Hjärtat det skriker. Magen den sviker. Med morgon gruset kvar i ögonen kan jag bara anta att det som komma skall också är nåt som stämmer överens med min inre illusion.

Aldrig förr har jag brytt mig så mycket om den man är tillsammans med. Har väl levt lite efter frasen - Killar kommer, killar går, men vänner de består. För det är verkligen så det har vart. Men detta är då ett väldigt stort undantag på ett bra sätt. Aldrig förr har jag helhjärtat kämpat, stått ut, legat likgiltig, skrattat, mått bra, vart ledsen, vart arg, vart förbannad, eller vetat att för den sakens skull är nån idé att fortsätta på ett tåg som snart byter riktning ner i diket. Inte denna gång, jag sitter själv på lyckans tåg och kan med mina redskap i bagaget med ärligheten i min hand säga att livet är en prövning - lyckas du kan ingen helt veta.

Man ställs inför många prövningar, många helt obefogade kanske de som ändå är de viktigaste. Jag tror inte på nåt speciellt, ateist, men jag tror att ödet har en viktig roll i våra liv och viljan att vara samspelta.

Alla ovannämnda ingredienser är eniligt min mening ett måste för en lyckad resa med sin partner. Aldrig förr hade jag heller kunnat se mig i en relation som denna, där min partner fått flera olika identiteter. Han är inte bara min stöttepelare, min vän, min partner i samråd av inköp, min sopkorg, min handyman. Utan alla sidor tillsammans måste finnas med, det har jag insett.

Vi har kommit såpass långt att jag vågar lita på honom, jag ger honom förtroende, han ger mig förtroende. På en gungbrädas mitt kan vi stå, ryggarna mot varandra, tar ett varsitt kliv ut mot gungbrädans ände, hitta balansen för att inte den ena eller den andra ska dunsa upp eller ner. Full tillit. Det är en härlig känsla, men den kommer inte bara sådär av sig självt. Man måste jobba på att bygga upp den. Man måste förtjäna att ha den, och man måste vårda den när man väl har fått det.

Han åker nu iväg till Åre land för att leka i backen. Känner ingen som helst oro över det, mer än att man är så fäst vid vanan att ha honom nära, gosa ner sig i sängen.

Å sen drar ju jag till Miami, en hel ocian bort. 6 timmar tidsskillnad. 2 veckor kan tyckas lång tid. Aldrig förr har jag vart borta från honom så länge, för det har alltid vart han som har vart bortrest. Ett stort kliv för mig att ta. Att resa är en passion, att flyga är en fasa. Det är inget som jag oroar mig över, vill ödet att nåt ska hända där eller på hemmaplan så tänker jag inte kämpa emot. Inte så att jag är likgiltig, däremot är jag tömd på min emotionella bank, och jag måste tillgodose dess behov - lyssna till hur min kropp talar till mig. Och hoppas att resan i efterhand gjort gott för en fortsatt bra relation.

Känns som att mitt samvete börjar klarna. Som tidigare legat täckt i en difus dimma. Än är inte allt klart. Ska bli så skönt när allt är över, lägga det bakom sig, och gå vidare.

Har tänkt på en sak, allid när man frågar om folks välmående så svarar man alltid kort och koncist - Jo tack det är bra! För att för enkelhetesn skull slippa onödigt dravel som ändå inte boostar egot. Vi svennebananer är gudomligt duktiga på att ge sken för att tillvaron vi befinner oss i är bra. Varför denna rädlsa för att våga lätta på trycket och anförtro sig till sin näste - att förlita sig på att den som frågar faktiskt också kan ta hela historian. Jag brukar säga till mina vänner att i dag är en dålig dag - och förväntar mig därför detsamma från de. De ska tåla att ta ens skit likväl som jag delar med mig av mitt öra för deras svåra stunder.

Nåt som kan göra mig röd och frustrerad är sånna som upptar för mycket plats utan att ge efter så att man själv kan få en syl i vädret. Vi hade en mindre sådan incident i helgen, killen och jag alltså. Jag brukar inte bry mig så ofta, men ibland måste jag dra i nödbromsen. För jag kände mig oviktig i det sammanhanget där vi befann oss. I den tillvaro jag befinner mig i nu är allt extra känsligt. Allt driver jag till sin spets, det har blivit lite utav min livhanke. Släpper jag taget så faller jag.

Istället satt jag där tyst likt en nickerdocka och kände hur jag höll på att bubbla över. Men jag är en omtänksam person, jag väljer mina strider, och väljer därför med omsorg att ta det - bara han och jag. Utan åskådare. Nåt annat vore ju bara pinsamt.

Röt ifrån då jag ansåg att min närvaro hade noll betydelse, han hade likväl kunnat suttit där själv och berättat allt - utan mig som statist. För det var så jag kände mig. Självklart köper jag att man gärna vill promota sin bättre hälft och själv välja bäst lämpade ord efter förutsättning. Ja, sälja in en vara typ. Men jag hade varken tunghäfta eller brist på ord. Så där klev du på en tå!

Förra veckan hade jag turen att träffa Rebecca hela två kvällar irad! Wihoo! Som om inte det vore nog så har jag även lyxat till det hela med lite annat också!

I måndags förra veckan signade jag avtalat med mäklaren. I tisdags var de i mammas lägenhet och fotade. I onsdags kom den upp på hemnet. Väldigt nöjd med vår insats. Om än lite trött på att var och varannan dag segla förbi för att ta reda på posten. Så nu är det visning på söndag. Det börjar liksom bli lite ledsamt att ha det som en gnagande sak på näthinnan - att alltid kännsa stress/press över att se över lägenheten.

Vad mer?

Jo, har bokat flyg till Miami. Åker den 21 mars, kommer hem den 4 april. Helt jävla underbart. Åker med Rebecca. Min alldeles egna globetrotter! Nä, men det kommer bli hur skönt som helst. Att få komma bort från allting på ett bra sätt. Har sagt det länge -  att när allt det praktiska är klart så sticker jag! Få lite distans till det hela, koppla av och ladda batterierna.

Sen så har jag även köpt loss en Macbook Pro för ca 30 lakan -  svindyrt! Aldrig någonsin köpt nåt så dyrt! Beräknad leverans 3-7 februari. Fint som snus. Då kanske man kan komma i gång på riktigt med sina planer som för tillfället bara ligger i hjärnbarken och skvalpar.

Andra planer som är på g. Mitt nyårslöfte var ju att skaffa en hemsida att posta mina alster på - på ett mer professionellt sätt. Satt faktiskt nyss och kollade på one.com. För en som inte pallar att sitta och koda från grunden. Jag vill ju/behöver ju bara ha nåt simpelt - nåt man kan visa upp!

Fick ju en stor summa pengar på kontot här om dagarna - och ska ha möte med banken för att välja rätt/bra placerings former för dessa. Kvinnan är tät! Hörde ni! Jag har alltid undrat hur det känns att bada i lyx och strö pengar omkring sig. Å måste säga det att - kommer man som jag gör från en låg/normal inkomsttagare så har man för vana att se ett större värde i pengar. Det är absolut inte så att jag hej vilt strör pengar omkring mig.

Utan nu resonerar jag som så: Jag ska med dessa medel uppfylla "mina" drömmar, köpa saker jag inte kunnat för att det inte funnits pengar sparade, jag ska inte spara på krutet, utan jag ska bara köpa det jag länge har velat ha. Det har hitintills bara blitt en dator, resa och en onepice - köpte en till killen också! Så nu kan vi dega runt i våra sparkdräckter tillsammans här hemma! Helt fantastiskt mysiga!

Dagarna de tuffar på. Jobbet känns fantastiskt bra. Överlycklig över att ha nåt vettigare att göra om dagarna - som dessutom genererar cash på kontot. Det är ju toppen! Dock vart min födelsedag nåt helt annat än vad jag är van vid.

Mamma hade alltid för god vana att skicka olika slags grattis kort. När man hade namnsdag, när man fyllde år, på julen. Ja på det sättet var hon en omtänksam person. Men denna gång ekade min brevlåda tom.

Inte ofta ens födelsedag infaller på en fredag - dock kändes det som att det kvittade för mig att ens överhuvudtaget nämnvärt fira den. 26 år och snart blir man väl glad över att inte ha fått några nya gråa hårstrån.. Nåväl..

En minst sagt annourlunda dag. Det har ju vart en del på tapeten sen sist. Mycket har berott på den kritiska situationen jag  själv har befunnit mig i, samt de runtomkring mig. Förstår att man inte alltid kan veta vad som är bästa att säga eller göra, ibland räcker det med att göra så lite.

Fick en födelsedags sång på morgonen och 2 presenter utav killen - men min trötthet tog ut sin fulla rätt. Sa tack och kikade på de sen när jag väl klev upp. Det skiljer så lite från när han går upp och tills jag går upp - men ändock små men viktiga minuter som man kan snooza vidare på.

Hade en ok dag på jobbet. Helt utan min vetskap hade de lycktas knåpa ihop en överasknings fika med tårta och present. Jag som är den som alltid vet allt och lite därtill. Men inte denna gång. Ofantligt trevligt och gulligt utav de, med tanken på att man är rätt så ny! Så när jag satt där bland alla mina papper kommer de tassandes på tå och sjunger för mig. Aaw. Slutade som vanligt vid 17. Drog hem.

I och med allt som har vart kände jag för att på tuman hand gå ut och käka med killen. Tror vi behövde det, för detta har tärt nå otroligt på oss bägge. Sen var det väldigt längesen vi gjorde nåt själva - bara han och jag. Vi gick ut och käkade på Friday's. Inget mer extravagant än så vart det. Hem och sova.

..

Lördag

Tillägnade i stort sett hela dagen i köket med att baka. Bakade kolakakor, 2 plåtar muffins, och 2 brownies kakor med after eight på. Skulle ju ha en mindre tillställning för nära och kära på söndagen.

..

Söndag

Väldigt trevligt hade vi. "Svärmor" kom, min moster och hennes man (som förövrigt aldigt har vart hos mig tidiagre), Doriiis med hennes sjöbuse, Rebecca, Knot och hans tjej Linda. Fullt hus! Och mina bakverka vart mycket uppskattade - sen att jag alltid gör för mycket och att det alltid finna massa gott kvar är en annan femma!

Presenter jag fick

Emma S serum

Fjärrutlösare till kameran

Presentkort på Åhléns & H&M

En orkiée - Älskar orkidéer!

Lyx choklad

Vaknade upp självmant - glömde visst bort att ställa larmet. Så i full kareta och på bara 15 min var vi framme.

Jag fullkomligen hatar att försova mig, och nu till min mors begravning. Antar att tröttheten tog ut sin rätt. Kanske var det lite mammas fel också, hon ville väl jävlas lite med mig?! Satt ju uppe rätt sent.

Tvingade iväg killen till Vbyc för att köpa brännbara cd skivor. För de vi hade funkade inte att spela upp i min stereo! Suck! Tänk vilken panik vi hade, eller framför allt jag! Och när han väl kom tillbaks var jag redo för att fara. Nä, då tyckte killen att han minsann hade tid för en svängom i duschen. Ja sa det att detta för du inte förstöra för mig, du får åka som du är, bara vi åker och det är nu! Med många fäktningar hit och dit om hurvida en dusch var tvunget att hinnas med eller ej, så gav han sig tillslut. Men då hade vi säkert slösat 10 min!

Mitt humör var verkligen på topp! Plus att vi skulle ju ha hunnit med att hämta ut smörgåstårtorna - som fanns i Fruängen. En hel galax bort!

Fick styra om hela min dagsplanering där på morgonkvisten med sömnen kvar i ögat. I ren panik ringer jag till S. Hon och hennes mamma fick ta en lätt avstickare och hämta ut smörgås tårtorna. En uns av lättnat svepte förbi.

In med jycken i bilen. Plattan i botten. 15 minuter senare befann vi oss utan för t-banestationen Skogskyrkogården. Väntade in mammas väninnan som kom med tåget. Väl framme vid kapellet så möttes jag av begravnings entrepenaden samt Doriiis och S. Kastade mig i famen och tårarna släppte. Kliver in i kapellet. Ser kistan som ligger på ett stenblock. Tankarna susade friskt förbi. Hämtar kraft i S's famn för att orka stapla mig till min sittplats. Alla var redan på plats.

Cermonin kunde nu börja. I och med att jag hade fått vara delaktig i hela förloppet kunde jag med lättnad koppla bort det som sades om mamma. Jag kunde ju talet innan och utantill. Satt där på min plats. Kroppen var som en tung sten genom hela begravningen. Killen satt till vänster om mig, och S till höger. Jag ville ha de så. De höll bägge i mina händer.

Det tyngsta var nog när offecianten läste upp min dikt som jag skrev

Mamma du har lämat mig

men jag vet att du finns här

inte bara som en stjärna på himlen

utan i mina tankar

jag kommer aldrig sluta sakna dig

men jag vet att jag närsom helst

kan vända mig till dig för att få svar på mina frågor

även om jag inte kan se eller höra dig då finns du inom mig

jag tänder mitt ljus för dig varje dag

den lågan symboliserar dig

så om du någon gång skulle titta förbi

så vet du att om ljuset är tänt i fönstret är det för dig

Älskade lilla mamma, du är saknad du var mitt allt!

Samt när jag skulle gå upp och ta ett sista farväl vid kistan.Jag gjorde det, men det var oerhört tungt. Alla minnesbilder från när man vart liten rullade likt en serie strip i 180! Alla våra gemensamma minnen från bardomen, våra resor, till vilken ålder mamma slutade följa mig till skolan, det året jag fick äran att ansvara för hela studiebidraget, eller den gången vårt bråk gick överstyr. Ja, minnen finns det gott om, dåliga liksom bra. Och det är väl tur att man trots de mindre trevliga bilderna utav henne vägs upp av de goda, eller så har jag bara förträngt de..

Efter att cerminin var klar tog Doriiis och S hand om nycklarna - för att åka till mammas lägenhet i förväg för att förbereda fikat till gästerna. Själv satt jag kvar en längre stund, väntade på att alla skulle avlägsna från kapellet. Tog ännu ett sista farväl. Var ändock i såpass gott skicka att jag klarade av att fyra av några kort med kamera. Ville ju få några minnesvärda bilder att klä mitt framtida album. Visa barn, barnbarnen.. Ja du vet. Sånt bör man ha i åtanke. Eller det har jag.

Fikat hemma vart otroligt lyckat. Folket som var där var bla då S med  man och barn, S's mamma, Doriiis, killen, mormor, mobror, moster + hennes man, mina 2 kusiner Simon & Jessica. Och smörgåstårtorna vart uppskattade. Även kakan som jag hade gjort.

Sen när alla hade gott och vi hade städat iordning allt åkte vi hem. Helt utslagen somnade jag i soffan vid 20.00 Vaknade vid 00.00 Gick upp borstade tänderna och la mig i sängen för att sova vidare. Vaknade vid 9 nästa dag.

Heeeelt emotionellt utmattad. Men det känns ännu mer som en befrielse, en otrolig lättnad att ha detta bakom sig.

Insjuknade snabbt igen förra veckan. Inte för att jag hade speciellt mycket tid över att vara sjuk. Måste göra det å det å det å det.. So on and so on..

Onsdagen var jag som sagt hemma. Var tvungen att hitta kraft för att pallra mig iväg till IKEA. Behövde ju kirra en toa sits - den hos mamma var ju som sagt spårlöst försvunnen. Det vart en del annat också, lite foto ramar, förvarings lådor, en fårskinnsfäll till Prinsen. Only the best for the best. Sen om den är äkta eller inte skiter jag i. Det är mysigt och gosa in fossingarna när man kliver upp om mornarna.

Hade gärna fått sova nån timme extra under torsdagen. Men icke! Hade bestämt träff med S utanför mammas lägenhet, som kommit upp för mammas begravning. Vi skulle gå igenom mammas kläder. Hon fick ta det som passade, och resten som jag inte kunde ha måste jag ändå kasta. Bättre de används än slängs.

Efter att vi var klara där drog jag och killen iväg till Skärholmen för att framkalla fotona jag tog på dopet, för att sen göra ett minnes album – som var min och killens present till deras lille pojke Jack. Är otroligt nöjd med bilderna. Det tog lite längre tid än väntat – även om 1 timmes framkallning är fort enligt min mening. Men vi var inte hemma först vid fem-sex tiden. Vi bjöd S och M på tacos, en lyckad succé. När maten hade fyllt tomrummet i magsäcken ställde jag och S till med bakning. Skulle ju göra en morotskaka till begravningsfikat. Hon lurade mig att ha i brunt farinsocker, trodde det skulle sabba hela kakan!

Vart att man kom i säng sent. För jag fungerar lite som så – har jag nåt jag måste bli klar med – då sitter jag till att jag är HELT klar. Så jag satt med fotona, klipp & klistra in de i fotoalbumet. Ja, det tog sin lilla tid. Och det resulterade väl i att jag (vi bäggge) försov oss!

Tolv dagar inne på det nya året. Jag lever fortfarande i nåt slags vakuum. Tänker jag efter och blickar bakåt så känns det som att allt hände igår. Min fokus lampa får inget fäste.

Vart var vi? Julen.. Nä.. Juste. Dagarna mellan julen och nyårsafton.. Nä inte det heller.. Jo nu minns jag! Det var ju nyårsafton. Hade allt klappat och klart som det så fint heter. Biljett till festen, kläder, drickat. Ja allt. Men! Självklart kände min kropp för att bli sjuk då. Jaja, inte mycket att göra åt saken. Vi ringde och hörde med stället där jag köpte biljetterna om möjligheten fanns att lämna tillbaka de. Det var ändå 600 spänn! Till min stora förvåning så gick det, fick hela summan åter. Happy!

Vi käkade gott (som alltid annars). Det blev hemmagjord skagenröra i crustader, toast med chevre, oxfilé, bea, potatiskroketter och en god sallad. Efterrätt bestod i godis i soffan för killen och te för mig. Tvärdäckade i soffan, säkerligen matkoma kombinerat med den ringande förkylningen som var på ingång. Killen fick skaka liv i mig ca.10 min i tolv. Enligt honom själv får man inte sova bort tolvslaget. Tack vare hans insatts kunde jag heller inte finna ro och somna.

Annars då? Bilen går bra? I mitt fall jobbet.. Med några få och ynka dagars upplärning sitter jag numera själv och är rätt så självgående. Imponerande. Kände redan första dagen här att det kliade i fingrarna och jag var hungrig på att komma till undsättning. Imponerande är också att min fantastiska förmåga att minnas det jag lärt mig, som i normala fall brukar trilla bort i glömska. Det som jag alltid har sagt – man måste lära sig av sina misstag. En penna och ett kollegieblock senare sitter jag här likt en kran med rinnande vatten.

Solklart!