Den här låten har en speciell betydelse för mig. Minnen från min barndom flyger upp. Men nu när man förstår budskapet mellan raderna i låten kunde jag inte låta bli att lägga upp den här.

Mycket av minnena har jag från de gånger jag åkt bil med min yngsta morbror (han som fortfarande är vid liv). När han har kommit och plockat upp mig från Ludvika station och kört mig hem till mormor. Eller tagit mig på en åktur ut i landskapen. Tror till och med han med flit har spelat den låten för att han hade den på kassett! Japp så var det på min tid. Gamla hederliga kassett banden. Sen har det väl gjorts några covers, men ett orginal är just ett orginal!

Det verkar som att jag kvartar över här hos mor inatt igen. Kanske lika bra. Känns som att vi har inget att förlora just nu. Killen är påväg hem, men lär komma rätt sent till Sthlm att jag ändå lär sova när han kommer. Och här gör jag betydligt större nytta än hemma. Allt är verkligen bara en tidsfråga.

Såg idag att mammas ögonvitor är allt annat än vita, utan mer gulaktiga. Sa det till henne. Hon blev genast tårögd och sa att det var den där jävla leverns fel. Hatar att vara här och bara se på hur hon förfaller. Hoppas på ännu en morgondag.

Kan inte hjälpas att jag känner mig som en tjänsteflicka här hos mor. Hade jag vart det hade jag förhoppningsvis fått betalt. Nu är det andra instrument som talar för det goda.

Prinsen väckte mig redan vid halv 9 i morse, sånt sker aldrig hemma annars?! Vaknade av att han satt utanför ena sovrumsdörren. Finns 2. En som vätter mot vardagsrummet där jag låg. Och en i köket där Prinsen satt. Kallar några gånger på honom för att inte väcka mamma. Hon som behöver sin sömn! Men han kommer inte? Tanken for rakt igenom mig, tänk om hon ligger där inne livlös? Min värsta mardröm! Och det var väl antagligen det Prinsen ville undersöka när han inte fick nåt gensvar. Men jag såg att hon levde och släppte därför in honom. Han for upp som ett skott i sängen och skulle genas fram och pussas och gosas. Aaw. Han ville bara kontrollera att allt var ok!

Vart rätt tidigt igår så det gjorde inte så mycket att jag gick upp då. Kokade lite kaffe till mig och te till mamma. Måste säga att det känns en aningen bättre att vara här med henne än att sitta på håll och inte veta nåt. Även om det i sig är nåt som skulle kunna vara skönt, ja att få va hemma. Men jag känner att jag gör en instats här som jag vet är betydelsefull för mamma. Hon vet att jag är här och beöhver inte känna press på att varken prata eller diska!

I morse kom sjuksköterskan hit för att ta lite prover. Lät korven sitta i arresten under tiden. Och gissa vad han hade gjort då! Jo, käkat upp mammas öronproppar! Can't blame him! He's just a dog! Vid 12 slängde jag in första lasset i maskinerna. Käkade lite gröt. Sen gick jag en tur med lillen. Sen upp till centrumet och köpte lite förnödenheter.

Fram på eftermiddagen har det vart fullt ös här hemma. Biståndshandläggaren från komunen har vart här för att diskutera möjligheterna för mamma att få avlastning så som trygghetslarm och hemtjänst. Hoppas det inte dröjer förlänge med att fatta beslut tills att det blir verklighet av saken. I och med att hon är så pass dålig. Trots att mamma innan och efter beklagar sig för sina krämpr. Att hon tycker det är jobbigt med att det ränner folk här och att det tär på stämbanden när hon pratar så måste jag ändå säga att hon har väldigt svårt för att hålla käft när de väl är här.

Och även denna gång fick lillen sitta i arresten för att inte störa/eller om nån råkar vara allergisk. Tro inte på fan att han ställer till med hyss ännu en gång! Denna gång va det en skumgummis protes som låg utspridd i fina delar över hela golvet! Trots att han hade sitt ben! Skit hund!   Tog ut han en sväng. O i samband med det så kom arbetstesterapeften hit för att ge mamma lite måltidsdrycker samt dyna till fåtöljen. Hon har ju svårt att resa på sig. Och maten börjar väl hon tappa intresse för helt nu.

Det är verkligen för myket nu för att jag ska orka känner jag. Ändå känns det bättre att vara här med henne som sagt. Här kan jag vara med, se henne, höra henne. Och som jag sa till min morbror så försöker jag se detta som ett slags avsked. Vi alla vet att ingen förbättring kommer. Inga medeciner kommer skjutas in, möjligen smärtlindring och lugnande. När jag ser på min mamma gråter jag innombords. Skulle ha velat vara en mini partikel och åka in i hennes kropp och ta striden med de onda tumörerna. Skulle ha utrotat varenda än av de! Men det är möjligt att skadorna av cellerna är för grova av cancern samt cellgifterna att hon kanske hade dött knappt inpå i alla fall?

Försöker intala mig att jag har förbättras. Jag har svalt min stolthet. Tagit klivet. Räckt fram handen. Jag gör det jag kan göra. Och det känns bra för mig. Försöker uppskatta det lilla vi har, det lilla hon gör, det lilla hon säger, det lilla hon äter. Hitta små gnistor och leva på de. Men det är tungt. Tungt som fan.

Jag vill försöka intala mig att det är slumpen som hägrar över mitt liv, att det bara är enstaka tillfälligheter som dyker upp. Men just dessa känns mer som om att de bara just en tillfällighet.

Igår när mamma och jag satt i soffan och kollade på tvn dyker debatt upp på 1:an och deras samtals ömne var mer eller mindre riktat till familjer som våran. Som det jag en gång har växt upp med. Denna kvinna bakom förslaget att lägga förbud för föräldrar som låter sig bli berusade inför sina barn. Kvinnan gjorde heller ingen skillnad på sak och problem. Därför faller alla ner i en och samma säck. Vet inte hur pass mycket mamma deltog i när de debatterade på tvn. Fick mig i alla fall en olustig känsla.

Ungefär som att synden straffar sig själv. Jag har flertalet gånger önskat henne ur livet pga förjävliga familjefrhållanden så ur det perspektivet skulle ett förbud som liknande kanske va till hjälp? Mamma var en skåp supare som jämt och ständigt gömde all sin dricka. Hon smög så hårt med det inför mig att det var just därför att hon smög som gjorde att jag lade märke till det. Ett avikande beteende som faller ut från normen i vardagen är lika lätt att uppmärksamma som att hoppa på 1 ben. Vi har aldrig kört med öppna kort på bordet här hemma inte. Jag var ständigt på flykt, och uppgav ej heller mina tillflykts orter. Jag behövde de. Det var min fristad att få komma bort, ladda batterierna. Sen att vissa utav gångerna inte ledde till det bättre utan att man istället dövade smärtan med att vara självdestruktiv. jag var en fena på att dölja allt. Inför vänner var allt toppen, i skolan gick allt bra tills att jag slutade 8:an. Då hamnade jag i min sista fas av tonårs revolt. Bytte alltså skola och gick sista året inne i stan. VIlket ledde till kassa betyg och många samtals timmar hos mentorn och kuratorn. Men uppgav ej heller aldrig hur förjävligt det var hemma. Ja själv hade gett upp hoppet om min framtid, och framförallt om min mammam.

Vi hade ju vid ett tillfälle i början av 8:an försökt få till någon slags lösning med hjälp av soc. Men det gick ju såklart inte. Kände mig jälvligt illa tillmods av att behöva sitta där och inte bli trodd på. För mamma var ju stans bästa skådespelare. Att dricka nåt glas i veckan dör ju ingen av, ja sån var hennes melodi. Dock lämnade de inte oss sticket i och med att jag var barn och skolan var inkopplad. Men fortfarande åtgärdades inte hennes problem. Utan istället blev det så att det var jag som fick hjälp. En kontaktperson som skulle ge mig space från mamma och avlastning för henne. MEdan hon själv kunde skåpsupa bäst hon ville.

Det finns så mycket att berätta om min bardom men tänkte istället gå vidare till den andra punkten som helt från ovan dök upp på tvn idag. En kvinna som har skrivit en bok som sin cancer. Mamma häver plötsligt ur sig - Ja klart man kan leva som man gjorde innan om man hade förutsättningarna! Ja, va svarar man på det? Jag satt tyst en stund och lät hennes uttalande sjunka in en stund. Och självklart har hon ju rätt i det hon säger. Alla har inte samma förutsättningar här i livet för att klara sig oklanderligt. Och det är nog också där jag tror att var och en av oss måste få insikt i att vi är alla olika, från det yttre till det djupaste inre. Går aldrig att jämföra sig med sin näste. Detta tror jag även måste få rota sig större i vår begynnelse, lära barnen tidigt att trots våra olikheter kan vi alla vara bra någonting och kanske t o m dra nytta av varandra för vår differens!

Var helt borta igår. Skärrad av att mamma berättade att hon kände sig sämre. Ja säger då det. Och sen att killen är sjukt många mil bort..

Vi bestämde i alla fall i går att jag skulle komma hit idag och vara här tills på fredag. Innan jag åkte hit tyckte killen min att jag borde ha frågat mamma om att stanna över natten. Men grejen med mamma är att vill hon nåt måste det komma från henne själv, jag kan inte över rumpla henne med idéer som hon inte är med på detta skapar stress för henne, sånt jag gärna vill undvika.

Kom väl hit ca: 1 tiim senare än planerat, men det gjorde inte så mycket. Kokade lite gröt åt oss bägge. Sen vilade vi lite i soffan. Hade ju tänkt glida hem där runt middagstid. Men mamma tyckte det var bättre att jag stannade kvar över natten. Och det kan jag ju göra, Prinsen har ju sin mat här så det är ingen fara så. Tog ett bad. Och sen har jag diskat undan disken.

Känns en aning bättre än vad det gjorde igår. Lätt att man föreställer sig saker som man inte helt har någon aning om. Men nu är jag här och får utgå ifrån det. Får ta det för vad det är. Om det nu må vara så att hon enbart ligger ner i sin fotölj och halv sover, så är hon inte ensam.

Får se vad morgondagen har att erbjuda, har bokat in en tvätt tid här hos henne. Eventuellt kommer killen hem, längtar att få sova brevid honom. Nä nu ska jag ta och gosa ner mig i soffan och glo på dumburrken!

Så sjuk att jag inte finner nåt bättre ord att beskriva det som sker runt mig just nu. Det är bara så sjuk att det är inte sant.

Varje telefonsamtal som kommer från min mamma nu väntar jag bara på att hon ska säga att det är nära nu. Idag ringde hon för att kolla med mig vilka dagar jag ska vara med henne i veckan. Hon sa även att hon känner sig betydligt sämre. Hon hade mestadels bara legat och vilat idag. Knappt orka äta maten som min moster hade lagat. Det känns som att slutet är väldigt nära nu. För nära för att jag ska vara redo. Vi har ju precis kommit igång med planeringen för det sk närståendepenning. Och alldles där i början om när det kom på tal så var hennes tillstån så pass bra att mamma nästan avfärdade det, ungefär som att hennes liv skulle ta slut i morn. Men på bara någon månad har allt raskt försämrats. Och vi vet inte alls hur långt det är kvar.

Pratade lite snabbt med min morbror i fredags. Berättade för honom att jag hade fått uppfattningen om att mamma gärna hade velat träffa mormor en sista gång. Och han tog på sig den biten direkt, skulle kolla upp möjligheten att ta det redan nästa helg (altså nu i helgen). Jag gillar när folk förstår det självklara i saker, hatar att be om hjälp. Men han förstod allvaret i det hela.

Allt är som en enda jävla sörja nu. Killen är borta på traktamente i Umeå. Mamma blir allt fortare sämre. Jag orkar knappt med med själv längre, eller sköta vardagen - vilket är så få saker som att gå ut med hunden, ge honom mat, laga mat till mig själv, eller att komma ihåg att äta, och om jag kommer ihåg att äta så behövs det diska. Lägg då till insomningsbesvär pga tinnitus, dåligt minne. Stressen över att hitta ett jobb för att komma på fötter ekonomiskt. Men en sak vet jag: Och det är att det som inte dödar mig gör mig starkare, vill inte påstå att jag vart med om nåt liknande förr. Men nog så mycket för att veta att jag kommer klara detta. Kommer va jävligt tufft, kommer kännas svårt under en mycket lång tid. Men va fan, jag är inte ensam om detta, fler människor går bort i cancer och lämnar sina anhöriga efter sig.

Se bara på Krigar Prinsessan Sabina hittade henns blogg precis i början av att mamma insjuknade (3 år sen), hon kämpade  för sin överlevnad oerhört länge med tillslut orkade hon inte mer. Hon hade 2 små barn en fantastisk man och en väldigt fin familj. Nu nåt år senare lever familjen vidare i den mån det går, även om sorgen och saknaden är stor. Men livet fungerar så, det måste det. Om inte annat så för barnens skull gör man det. Och jag då som inte har några barn att leva vidare för, är hunden och sambon skäl nog att "orka"? För visst är det så, man letar altid efter olikheter i andra, saker som inte kan stämma övernes hos en själv. Vad är egentligen livet värt att leva för? Och hur mycket av en själv är man berädd att betala? Den kostnaden som sorgen tär på ens själ? Kan man någonsin bli reparerad och fullt återställd? Vill man bli som man var innan? Ja, frågorna slutar aldrig att ploppa upp.. Eller vakna upp av att 5 år har gått och inse att man har levt i en bubbla under alla de 5 åren, skaffat barn som man missat ta del av deras framsteg i livet etc..

Minst av allt jag vill just nu är att under de kommande dagarn jag är hos mamma är hitta henne död i sängen när jag kommer på morgonen. Det är verkligen något jag inte vill vara med om! Tunga tankar som tynger mitt hjärta.

Igår var jag som sagt med mor hela dagen, hon hade verkligen sett till att dagen togs till vara på!

Allt känns så overkligt på nåt sätt. Overkligt på det sättet att man själv vägrar tro på den bittra sanningen om att hennes dagar är räknade. Man funderar en hel del, men inte så mycket under tiden man faktiskt är där och hjälper till - det är som om det var det mest naturliga av allt. Det var en aningen konstigt att behöva tvätta hennes kläder, det är ju nåt som hon har gjort åt mig (fram tills ja var 13, sen kunde det ske nån enstaka gång). Eller en sån enkel sak som att ställa sig på stolen och byta gardiner, inte ens det tillåter hennes kropp henne att göra!

Mamma hade i vart fall haft orken att förbereda lunch - kålpudding! Gott! Jag beundrar verkligen hennes kämpar anda, hon vägrar ge upp, fast ändå inser hon sina begränsningar i vad hon klarar av att göra. Det känns jävligt jobbigt att behöva stå vid sidan av och se på hur hennes kropp förtvinar bort. Nu kan man tydligt se kroppsliga tecken och förändringar på att cancern har ett järngrepp om henne. Håret har hon vart utan länge, så det är ingen värdslig sak, utan det är alla de där små grejerna som kommer krypandes. Tex, att hon inte kan böja sig ner för att trä på sig strumpor, behöver utrustning i badrummet/toaletten för att kroppen inte klarar av att bära henne. Vila är sällan nåt min mamma har sysslat med, hon har alltid haft många järn i elden, sällan hon sitter still. Successivt tynar hon bort och cancern den tar kontrollen över hennes liv. Det är den som bestämmer vad hon får och inte kan göra, även om har styrkan i sig börjar vi nog se slutet på denna hemska saga.

Igår när vi satt och fikade efter att ja hämtat upp sista lasset från tvätten kom en fråga från henne om hur jag ser och tänker kring allt det här. Vi som ALDRIG pratar öppet om känslor, men nu kom det. Jag var tvungen att ta emot hennes förbättring, och besvara med några kloka ord. Utan att vända taggarna utåt, som jag lärt mig att man ska göra.

Visst är det jobbigt, sa jag till henne, att stå vid sidan av och se på, men man får inte glöma bort att just nu lever du och då får vi utgå från det, vad som händer sen får jag ta tag i då, inget som jag eller du ska gå och behöva oroa oss för nu, ingen mår bättre av att hålla på att tänka, man mår bara sämre. Tårarna var inte ens nära. Det var ungefär som att jag hade pluggat in den frasen i förväg, föll sig helt naturligt. Jag vill skydda min mamma från allt jag kan, det är mänskligt. Hon har nog så mycket att bära på själv. Jag reder mig själv på annat håll. Inför henne ska jag vara stark. Jag måste.

Hon avslutade med att säga att hon hittat en samlingsplats för olika begravnings byråer, och att hon gärna ville se över låtvalet för eventuella byten. Självklart ska du  få göra det, tänkte jag för mig själv utan att säga nåt.

Nånstans inom mig vill jag bara pressa henne till det yttersta, ja så att hon inte saggar ihop och låter sig ge hän åt cancern, men jag inser också vilken hemsk handling det vore av mig att utsätta henne för nåt jag vet att hon inte klarar av. Det är ju självklart att man vill det! Jag kan inte se varför man inte skulle vilja det? Jag tycker det är svårt att försöka ratta in mig efter henns besvär, som när hon jämrar sig över hur trött hon är, och hur lång tid allting tar för henne. Istället försöker jag väl bara vara neutral och besvarar hennes klander med att du har väl ingen tid att passa, varför ska du då stressa? Fastän jag vet att det inte har nåt med det å göra utan endast hennes sjukdom och medicinernas biverkningar..

Hade jag haft makten att kunna styra över männskligheten och själv kunnat få välja vilka som ska sollas bort och vilka som ska få livet tillbaka hade världen sett så mycket bättre ut.

"Jag är en funderare, tänker ofta och mycket. Ibland mer än vad som kanske är lämpligt. Men faktum är att tänker man mycket så brukar man komma fram till en hel del saker."

Jag har insett att mitt liv fungerar inte utan en kalender. Det är på den nivån att jag måste lägga in helt ovesäntliga saker, men annars glömmer ja bort de helt! I morn tex. har vi tid hos frisören, även om jag i bakhuvudet vet och kommer ihåg det, så slipper jag tänka på det och får därmed en påminnelse om morgondagens aktiviteter, och istället försöka fokusera på nuet och ta dagen som den kommer.

Jag har inte alltid vart så här glömsk, utan allt började för 3 år sen när beskedet om mammas sjukdom kom. Min värld raserade. På nåt sjukt jävla sätt är det som att man är inprogrammerad och tror att ens skapare ständigt skall finnas vid ens sida livet ut, man är alldirg förberedd för döden, det går inte att förbereda sig heller, den kommer och tar sina offer utan att fråga om lov, eller med hänsyn till anhöriga. Ur den synvinkeln har döden högre makt än människor som är vid liv. Den inre stressen är så pass hög att jag ibland "glömmer" bort att äta, slänga soporna, diska, laga mat, klippa hundens klor. Ja allt blir mer och mer tydligt för mig hur jag i den situation jag befinner mig i påverkar mig psykiskt och fysiskt, ofta passerar tiden obemärkt fram, morgon byts till kväll, vinter till sommar, jag är liksom insvept i någonslags slöja och kan inte ta mig ut

Pratade lite med min moster igår. Hon har dragit igång och kör det första lasset med mamma. Nästa vecka är det jag. Känns skönt. Även om hon igår hade en helt annan avsikt att ringa. Det är nämligen så att jag skulle ha följt med mamma på ultraljud av buken nästa vecka. Men i och med hennes situation ville läkarna inte låta henne vänta och låta henne göra det redan idag. Bra där! Det finns ingen tid att förlora, och för en som är oerhört sjuk i sin sjukdom gör att det bara känns mer absurd. Vadå vänta? Hallå! Hon har inte hela livet på sig, det kan röra sig om veckor! Varför är sjuvården så jävulskt korrupt? Väntetider hit och kölistor dit. Räcker det inte med att man som henne redan är "struken" ur livets kammare och allt börjar ta form i nåt slags slutskede, och dessutom har de mage att kräva att hon ska vänta!? Vänta på vadå, bättre tider eller?

Jag vägrar låta mig gå bitter genom slutet av tiden med mamma, även om hennes sätt att vara har präglat mig och min personlighet sedan jag var barn. Jag vill ha en god minnesbild utav henne, veta att jag har gjort allt jag har kunnat ut efter mina förutsättningar. Dock finns det många frågor kvar att ta ställning till, de tycks aldrig försvinna.

Av etiska och moraliska skäl vill jag inte om möjligt se henne ligga på dödsbädden. Känner mig själv såpass väl att jag vet att ett liv med den minnesbilden hängandes på näthinnan skulle vara allt för påfrestande psykiskt. Många kanske tycker att det är fel att avsäga sig någon som stått en nära, men jag finner inget gott med att se någon död, allra minst min egen mor! Dock så går detta inte riktigt ihop med hennes egna önskningar om att få somna in hemma. Ett moment 22.

För vem fan vill dö ensam?

Dagarna de går men torkan i bloggen den består? Nä, men livet vid sidan av har väl tuffat på i vanlig ordning även om allt inte alltid kommer fram här i tid, visst är det så!

Måste bara dra lite kort om den berömda och omtalade dubstep festen som vi skulle på jag och killen, men som det inte vart någonting av. Buhu! Hade verkligen taggat till inför det, t.o.m försökt bekanta mina öron med musiken. Och så kom vi inte in. Nåja, vi han med att föra lite hos Rebecca, vilket i sig va jävligt skoj! Träffade på en hel del kända och okända ansikten där. Partyhumöret var på topp! Beställde en taxi kommer dit och så kommer vi inte in! Sug balle! Men vi gav inte upp för det, utan hoppade på tricken till Stadshagen och försökte nästla oss in på en annan dubstep/dnb fest, knöck fullt och kön va ap lång. Killen och jag ledsnade och drog hemåt istället. Fan inte långt och gå från "Fabriken" till Thorildsplan!

Kastar in några usla pic's från kvällen. Fan borde begrava min lilla kamera, den har slutat glänsa!

Annars har det väl inte hänt så speciellt mycket.. Mer än att jag har besökt mor vid olika tillfälen. Då det ena var för att fylla i papper om närstående penning, den andra för att närvara vid första mötet av henne sjukvårdsteam. Kan nog inte riktigt sätta ett finger på den underliga känslan som bor inom mig ang det. Utan det är som om man är en död fisk och följer strömmen. Men vet att det bara går åt ett håll, varför orka kämpa emot? Sad but true..