Hjärtat det skriker. Magen den sviker. Med morgon gruset kvar i ögonen kan jag bara anta att det som komma skall också är nåt som stämmer överens med min inre illusion.

Aldrig förr har jag brytt mig så mycket om den man är tillsammans med. Har väl levt lite efter frasen - Killar kommer, killar går, men vänner de består. För det är verkligen så det har vart. Men detta är då ett väldigt stort undantag på ett bra sätt. Aldrig förr har jag helhjärtat kämpat, stått ut, legat likgiltig, skrattat, mått bra, vart ledsen, vart arg, vart förbannad, eller vetat att för den sakens skull är nån idé att fortsätta på ett tåg som snart byter riktning ner i diket. Inte denna gång, jag sitter själv på lyckans tåg och kan med mina redskap i bagaget med ärligheten i min hand säga att livet är en prövning - lyckas du kan ingen helt veta.

Man ställs inför många prövningar, många helt obefogade kanske de som ändå är de viktigaste. Jag tror inte på nåt speciellt, ateist, men jag tror att ödet har en viktig roll i våra liv och viljan att vara samspelta.

Alla ovannämnda ingredienser är eniligt min mening ett måste för en lyckad resa med sin partner. Aldrig förr hade jag heller kunnat se mig i en relation som denna, där min partner fått flera olika identiteter. Han är inte bara min stöttepelare, min vän, min partner i samråd av inköp, min sopkorg, min handyman. Utan alla sidor tillsammans måste finnas med, det har jag insett.

Vi har kommit såpass långt att jag vågar lita på honom, jag ger honom förtroende, han ger mig förtroende. På en gungbrädas mitt kan vi stå, ryggarna mot varandra, tar ett varsitt kliv ut mot gungbrädans ände, hitta balansen för att inte den ena eller den andra ska dunsa upp eller ner. Full tillit. Det är en härlig känsla, men den kommer inte bara sådär av sig självt. Man måste jobba på att bygga upp den. Man måste förtjäna att ha den, och man måste vårda den när man väl har fått det.

Han åker nu iväg till Åre land för att leka i backen. Känner ingen som helst oro över det, mer än att man är så fäst vid vanan att ha honom nära, gosa ner sig i sängen.

Å sen drar ju jag till Miami, en hel ocian bort. 6 timmar tidsskillnad. 2 veckor kan tyckas lång tid. Aldrig förr har jag vart borta från honom så länge, för det har alltid vart han som har vart bortrest. Ett stort kliv för mig att ta. Att resa är en passion, att flyga är en fasa. Det är inget som jag oroar mig över, vill ödet att nåt ska hända där eller på hemmaplan så tänker jag inte kämpa emot. Inte så att jag är likgiltig, däremot är jag tömd på min emotionella bank, och jag måste tillgodose dess behov - lyssna till hur min kropp talar till mig. Och hoppas att resan i efterhand gjort gott för en fortsatt bra relation.

Känns som att mitt samvete börjar klarna. Som tidigare legat täckt i en difus dimma. Än är inte allt klart. Ska bli så skönt när allt är över, lägga det bakom sig, och gå vidare.

Har tänkt på en sak, allid när man frågar om folks välmående så svarar man alltid kort och koncist - Jo tack det är bra! För att för enkelhetesn skull slippa onödigt dravel som ändå inte boostar egot. Vi svennebananer är gudomligt duktiga på att ge sken för att tillvaron vi befinner oss i är bra. Varför denna rädlsa för att våga lätta på trycket och anförtro sig till sin näste - att förlita sig på att den som frågar faktiskt också kan ta hela historian. Jag brukar säga till mina vänner att i dag är en dålig dag - och förväntar mig därför detsamma från de. De ska tåla att ta ens skit likväl som jag delar med mig av mitt öra för deras svåra stunder.

Nåt som kan göra mig röd och frustrerad är sånna som upptar för mycket plats utan att ge efter så att man själv kan få en syl i vädret. Vi hade en mindre sådan incident i helgen, killen och jag alltså. Jag brukar inte bry mig så ofta, men ibland måste jag dra i nödbromsen. För jag kände mig oviktig i det sammanhanget där vi befann oss. I den tillvaro jag befinner mig i nu är allt extra känsligt. Allt driver jag till sin spets, det har blivit lite utav min livhanke. Släpper jag taget så faller jag.

Istället satt jag där tyst likt en nickerdocka och kände hur jag höll på att bubbla över. Men jag är en omtänksam person, jag väljer mina strider, och väljer därför med omsorg att ta det - bara han och jag. Utan åskådare. Nåt annat vore ju bara pinsamt.

Röt ifrån då jag ansåg att min närvaro hade noll betydelse, han hade likväl kunnat suttit där själv och berättat allt - utan mig som statist. För det var så jag kände mig. Självklart köper jag att man gärna vill promota sin bättre hälft och själv välja bäst lämpade ord efter förutsättning. Ja, sälja in en vara typ. Men jag hade varken tunghäfta eller brist på ord. Så där klev du på en tå!