I'm so tired of being here, suppressed by all my childish fears
And if you have to leave, I wish that you would just leave
Your presence still lingers here and it won't leave me alone

These wounds won't seem to heal, this pain is just too real
There's just too much that time cannot erase

When you cried, I'd wipe away all of your tears
When you'd scream, I'd fight away all of your fears
And I held your hand through all of these years
But you still have all of me

You used to captivate me by your resonating light
Now, I'm bound by the life you left behind
Your face it haunts my once pleasant dreams
Your voice it chased away all the sanity in me

These wounds won't seem to heal, this pain is just too real
There's just too much that time cannot erase

When you cried, I'd wipe away all of your tears
When you'd scream, I'd fight away all of your fears
And I held your hand through all of these years
But you still have all of me

I've tried so hard to tell myself that you're gone
But though you're still with me, I've been alone all along

When you cried, I'd wipe away all of your tears
When you'd scream, I'd fight away all of your fears
And I held your hand through all of these years
But you still have all of me, me, me

Saknar dig mamma. Lite väl mycket på sistonde.?! Men det är väl lätt för er som redan har era nära intill er. Bara ett samtal bort. Min finns inte längre, och det går inte med ord att beskriva hur det känns. Hur tomt ens liv är. Vet inte varför detta kommit att vara extra jobbigt nu, eller att jag är extra blödig. Hunden gnyr och förstår sig inte på varför hans matte titt som tätt storbölar och vet varken ut eller in. Stackar'n. Jag antar att jag känner mig lite extra "mammig" och hade velat ha hennes famn och krypa in i. Jag måste bara låta det som kommer ut rinna av mig. Viktigt för bearbetningen. Aldrig stänga in sina känslor. Ett tu tre och de blir än värre ska du se. Han kryper tätt intill och lägger sig så nära att det inte går och dra ett hårstrå mellan oss. Det är kärlek det. Gud vad jag älskar min fyrbenta lilla krabat.

Har lidit av dåligt samvete här av att jag inte vart en *god dotter* och besökt din minneslund. Skyller på vädret och lathet. Men nu när våren är här finns det inga ursäkter. Jag ska bättra mig. Jag ska komma och hälsa på dig. Ta med mig lite gofika och njuta av solen på en bänk. Tänka att jag pratar med dig på låtsas, låta dig få smaka en bit av bullen - hör dig fråga om jag bakat de själv, där du som vanligt tvivlar på att de är hemmagjorda och inte köpta - då du antagligen tycker de smakar lika gott som köpebullarna på Vetekatten.. Min mor i ett nötskal.. Kunde sällan vara nöjd med nåt jag prestera, aldrig var hon glad när jag gjorde bra ifrån mig i plugget, fick jag vg så var det bara *blaha* - sket jag i skolan (vilket jag gjorde i grundskolan) var det nästan under pistolhol som jag tvingades dit igen. Som ni märker så kom jag tillslut på hur hennes belöningssystem fungerade och hon "faktiskt" vissade sig vara nöjd med det jag gjort.. Det var de gångerna hon höll tyst och istället påpekade nåt annat som var dåligt.

Nu skulle jag behöva få de där tillrättavisningarna igen, mamma. Jag skulle behöva ga din tvivlande inställning så jag för mig själv kan känna att DET JAG GÖR är det JAG VERKLIGEN VILL GÖRA. 

Sittandes hemma. Mysfaktorn är hög. Ljusen gör stämningen. Toner som denna ljuder ur högtalarna och glaset är halvtomt. Bölar. SAKNAR DIG MAMMA!

Ibland måste jag bara låta dagar som dessa få komma och skölja över mig. Med floder av tårar. För att repa mig och orka resa mig upp ur diket. Tror aldrig att jag kommer förstå. Fastän det gått lite mer än 1 år kommer såret aldrig att läka. Obeskrivligt vilket tomrum hon har lämnat efter sig. Kommer aldrig kunna fylla hennes plats med nåt nytt substitut. Choklad och överförfriskade blöta utekvällar med lösnummer är bara en kortvarig flykt från det verkliga livet jag måste rehabilitera mig från. Jag har nog kommit en bra jävla bit på vägen. Men det är som att det som finns inom mig aldrig tar slut. Finns inget slut. Dock är jag mästarens mästare på att lägga locket på. Låta min omgivning tro att allt är bra. För det är det väl? Någerlunda om man får tro det man ser. För på utsidan skulle man aldrig kunna ana att denna unga mö som sprudlar av glädje och full av liv bär på en sån stor sorg?

Ensam är stark sägs det. Men till vilken nytta? Jag drömmer allt mer sällan om dig. Även om jag i det vakna livet önskar att vi möttes någon mer gång. Svårt och beskriva den känslan. Men att vakna upp ur en dröm kan både verka sklönt likväl som det kan kännas bitterljuvt och behöva inse att allt bara var just en dröm..

1 april. Firar snart "1 år som singel" woho. Tror det kommer bli många fler år. Finns för få goda män där ute. Och det är en hård verklighet som vi lever i blir det allt svårare att kunna mäta sig med andra. Få det man inte kan få. Ett moment 22. Nåväl, det går ingen nöd på mig. Har bara svårt och få ihop vardagen som den är med fritid. Vänner hamnar i skymundan. Träning är numera prio 1. Funderar helt ärligt på att ge upp den förädlade drycken och bli nunna på köpet. Livet är inte så mycket vackrare än de dyraste bubblorna fyllda med luft.

Ibland önskar jag att du var ett samtal bort. Nån man kunde ringa för att säga "hallå". Älskade lilla mamma jag saknar dig så! Så sjukt att du är borta. Än idag, så känns det alltid som igår. 

Tiden går fort om man har roligt sägs det. Och det är just vad jag försöker ha. Men man kan inte alltid ha kul jämt. Humöret kan inte alltid vara på topp. Man kan inte alltid känna sig fit for fight och ta livet med storm. Idag är jag vek. Borde ha tagit mig till gymmet. Men det fanns ingen lust i mig efter idag. Blickar framåt. Tänker att i morgon är det en ny dag. Ny vecka. Nya möjligheter. Saknar och få äta söndagsmiddagar hos dig. Saknar att få åka ut till dig med Prinsen - som du i smyg matade fastän du inte fick.

Jag saknar att inte ha en mamma.

Jag saknar dig, min mamma.

Idag är det just en sån där typisk dag då jag saknar dig mamma. Våren kryper sakta fram genom det gråa som tryckt bort allt som har med färg och lycka och göra. Jävla vinter vad jag hatar det, även om vi vart rättså förskonade i år.

Testade ett Bodybalance pass i dag. Precis vad jag behövde. Man blir lätt lika smidig som ett kassaskåp om man endast köttar gym. Lite därför jag körde pole'n separat. Vill ju inte tappa min spänst och smidighet. Vill gå direkt och lägga mig efteråt. Nu sitter jag här hemma och känner doften av nybryggt kaffe.

Kanske skulle gå ta mig en kopp, medans dropparna fortfarande är heta.

Ha en skön helg alla!

Ett litet utdrag från min gamla blogg. Sorgligt redan då. Och jag blir oerhört emontionellt nedstämd av att läsa stycken som dessa. Men jag antar att JAG behöver det. Att det någonstans är bra för mig och min berarbetning..  Har i dag påbörjat ett långt projekt - ska skriva en bok! Den ni! Givet är ju vad den ska handla om.

Stay tuned!

Saknar dig som fan mamma! Tänk om du bara kunde komma och titta till mig så jag fick visa upp hur fint jag har fått det hemma, nya gardiner - du som jämt bytte dina - borde bli stolt om du såg vad jag ordnat här hemma! Satt upp mycket utav mina fotografier - du som aldrig trodde att jag hade talang - fått fler positiva kommentarer för min konstnärliga ådra.

Du skulle aldrig tro mig om det jag ska berätta är sant. För det första så var det dig jag ville ringa den där vinterdagen för 1 år sen och berätta att jag fått nytt jobb. Det var till jag kom när jag ville ha beröm, vägledning, tips. Ja det var så mycket mer. Men jag hade stor tillit till dina kunskaper och erfarenhet från livet. Det är bara ens mors ord som betyder nåt. Skulle aldrig ha känts äkta och komma på tanken och vända mig till någon annan. Ett substitut för dig? Nä. Finns inte. Fanns bara en som dig mamma lilla  

Jag var så glad inom mig att jag nu äntligen skulle få komma till undsättning. Få en mer dräglig rutin i vardagen. Men den världen har nu dragits bort under mina fötter likt en matta. Med alla kloka ord och saker du lärt mig känner jag trots allt (även om det var jobbigt och jag helst av allt ville prata med dig) att jag klarat mig genom ännu en stor motgång i mitt liv. Facket hjälpte mig en del, avtalade fram avgångsvederlag. Du har lärt mig att aldrig låta någon trampa på mina fötter. Aldrig vika mig. Alltid vara stark. För just så var du mot mig! Hård som sten - utåt. För många gånger var du det mot mig, din dotter - den man bör älska och värna mest om i livet. 

Så här i efterhand i sin helhet, hade jag inte velat ha det på nåt annat sätt. Jag är glad över att du har lärt mig att man inte ska binda upp sig, inte bli beroende av saker - som man ändå nångång förlorar. Ensam är stark. Så är det. Så uppfostrade du mig. Sån blev jag.

Efter allt som har vart har jag innerligt försökt jobba fram de bättre sidorna hos mig - för jag hatade att höra från andra hur lik jag var dig, att alla de sidorna jag i beskrivande form för andra kunde bli tokig på - nu också fanns inom mig. Likt en demon, nåt så omänskligt elakt och fult. Aldrig att jag ville låta den sidan av dig skymta i mig. ALDRIG. Jag vill vara just sån som jag önskar att du vore, så som jag inbillar mig att du var. Jag vill vara en älskvärd och omtyckt person för min godhet, för min snällhet och för att jag är den jag är. En kul prick. Som får folk och skratta i min närhet. En som bjuder på sig själv. En som inte tar livet på allvar. En som inte blir rosenrasande så fort nåt blir fel, nån man ska träffa inte kommer i tid, glömt något, säger något fel etc. Det fanns så mycket hat i dig, och allt hat seglade över mig likt de sju haven under hela min uppväxt. Det var ALLTID någon annans fel, mitt.

Det är vinter ute nu. Du skulle säkert ha klagat över kylan, men ändå visat din "positiva" sida med att åberopa bekräftelse för den goda gärningen du utfört "trots allt". Lite av de sidorna ser jag hos mig. "Idag lyckades jag med tvätt, diska, städa, torka golv, laga mat, bädda rent, handla, träna, sola, jobba, festa "trots dygnets 24 tim" JAG hatar mig själv när jag hör de orden sippra ur min mun. Vem är jag hävda mig vara bättre än någon annan. Det är inte fint någonstans!

Jag vill att folk ska uppfatta mig som givmild i den graden att de inte ska behöva känna sig sämre för att det lilla de kommer med inte är mätbart (bara för att jag älskar att överdriva och överösa mina närmsa med kärlek i olika former - nåt du sällan gjorde, vi hade aldrig någon intimitet, vi kramades aldrig, sa aldrig puss hej då i telefonen, sa aldrig att vi älskade varandra). Helst av allt skulle jag vilja att du upplevde mig nu, se mina framsteg - ge mig beröm! För ens mors ord är de ända viktiga. Det är de som tar längst tid att tvätta bort ur minnet..

Jag vill berätta att jag nu som arbetslös har massor av tid över till träning, och trots det är som du skulle ha sagt - oansvarig och byter från det billiga gymmet till det dyra - när jag inte har en stående inkomst. Men vet du vad! JAG GÖR SOM JAG VILL! Samt att jag får sällskap av Carro, minns du henne? Loke har blivit jättestor, han är en kul kille som för det mesta är glad. Vi ska köra några pass i veckan i mån av tid. Vet redan ditt svar och tycke till det - man ska inte göra sig beroende av andra - träningen blir lidanden. Ja du mamma lilla. Du är för all del inte glömd. Men jag skulle så gärna vilja ge dig en kram ibland. Ringa och säga hej, höra din röst.

Oh fuck this!

Nu går jag och tårkar tårarna.

Din favorit grupp - fan ta och kom tillbaka mamma!

9 månader sen du tog ditt sista andetag, i 3 år kämpade du tappert mot cancern. Lilla mami det går inte en dag utan att jag saknar dig! Och just idag är det din födelsedag, och jag hoppas de där uppe ställer till med ett riktigt partaj du är värd att firas! ♥

Jag och mami vid ängbybadet 2009

Den sista tiden du orkade du knappt röra på dig, äta, ville bara vila - jag gjorde allt som stod i min makt för att underlätta den sista svåra tiden för dig. Jag matade dig, jag hjälpte dig att gå på toa, duscha, klä på dig. Jag ville finnas där för dig! Jag sov över hos dig, med rädlsan i kroppen av att vakna upp och hitta dig livlös i sängen. Jag ångrar inte det en sekund. Den sista lilla tiden vi fick tillsammans är ovärderlig för mig.

Att själv möta världen, stå på egna ben - hade jag redan klarat av. Men att göra det utan att ha dig vid min sida var nåt nytt. En stor prövning lades på mina axlar. Men du vet likväl som jag att du har gett mig rätt redskap att klara mig genom livet. Det känns bara så otroligt tomt.

Mamma:

Den första tiden efter din bortgång är som en luddig dimma. Minns ytterst få saker, nåt jag får leva med, lära mig att acceptera. Det var egentligen först efter i våras när jag kom hem från USA som jag kände att jag kunde börja leva igen. Hade fått distans, fyllt på med måbra endorfiner i mina depåer. Bara det att jag aldrig någonsin kunnat tänka mig att mötas av ännu ett nederlag - R ville inte längre färdas jämte med mig, det var som ett hårt slag i ett redan trasigt ansikte. Det sved enormt. Jag visste knappt hur jag skulle ta mig genom ännu ett nederlag. Så många frågetecken, så många tankar som snurrade runt. Jag var helt förstörd än en gång.

Så många gånger som jag velat ringa till dig, berätta nyheter om jobbet, om Prinsen, om träningen, om livet, om mina resor. Om hur mycket jag skulle vilja säga hej till dig, få hemlagad mat. Få skrika och gapa. Få bli osams för vi tycker olika. Be om hjälp, tips och råd. Få ställa frågor som dyker upp. Bara få ringa för att prata, för att fråga hur du mår. Bara för att du är min mamma! Berätta om hur stor hjälp Eija, göran & Timo har vart. Hur de tagit sig an mig, hjälpt mig, stöttat mig. Du ska vara stolt över vilka fina syskon du har som hjälpt mig genom den tuffa tiden, även om de aldrig någonsin kommer kunna konkurera med dig så är de väldigt nära, och jag uppskattar det de gör till tusen - du behöver inte känna dig orolig över att jag ska tappa fästet - de har koll på mig!   Och lilla mormor segare virke får man leta efter, jag har insett att vårt släkte är envisa och tappra kämpar. Så det är nog därför jag inte halkat ner i kaninhålet.

Så mycket jag vill berätta. Juste, är påväg och ta körkort nu. Timo har hjälpt mig och köpa en bil också! Ska åka upp dit nästa vecka och köra lite. Prinsen, ja han är sig lik! Bästa av allt - han är min! Att ha honom vid min sida har hjälpt mig massor, han behöver mig. Han är världens goaste, även om han kan ha sina knäppa idéer som att bita sönder saker.. Men jag är envisare än honom. Han saknar sin mormor med!

Pluggar gör jag också, foto och visuell kommunikation samt bokföring. Hoppas du läser detta och kan känna dig stolt över att jag försöker leva vidare mitt liv utan dig. Att jag sköter mig. Kanske gör jag snedsteg, men de är sällan avsiktliga. Kanske just de är nyttiga för mig att tas på egen hand med? För att lära mig mer om livets färd?

Årsdagen närmar sig och jag vet ej hur jag kommer ta det, om jag en dag som denna är helt knäckt och tårarna slutar inte rulla ner från min kind. Försöker blicka framåt. Alltid ha nåt litet eller stort att se fram emot. Jag vill ALDRIG känna att jag ångrat nåt jag aldrig gjort. Jag älskar dig, går inte en dag utan att jag saknar dig!

Du har lärt mig att vara stark inte ge upp när det är svårt. Men vad är svårare än detta? Att på egen hand utan sin förebild, sin hjälte, sin mamma att ensam genom livet möta världen? Utan att ha någon att fråga? Du har lärt mig att alltid göra saker så gott jag kan eller ännu bättre. Att misslyckas är mänslikgt men inget du stöttat. Att vara rädd för saker är aldrig nåt du lärt mig. Den sista tiden av ditt liv fick jag lära mig att inte vara rädd för döden, men jag gillar inte tanken av den. Att höra dig svara på den frågan när du låg på ASHI kommer aldrig lämna mig. Du är den tappraste kämpen jag någonsin mött. Du var mitt allt! Nu är du mitt allt, i mina tankar.

Timmen innan du skjutsades in till avdelningen på ASHI. Du insåg att det var nära, jag kan aldrig föreställa mig den känslan du bar inom dig - att döden snart skulle knacka på din dörr!

Älskade lilla mamma, du förstår inte hur mycket jag saknar dig. Jag skulle aldrig önska min värsta fiende det du behövt gå igenom. Ej heller det vi runtomkring har fått uppleva, att helt maktlösa se på hur en frisk persons kropp förtvinas och tynar bort. På frågor som nya människor jag träffar ofta ställer - brukar inte du och din mamma göra det? Har jag svarat: -Nej jag har ingen mamma. Vet du hur förjävligt det känns? Att medge din icke existens i universum? Det är bara jag och Prinsen brukar jag svara. Sanningens ord svider. Hårt. Men minnet av dig kommer aldrig - får aldrig suddas bort! Det ska jag se till!

/ Din dotter

Igår hade jag en trevlig date med J på klipporna där jag bor. Vi grillade och drack vin, ytterst mysigt! Dock kunde solen ha fått värma lite mer.

Kompis det går bra nu! Haha! Finner det högst intressant det här med att ha skuffats in i singel världen. Alla dörrar öppna om man säger så. Pratar ofta om'et med mina närmsta att jag trots rådande omständigheter mår OFÖRSKÄMT bra! Och det glädjer mig nåt enormt att jag så fort lyckats hitta tillbaka till livet. Inge hängläpp här inte!

Och jag som fullkomligen ä l s k a r och vara ute i svängen och fiska! Det är mig ett sant nöje faktiskt! Älskar hela grejen att man sällan vet vem det är man går hem med. Och att man hittar små gludkorn som glimmar lite extra gör ju inte saken värre. Men jag vet också att detta är bara en ren tillfällighet, snart kommer även jag falla tillbaka till mina grundvärderingar där jag spyr galla över "spelets regler" och hur hela den biten förhåller sig, att man tvingas leva med det, eller hålla sig borta från det. Den dagen den sorgen, hoppas sommaren bjuder på många trevliga överaskningar trots allt! Det vankas ju en del fest har jag hört!

Det är säkert så att jag blundar för det som känts jobbigt, dock så lät jag det jobbiga komma till mig igår. Lyssnade på min favvo låt - Coldplay  - Nobody said It Was Easy - Vart lite sentimental, började tänka, tankar om mamma - guud vad jag saknar henne!

Visst är det enkelt och inse att hästen är borta när boxen är tom? Frågan är bara om man någonsin ger sig ut och leta efter den på nytt? Eller sadlar om helt?

Jag har länge levat och trott att mitt liv ska ha sett ut på ett visst sätt. Gång på gång kommer det motgångar och som med lite tur avlöses med lite framgång. Dålig karma? Alltid försökt att sträva efter att bli bättre, jobba med mig själv. Och det är nog egentligen först nu jag börjat känna av en förändring. Ett bättre jag! Hur fantastiskt är inte det?

Att ett nederlag skulle hindra mig från fortsatt strävan upp till toppen hör inte till sannolikheten. Tvärtom! En sporre utav dess like! Det finns så mycket jag skulle kunna gråta mig till sömns för, att världens alla orättvisor drabbat mig gång på gång. Att jag inte ser något ljus i tunneln, bara ett evligt mörker.

Allt jag fått uppleva den senaste tiden har fått mig att tänka om. Att vill jag bara se  en oas av hopplöshet, ja då tillåter man sig själv att stanna kvar i apstadiet - man kommer inte vidare i livet eller med sig själv. Stannat upp. Tagit mig tid. Laoborerat med mitt inre. Konstaterat att det är bara mig och min inställning till hur jag väljer att bömöta världen. Jag bestämmer. Jag väljer hur jag vill att det ska vara. Det om något är väl en så mycket mer fantastisk känsla, behaglig att leva jämte med!

Jag unnar mig därför en bättre insikt i livet, lyckan kommer lyckan går lyckliga den som lyckan får. Och fram tills dess tänker jag inte hänga läpp, ta dagen som den kommer, njuta till fullo av vad livet har att erbjuda.

I belive in.. Att vi människor möts av olika orsaker, att var och en av oss samtidigt fyller en funktion hos den andra. Vissa pusselbitar håller längre, andra var bara menade att