same frame.. Det ända jag känner inom mig nu är att jag saknar dig   Hur kunde våra vägar skiljas åt, hur kunde det bli så här? Varför valde du att gå en annan väg, utan mig? Jag är idag väldigt tillfreds med att det vart som det vart, men kan inte förmå mig själv att undra. Bara lite..

Utan att blotta mitt inre eller uppfatas som vek och blödig, så är det så här jag känner just nu.. För mycket så antar jag att detta är en sund reflektion på det som har vart. Ett måste för att rensa ut och bereda vägen för annat.

Closed off from love, I didn't need the pain
Once or twice was enough, and it was all in vain
Time starts to pass
Before you know it you're frozen

Så sant som det var sagt, tid har passerat. Jag har samlat mina tankar, redit ut mitt nystan så att säga. Och det är väl egentligen först då, när skölden är nere som man bli träffad. Ja, man är ingenting under skalet. Där är vi alla lika sköra och sårbara. Där är jag nu. Men jag stannar sällan länge på en plats i livet. Ständigt på flykt, flykten är mitt kall i livet. Flyr för att rädda mig själv. Men nu då? Nu när flyktbegäret inte längre finns där, eller fyller någon funktion. Så står bara nakna jag kvar här.

But somethin' happened for the very first time with you
My heart melted to the ground, found somethin' true
And everyone's looking ‘round
Thinkin' I'm going crazy

Du fanns där, mitt från ingenstans. Som en skänk från ovan nåt jag aldrig trodde fanns. Med öppen famn överaskade du mig med saker jag aldrig trodde fanns. Ett varmt hjärta och en stor och mysig famn att krypa in i, bästa av allt var att vi funnit varann. Jag känner att jag måste få ur mig detta. För min egen fortsättning att gå vidare, men kanske är detta värdefullt för dig och veta..

But I don't care what they say, I'm in love with you
They try to pull me away, but they don't know the truth
My heart's crippled by the vein that I keep on closin'
You cut me open and I -
Keep bleedin', keep, keep bleedin' love

Du om någon är den enda som någonsin kommer kunna förorsaka mest smärta, för du var den ända som kom mig så nära inpå livet. Så nära att det aldrig fanns någon tvivel om nåt. Men det såklart, med facit i hand är det lätt att blunda och dra på sig skygglapparna och bara se allt som varit bra. Det är inte med blottad kropp och själ jag väljer att skriva av mig nu. Det är med ett större konsensus jag idkar denna utopi om brustna hjärtan som gått i kras, och efterlevnanden om att hitta tillbaka till vardagen. Vetskapen om att livet fortsätter fastän det är svårt.

Trying hard not to hear, but they talk so loud
Their piercing sounds fill my ears, try to fill me with doubt
Yet I know that the goal
Is to keep me from fallin

Jag är och har alltid vart en sann överlevare, det vet alla mina nära. Krigarprinsessan personifierad! En riktig kämpe som fäktas in i döden om det så krävs. Men det har sina för och nackdelar. Så är livet. Livets gåta är löst. Här står jag nu med alla möjligheter i världen att göra precis vad jag vill, känslan av frihet hägrar. Även om frihet ibland tolkas på fel sätt, så är friheten jag har i dag ett högre värde och därmed ett högre pris. Därför är jag oerhört rädd om vem jag väljer att dela den med. Är du min vän eller min fiende har markant betydelse, för det ända som är viktigt för mig just nu är att upprätthålla hamsterhjulet i snurr.

But nothin's greater than the rush that comes with your embrace
And in this world of loneliness, I see your face
Yet everyone around me
Thinks that I'm goin' crazy

Detta är kanske orsaken till varför jag behövde få ur mig detta. Jag trodde länge att jag skulle klara av att hålla mig borta från att reda ut detta och bli kvitt mina hjärnspöken. Men är man som jag, öppen och mottaglig måste man ge utlopp för sina innersta tankar och känslor och låte de komma ut när de kommer till mig. Kanske är det just nu som detta sker, för att jag ofta ser, känner, och tycker mig höra saker som påminner mig om dig/oss på ett sätt som inte gör mig obekväm eller får mig att känna mig ångestfylld? Möjligt att du upplevt samma sak, men inget jag tror du skulle tillkännage..

Over and out!

Visst är det enkelt och inse att hästen är borta när boxen är tom? Frågan är bara om man någonsin ger sig ut och leta efter den på nytt? Eller sadlar om helt?

Jag har länge levat och trott att mitt liv ska ha sett ut på ett visst sätt. Gång på gång kommer det motgångar och som med lite tur avlöses med lite framgång. Dålig karma? Alltid försökt att sträva efter att bli bättre, jobba med mig själv. Och det är nog egentligen först nu jag börjat känna av en förändring. Ett bättre jag! Hur fantastiskt är inte det?

Att ett nederlag skulle hindra mig från fortsatt strävan upp till toppen hör inte till sannolikheten. Tvärtom! En sporre utav dess like! Det finns så mycket jag skulle kunna gråta mig till sömns för, att världens alla orättvisor drabbat mig gång på gång. Att jag inte ser något ljus i tunneln, bara ett evligt mörker.

Allt jag fått uppleva den senaste tiden har fått mig att tänka om. Att vill jag bara se  en oas av hopplöshet, ja då tillåter man sig själv att stanna kvar i apstadiet - man kommer inte vidare i livet eller med sig själv. Stannat upp. Tagit mig tid. Laoborerat med mitt inre. Konstaterat att det är bara mig och min inställning till hur jag väljer att bömöta världen. Jag bestämmer. Jag väljer hur jag vill att det ska vara. Det om något är väl en så mycket mer fantastisk känsla, behaglig att leva jämte med!

Jag unnar mig därför en bättre insikt i livet, lyckan kommer lyckan går lyckliga den som lyckan får. Och fram tills dess tänker jag inte hänga läpp, ta dagen som den kommer, njuta till fullo av vad livet har att erbjuda.

I belive in.. Att vi människor möts av olika orsaker, att var och en av oss samtidigt fyller en funktion hos den andra. Vissa pusselbitar håller längre, andra var bara menade att

Det här med plåster på såren relationer, är det så dåligt verkligen som folk verkar vilja få de att framstå?

Kan inte folk bara låta varandra vara, typ mind your own business! Jag kanske finner  en mening med att söka mig om efter annat, varför skulle jag sitta henma och pilla navelludd? De dagarna minns man ändå inte, bättre är väl det att ränna ute och göra kvällen oförglömlig!

Det är vår ute, och sommarn närmar sig. Och allt som kommer där till. Utan att avslöja mig för mycket nu, men den senaste tiden vet jag inte hur, eller jo det vet jag men. Har jag mått oförskämt bra! Mycket är nog tack vare de små stjärnstoften som lyser upp min tillvaro.

Jag   De

Lyssnar på Takidas låt Curly Sue (min favorit för övrigt) Den har jag släppt många tårar till. Den har en djupare historia för mig, minnen från förr kommer upp och nu känns allt som va så bra plötsligt inte lika bra.

När jag hörde den för första gången för lite drygt 3 år sen, kände jag att den passade så väl in i min livssituation. Ung, påväg in i vuxenvärlden, nygligen lämnat boet för att bygga upp ett eget hem. Och mitt i allt som händer lever jag med vetskapen om att min mors dagar var räknade. Detta var 3 år sen, då levde hon nästan precis som vilken annan frisk människa som helst. Då hade inte cancern hunnit deformera hennes yttre, håret var fortfarande kvar, ja hon såg ut precis som vanligt.

Men alldeles kort därefter, under sommaren tror jag. Började hon sakterligen förvandlas. Vart tvungen att raka av sig håret, skaffade peruk, tvungen att hålla sig undan för solen.

Och i samband med mammas begravnining fick jag höra från en väldigt god vän till mamma att hon så gärna hade sett fram emot och åka på en "sista resa" med mig till Thailand. Varför mamma? Varför var du inte stark och höll ut?

Tårarna trillar ner medans jag skriver, sitter på jobbet och bryr mig väldigt lite om i fall någon skulle se mig så här.