Gårdagens traumatiska upplevelse kom att spegla hur min dag idag har vart.

Det känns som att min barriär jag byggt upp, alla känslor jag skamset gömt undan fick komma till sin rätt igår. Helt oprovocerat vaknade jag upp förhållandevis tidigt, med tanken på att jag stängde ögonlocken runt halv 4! Gråten den fanns redan innan jag börjat min dag. Med tårararna rinnandes längst med kinden försökte jag precis som jag alltid annars gör. Slår en drill. Sätter på kaffet. Plockar undan saker som ligger på fel plats. Men enda skillnaden nu var att gråten var med mig.

Varför gör det så ont i kroppen när man gråter? Ska inte tårarna representera rening? Är de inte till för att skölja bort skit? Inte undra på varför jag så sällan fäller tårar. Vetskapen om att man ska bli ett vrak efter gör att jag motstår den annars rätt naturliga processen.

Slemhinnorna i näsan täps igen, ögonlocken svullnar, värk runt ansiktet och i huvudet, strålar ner i nacken, ryggen, benen. Man blir trött. Utmattad.

Ett tag i morse trodde jag inte att jag skulle palla med ett besök hos frisören. Men att få komma dit och för en kort stund glömma gjorde mig nog bara gott. Ja, jag tror jag behöver många fler såna små smultronställen.

Jag valde bort att beklämma mig över mitt öde gällande min mor inför min frisör. För visst är det så vi gör, låter bli att visa oss veka, svaga och mäsnkliga inför obehöriga? Fast det är kanske just det som vi behöver? Visa oss svaga, och inte låta alla tro att varenda kotte är byggd av metall och vadagen är inprogramerat med en driv rutins skiva?!

Mina förväntningar för kvällen och kommande dagar ligger på noll just nu. Jag får ta en dag i taget, mycket mer än så orkar jag inte. Fan, hunde måste ut och det öser ner. Hmm kanske kan gå ut och gråta en skvätt nu när tårarna ändå inte syns, och man behöver inte skämmas..

Fick idag ett oväntat missat samtal från min moster. Det hör inte till vanligheten att hon brukar ringa.. Jag visste direkt vad saken gällde innan jag ens ringde tillbaks.

Det var inte svårt att räkna ut orsaken bakom till varför hon från ingenstans valt att höra av sig. För er som inte hängt med drar jag historien kort: Jag och min mor har inte haft någon kontakt alls sen i början av sommaren, ja sen efter Hampus gick bort.. Det var med en stor klump i magen jag knappade in siffrorna och ringde. Lite skämtsamt sa ja till killen som satt med i bilen - tänk om hon har dött nu?! För det vore så jävla typiskt om inte så vore det ironiskt!- så mycket som folk i min närhet har försökt banka vett i skallen på mig utan att lyckats och sagt just detta: Tänk om du ångrar dig, och inte får chansen att ställa saker tillrätta, att det ska vara försent, att ni kommer att skiljas som ovänner.

Det krävdes alltså ett ynka samtal som inte hör vardagen till för att jag skulle vakna upp och se med klara ögon. Det min moster hade och säga var bara i gott syfte, hon ville inte ha de på sitt samvete - att låtit mig gå ovetande - hon kände som förälder att det var hennes plikt att underrätta mig. Och det är jag ytterst tacksam över!

Och är det inte märkligt att detta kom just nu? Jag hade det nästan på känn att ett nederlag var nära. Efter att öppet ute på Drottninholm  (ja vi var ju på väg till hundöarna) stört tjutit som den svaga bejbin jag är och inför min moster, ja vi grät bägge två. Men det kändes så jävla skönt. Skönt att ha någon som vet och förstår hur jag har haft det, och framförallt vet hurdan min mor är. Älskade och hatade mamma. Det är nära nu. Vätska har kommit in i magen. Levern är svullen. Buksmärtorna hade hon gått med i över 2 veckor. Metastaserna har angripit övriga organ bla lymfköttlarna i halsen som har gjort hennes stämband mer eller mindre förlamade - hon väser som en orm när hon pratar. Den här oron har käkat upp mig i över 2 år. Snart är vårt lidande slut, kvar lämnar hon oss annhöriga att bearbeta sorgen och saknaden.

Tog mitt förnuft till fånga och svalde min stolthet och ringde mamma. Mycket riktigt kunde jag redan innan samtalet var klart återberätta en förkortad version till killen om hur jag trodde samtalet skulle utspela sig. Mycket riktigt. Ingen känner henne så väl som jag gör. Hade gråten i halsen under hela samtalet. Trots vår tidigare dispyt kröp jag till korset, utan att viga mig platt fall, nån värdighet vill jag allt behålla, hur synd det än må va om henne så är jag fortfarande en människa med känslor likt vilken annan människa som helst.

Vi kallpratade lite. Försökte övertala henne om det kanske vore en god idé att åka in akut - för att lindra buksmärtorna. Men självklart avhyste hon det erbjudande med försvar om att hon minsann skulle uthärda natten och kontakta sköterskona i morgonbitti. Det känns så jävla hopplöst att försöka ge någon nåt som inget vill ha. Hade frågat mon moster innan om hon eller någon hade tagit upp nåt om begravning med henne, vilket ingen heller hade gjort. Så jag sket i normer, etiker och vett och frågade rent ut: Jag vill att vi sätter oss ner och pratar om din begravning. Hur absurd det än må låta i andras öron - så kände jag att det var något som behövdes göras. På det svarade hon att hon inte kommer dö knall fall. Varpå jag sa att man vet aldrig, kan det inte vara skönt att ha det avklarat innan, att du får vara med och vara delaktig? Nä, självklart inte. Men jag krävde att hon minsann skulle återkomma efter imorgon och sätta en dag som passar.

Efter det samtalet sprutade tårarna än en gång, nu med besvikelse, frustration och ledsamhet över hur en person kan vara så oansvarigt egoistiskt, och inte låta sig få lindring mot sina krämpor! Hur mycket mer orkar man försöka innan man själv bryter ihop? Mitt svar är många. Man måste bara få landa och samla batterierna mellan gångerna.

Självfallet kastade jag mig på telefonen i ren förtvivlan till min moster. Berättade läget. Hon sa bara att det var strongt gjort av mig att ha tagit det beslutet att ta det steget. Det känns så jävla orättvist att jag själv ska behöva vara den förståndiga av oss två i en mor och dotter relation. Hon sa att hon skulle höra av sig i morn efter att ha pratat med mamma. Orkar inte med att prata med henne själv just nu, är alladeles för uppgiven.

Tur man har en sambo gjord av guld. Han ska få pyssla om med med lite film som vi har hyrt (finns risk att jag somnar) dricka läsk och äta poppisar

Glöm dina bekymmer i morn kommer det nya..

Mor min kom ju som sagt och bestämt över idag. Killen va tvungen att stå sin mor till tjänst. Ja hon flyttar ut från sitt lilla svensson svensson radhus i ena hooden till en betongkoja ute i andra hooden.

Mamma tittade in runt 1 snåret. Direkt började hon mata på som hon alltid gör som är att nedvärdera, kritisera. Ja hon finner ingenting som är positivt. Har aldrig spelat någon roll hur man har valt/inte valt att göra saker. Denna psykiska verbala terror är något som har förföljt mig sedan jag kan minnas. Men idag. En gång för alla, kanske den sista fick hon min bägare att rinna över. Vill egentligen inte utmåla eller blåtta henne som en dålig människa. För det är hon inte, utan det är hennes attityd och inställning till allt. Ja allt som rör mig. Enligt henne själv är det av ren och skär omtanke hon uttalar sig om. Inte enligt mig! Man säger bara inte vissa saker, framför allt inte inför ens partner/vänner etc! Det finns gränser för hur man får bete sig, allra minst mot sitt barn!

Visst självklart munhuggs man med sina päron livet ut. Man är de ju evigt tacksamma jadda jadda.. Utan rök ingen eld som man kan säga.. Men jag vet inte om jag ärligt kan säga att jag är speciellt lycklig över att ha blivit till. Nä, det är jag nog inte. Inte allt som jag har fått utstå i hemmet, allt ett barn INTE ska behöva vara med om. Ett hem ska bara ha plats för kärlek, trygghet och närvarande föräldrar som bryr sig om och värdesätter det de satt till världen, och uppmuntrar de till att lyckas. Att jag kom till, verkar i sig bara ha lett till problem för henne. Ja hon är nog rätt olycklig i sig själv. Misslyckats med nåt i livet som har gjort henne bittrare än bitter mandel och citron tillsammans!

Det kändes så otroligt skönt att lugnt och sansat kasta tillbaka det hon just hade sagt, ja det som fick mig att expolodera innomnbords.. Tydligen så ska man inte (om man som jag "enligt henne" väger för mycket.. 68kg är ju för fan ingen vikt, hade förstått om jag vägde 200 panner) köpa bröd på bageri. Själv så kom hon med chibatta, banan och yoghurt?! Man bah.. eh.. hur står det till där inne? Först går det bra att klaga över det. Sen kan man själv bjussa på samma sorts sak, bara att det är i från henne? I don't get it? Och näe, jag tar inte vilken skit som helst även om orden kommer från min mor. Jag är vuxen och lever mitt egna liv, vill hon vara en del av det så länge hon finns kvar sa jag: Då kanske du ska tänka om och ändra din inställning till saker så folk kan få sig en bättre uppfattning om dig, så man kan få sig en bättre bild av hurdan du var när du är död, det är jävligt trist att ständigt få höra om allt jag gör fel. Och vad skulle du tycka om att jag sa att hoppas du dör snart tillbaka bara för att få dig att känna på hur jag känner när du för jämnan har nåt negativt att påpeka?? Det var tydligen övertramp enligt henne. Hon kallade mig kall och elak. Då sa jag :Näe, gå nu ut ur min lägenhet. Det här är mitt hem, jag har vissa värderingar/normer som du uppenbarligen inte kan följa. Åk hem och tänk över varför jag bad dig gå. Antingen går du nu, eller så går jag och när jag kommer tillbaks så förväntar jag mig att du inte är kvar här... Å så var pjäsen igång.

Detta är inte första gången jag påpekar mitt missnöje om hur hon bemöter mig. Aldrig aldrig har jag hört henne tala gott till mig/om mig. Ja det är nåt jag lärt mig leva med. Sjukt egentligen. Att man ska behöva va med om nåt sånt. Det har funnits stunder, de kommer och går då jag faktiskt önskar att hon vore död. Mitt hat bottnar helt enkelt i obefintlig kärlek, trygghet. Ja allt sånt man ger till ett barn, det har jag fått lära mig själv. Vägen till hur jag är idag har vart lång. Man försöker hela tiden att vara en bättre människa mot alla de man har omkring sig. Inte lätt när man har levt i så många år ihop med någon som aldrig har hyllat ens framsteg. Utan de framstegen man har gjort har man fått lära sig i efterhand att det har vart just framsteg, för folk som har cirkulerat i mitt liv har påpekat det. Så det där är nog en av orsakerna till varför min tro på mig själv ofta svikar.

Jag tänker inte sympatisera med henne och tycka synd om henne bara för att hon råkat dra en nitlott i livet. Never. Må låta känslokallt att säga. Jag vet att ger jag efter mer av mig själv kommer hon bryta ner mig totalt. Det är bara på avstånd jag kan känna att jag lever, att jag kan få göra som jag vill. Det här är min borg, mina bestämmelser. Mitt mitt mitt. Som hon själv en gång sa till mig när jag var barn, att allt du ser är MITT. Säger man så till en unge?! Och det må vara magstark för vissa av er att förstå.  Har man vart i samma sits själv vet man vad jag talar om och förstår.

Det hela slutade med att hon tvunget nog valde att stanna för att äta upp sin lunch hon hade köpt åt oss. Ja sa bara: Det är ingen mening att du fäller tårar, åk hem tänk igenom va jag sa så kan vi höras sen. när du har förstått orsaken till varför jag bad dig gå. Hon gjorde sig redo för avfart. Sista ordet i dörren var: Det du just sagt är bara elakt, vet du det. Så om det är de sista orden jag får höra fårn min mor, fine! Kommer aldrig ångra mitt sista försök i sånna fall att få henne att tänka om. Att sluta upp att klanka ner på allt och alla.

Efter att hon hade gått kände jag att gråten va nära. Men näe, jag ska fan inte fälla tårar för hennes skull. För det jag gjorde var bra. Jag stod upp för mig själv, för mina åsikter, för mitt hem, för min personlighet. Aldrig att jag skulle låta mig vikas för en sån här fjuttig sak, då historiken kan tala om värre saker.. Det kändes så jävla skönt att för en gångs skull är det min tur att ta tillbaka pokalen, som hon alltid har "ägt". Men hennes orsak till hur den förblev hennes skiljer sig från hur jag tog tillbaka den. Det jag gjorde kallas heder! Nåt alla levande individer eftersträvar att få efter uppvisad prestation.

Å är det så att man måste eliminera allt man inte tycker om som kommer i sin väg? Nä, men man ska inte behöva ta en massa skit, i hopp om att bli uppskattad för sitt personliga värde! Där gör man inte skillnad på äpplen och päron, där är alla frukt som växer på träd!

Mamma ringde nyss, sa att hon var påväg hit efter att ha vart på sin behandling. Egentligen skulle hon ha träffat min kusin, men som alltid är hon inget att lita på. Och hade även denna gång avbokat i sista stund.

Det är väl självaste fan också! Tycker nästan lite synd om min mamma, som ständigt går på hennes niter. Så pass illa är det. Fattar inte hur min kusin har mage att spela på min mors känslor. Men jag har sagt det förr och säger det igen, det upp till min mor och välja vad hon vill lägga sin tid på. Och om det nu är att leva efter falska förhoppningar som min kusin bjuder in till, och därmed ständigt bli besviken. Därför får jag alltid ställa upp som stödpelare. Min mor verkar ha lärt sig nåt i alla fall. Och det är att hon ser alltid till att ha en plan B inbokad. Som nu, glömde min schal sist jag var hos henne. De hade hon tagit med sig, för hennes tanke var att droppa av den här efter att hon hade träffat min kusin. Men nu vart det som sagt återigen ändrade planer.

Jag skulle vilja kalla gårdagen för helvetes dagen. Kanske inte så illa som det låter, men för en kort sekund utspelade det som om det vore helvetets avgrund!

Vi hade just hunnit med en lägenhetsvisning här i Bromma. Och därefter också beslutat oss för att bränna iväg till stället som gör de absolut godaste pizzorna - som dessvärre ligger i Rotebro av alla ställen! Vi passade även på att lämna Prinsen hos sin farmor medan vi åkte iväg för att hämta pizzorna. Mitt i väntan ringer min mor först en gång för att prata fritt och rent allmänt, nästa samtal inte fullt så kul. Hon berättade att våran lilla fågel Hampus som vi har, men som bor med henne visat tecken på sjukdom. Och det är ju så med fåglar generellt att de är sjuka under en väldigt lång tid innan de visar tecken på det. Men så i alla fall. Hon berättade att hon suttit i sin fåtölj varpå han hade kommit flygandes till henne 3 gånger och en av gångerna hulkat upp sin mat. Och efter det bara suttit uppburrad på sin pinna utan att reagera på vare sig tilltal eller om hon visslade. Jag förstod direkt att det kunde vara dags för honom att tacka för sig och dö.

Vi fick styra om planerna, la in pizzorna i bilen, åkte och hämtade Prinsen, och körde sen iväg till mami. Stackarn, hon var så orolig över att han skulle dö. Jag med, men visade det inte inför henne. Han är hennes allt, hennes ögonsten som antagligen gör att hon orkar med att gå upp och leva en dag till. Så jag visste nog också att skulle han dö, skulle nog min mor dö inombords, kanske skulle hon även ha fått tacka för sig en dag tidigare än om han hade levt..

Vi kommer dit, och jag går fram mot hans bur. Ser hur han sitter ihopkurad, rund som en boll och alldeles fluffig. Aaw stackars lilla Hampus. Tänk att han ändå är 9 år, så det kunde vart fullt möjligt att åldern tog ut sin rätt. Försökte få kontakt med honom genom att prata, vissla. Men han var liksom helt borta. Såg ut som han halvsov och det såg rätt harmoniskt ut. Men samtidigt skrämmande. Mamma grät när hon ringde och sa att hon inte ville vara med om att han dog, om det nu var så att han var så sjuk. Och han såg verkligen ut att vara sjuk. Lilla Hampus!

Istället för att låta pizzorna kallna ännu mer tog vi oss an de. Körde de nån minut i mikron. Mmm delicious! Medan vi satt och svullade i oss onyttigheterna satt mamma ute i vardagsrummet och höll koll på Hampus. Han verkade fortfarande inte ge några tecken på att kvickna till. Jag sa till mamma att vi borde kontakta veterinären. Nej nej, naturen har sin gång utbrast hon. För mig var det som ett knivhugg rakt in i bröstet. Hur kan man vara så kall och inte vilja ge honom den chansen tänkte jag, och samtidigt bett oss komma, för att närvara om det var så att han skulle kollapsa?! Jag kunde inget annat än ordagrant banka vett i henne, för hans skull. Om det skulle ha kunnat ge honom en längre tid kvar på jorden så är det väl det minsta man kan göra sa jag till henne! Kollade upp lite info på nätet, om typiska tecken när en fågel insjuknar han hade flera av de. Ringde en massa olika nummer för att komma i kontakt med en veterinär, till sist kom jag fram. Och mitt under samtalet kommer mamma fram och säger: Det verkar som att han börjar komma tillbaka?! Jag kunde inte besvara hennes uttryck, utan var fullt engagerad av att samtala med kvinnan i andra änden. Hon kom med några tips om egenvård, att man bla kunde ge de fruktpure - ger snabb energi, samt öka temperaturen kring buren - för fåglar tappar snabbt värmen och det kostar mycket energi. Sagt och gjort, tackade för mig och hon bad oss återkomma om läget försämrades. Jag var även tvungen att fråga vad besök utan försäkring skulle ha kostat, tusenlappen sa hon, men var det så att han behövdes avlivas gick det på mindre. Jahapp då vet man.

Mamma var redan i full gång med att tända ljus, och när jag sa till henne att fruktpure hjälper var hon minst lika snabb med att riva äpple som jag sen fick mata honom med. Och han verkade vara tillbaka till sitt vanliga jag. Men än kunde vi inte pusta ut, kanske var det bara ett mellan register? Vi beslöt oss för att åka hem, lill killen behövde få komma hem och få sitt käk, men även sin andra dos av avmaskningen.

Skrev ett mess till mamma när vi satt i bilen, att hon för höra av sig om läget förändras. Inte ett ljud förens imorse. Hon berättade att hon inte sovit en blund, för oron av att veta att han kanske skulle ligga på burbotten på morgonen när hon drog av skynket var för stor. Så därför hade hon först nattat honom inne i sitt sovrum, sen tagit ut buren för hon ville inte (om han skulle dö) ligga i samma rum. Men sen på morgonen när hon vaknat visslade hon och fick svar. Aaw   Sen sa hon att han verkar vara sig själv igen. Så nu, för en stund sen kan jag helt och hållet andas ut!

Man vet aldrig vad som väntar bakom husknuten..

Dagarna går så otroligt fort, jag har sagt det förr. Jag vet. Men så äre! Redan fredag, undrade just vart veckan tatt vägen?!

Mor min kom över på besök här i onsdags. Hennes ursäkt var att få se lille Prinsen än en gång medans han fortfarande är liten. Nåja låt gå för denna gång! Haha! Nä men tror också det är ett skönt sett för henne att veta, att jag faktiskt klarar av det. Samt att hon själv uppmuntras av att få höra hans nya hyss. Hon hade i alla fall vart hos läkaren, gjort ännu en magnet röntgen. Stackarn! Hon kämpar på hon, trots det vet hon ju också att det är inget som tjänar nåt till. Hon har sin dödsdom, men vad mer kan man göra? Spel för galleriet tycker jag att det känns som. Eller ett slags ångestdämpande, dyrt tillvägagångssätt för att stilla folks oro som hennes. Men den kanske behövs, den bringar trygghet och man slipper känna att man lämnats åt slumpen?

Jag vet inte vad det beror på, men jag har sällan kunnat slappna av i min mors sällskap. Nån timme brukar gå bra, sen sprätter det i bena och jag vill bara bort. Hur kan det komma sig? Borde jag inte vilja skänka all min tid till att vara med henne? Nä, tror att uppväxten med henne i hemmet har satt rätt djupa spår i min själ, spår som ovillkorligen gör sig påminda om det förflutna. En inre konflikt som ständigt pågår så länge alla spelare finns vid liv. Dvs jag och hon. Men en dag kommer det bara finns jag kvar. Då kanske jag kan bli till freds med tankarna, dock utan möjlighet att ställa frågor som behövs besvaras utav henne..

Mamma tog en bild på Prinsen när hon ändå var här, sen mms:ade hon mig den. Så sött!   

Ett tugnt moment 22

Förra veckan var det introduktion. Nej inte i plugget, utan här hemma för våran lilla valp. Äntligen, som många sa, får vi se det lilla knytet.

Än så länge har bara de allra närmaste fått skaka tass med lill ponken. Doriis och Loke var ju som sagt förbi här i tisdags. Vi satt ute i nån timme på gräsplätten här nere. Ja hon hade vägarna förbi och vad mer passande vore det inte att ses om hon ändå va i krokarna! Lilla Loke, han blir bara större och större. Han har till och med börjat prata lite så sött! Loke gillade dock inte när Prinsen väl tatt mod till sig att hoppa över till sin mammas famn, nä han var ganska saklig och tydlig med att visa sitt missnöje med att skåda sin mamma kela med någon annan än han själv. Haha, barn är för söta. Men jag vet inte hurvida sött det är att bli dragen i svansen för att visa att det här är min mamma. Men ja, barn är åter barn, och man kan aldrig i förtur räkna ut deras nästa dåd. Loke är nog på gränsen till att vara för liten för att kunna förstå, även om det är i tidig ålder man ska börja att sätta upp regler.

Sen kom Doriis systeryster dit, lämpligt tyckte Doriis som hellre satt ner och myste med oss i solen, än att springa efter sitt lilla monster som mer än ofta envisades med att kasta iväg bollen ut i gatan.   

Senare på kvällen var det dags för nästa besök, då hos lilla svärmor. Hon har åkt på diskbrock och hade ohyggligt ont, lite smärtsamt att se någon annan lida så!   Ändå hade hon haft orken att bjuda oss på käk. Senare åkte jag på att trimma killens lillebrors hår, liten och liten, men yngre haha! Så jag är numera hans personliga frisör. Sist tonade jag hans hår. Fan, man kanske skulle ta och börja knega som det? Men näe, fatta va ont i ryggen, axlana, händerna man måste ha!

I onsdags hade jag bjudit över mor min på käk. Det vart pasta med fläskfilé (stekte lite lätt i pannan, sedan in i ugnen tillsammans med en gräddsås och lite oliver, sagolikt gott!).

Måste bara hitta orken och motivationen till att kavla uppå armarna och ta tag i redigeringen av alla miljontals bilder man har hunnit ta. Gosh! Vill inte ens tänka på huur många det kan tänkas vara.. nåja, den som lever får se..

Han fick i alla fall öppna sitt allra första paket, lite förvirrad var han över hur han först skulle gå till väga. Men lite hjälp på traven så släppte spärren och han bet och drog i pappret, skuttade in i sin bur, gnagde lite mer på snöret.. Och till slut fick han, med ännu mer hjälp ut det som fanns i paketet. En pip leksak, och några tuggben. Aaw   

Ja juste han har nu fått bekanta sig med rottisen Betsy här i huset, bland de finaste rottisarna jag har sett! Hon är så himla fin, lugn och stabil i sinnet, ljuvligt temperament. Perfekt för vår lilla vilding att bli uppläxad av, i och med att hon är så pass mjuk men bestämd i sitt uppläxande. Hon brummar lite lätt. Kan inte vara lätt att ha en helt tokig och ivrig liten valp hängandes efter sig, som inte har lärt sig vett och etikett! Haha! Det var så kul här om dagen, husse och Betsy kom gåendes mot porten efter deras kvälls promenad, så kom de mot oss och Betsy hon la sig ner i gräset och började tvätta sig, medan Prinsen inte riktigt kunde tolka hennes signaler.. Hon brummade till och han hajade vinken typ - Nu får du lugna ner dig, se dig för jag är upptagen!

Sen var det meningen att Henri och Sabina skulle ha kommit hit i torsdags, hela dagen gick utan ett ljud. Sen på kvällen klev jag online på msn, frågade varför han inte hört av sig. Matkoma var hans svar. Riktigt ruttet tyckte jag, ett sms är väl det minsta man kan begära, meddela att man inte kommer. Deras förlust, de som så gärna ville komma o titta på valpen.

Sen i fredags tog vi med långlinan och släppte ut yrvädret vid Ängbybadet, nu tänker säkert folket att där får man minsann inte ha hundar.. FEL! Finns ingen lag om sk. Hundförbud! Det är bara en ordination från ägaren till marken/butik etc pga dåligt vetande enligt mig. Han var nog lite trött, för det gick lite trögt för honom att springa mellan oss när vi ropade på honom. Samt att vi tror att linan han drog är en aningen för tung för en liten kille som han.

I lördags va vi bjudna på lunch hemma hos min mor. Kul att min moster också kom dit. Vi käkade lite och fick jordgubbsglass till efterrätt, kunde hon inte ha köpt färska gubbar ist?! Efter det besöket begav vi oss mot Ängby, nu till de större ängarna som ligger mellan Ängbyplan och Åkeshov, där Hundstallet även brukar valla omplaceringshundar. Har sett att det finns en hundgård där, med lite hinder och dylikt till allmänhetens förfogande, så vi släppte för första gången Prinsen lös på ängen, dock med lina. Men sen såg vi att det vart alldeles för tungt för den lilla rackaren och bytte till vanliga kopplet. Vilken syn! Svansen roterade likt en propeller, man såg verkligen hur glad han vart av att få strosa runt fritt. Han höll sig på rimligt avstånd, kom så fort man lockade. Aaw    Vi letade oss fram i till rastgården, men såg då att de var ockuperad av 2 ettriga terrier hundar som genast kom fram och käftade. Så det vart inte av att vi gick in. Får bli en annan gång   . Vi traskade sen tillbaka mot bilen, lät honom springa fritt på ängen. Man såg hur han verkligen njöt av att få sin frihet.

Sen på söndagen var det dags att presentera Prinsen för dp Ozzy. Vi var nog bägge mycket förväntansfulla över hur mötet skulle gå. Så fort vi entrade dörren i dyklokalen kunde vi pusta ut. Det tog nån minut innan Prinsen fattade vinken från Ozzy, som ville leka. Vi var säkert där i mer än 1½ tim. Konstant bus. Farbror Ozzy som är 5 år var så snäll, även om han ibland markerade på skarpen. Va otroligt kul och se våran lilla kille leka och stoja, tror till och med Ozzy fick sig ett nafs i mungipan. Haha! Det är bara nyttigt för honom att bli uppläxad, men vi väljer de som ska göra det med omsorg. Hundar vi känner väl, och vet har ett bra temperament. 2 gånger fick vi abryta lekarna och ta ut lillen på en kiss paus, han drog in så fort han var klar. Det är ett bra tecken!

Haft fullt upp hela helgen, inte nog med att han fick hälsa på Ozzy, utan vi åkte även iväg till killens farbror med tillhörande familj. För att ännu en gång socialisera honom. Nu med en svart labbe tik på 8 år, Skrollan.  Dock var hon inte alls intresserad av att busa med Prinsen, och Prinsen som far och flängde runt omkring henne. Ett skall gav hon ifrån sig, och det var i samband med att hon blev utsläppt från huset. Min tolkning av det - Här är det jag som bestämmer, lugna ner dig! Sen la hon sig ner och bara chillade. Prinsen hade nog lite svårt att tolka även hennes beteende. Sägs ju att dp kan ha svårt att läsa andra hundars signaler. Nä men det va bara nyttigt för honom att lära sig utav henne. För sen brydde han sig inte och kom och la sig vid våra fötter.

Otroligt vilket vackert väder det är ute, inte en dag förtidigt! Känns som att min själ behöver det där. Många tankar snurrar hela tiden. Ibland mer ibland mindre.

Mejlade över bilderna på valparna till mami. Lite wierd att vi har fått den kontakten vi har idag. Vet inte om det enbart beror på hennes sjukdom, eller om det faktiskt är så att vi fungerar bäst på varsitt hålll, eller om det är så att hennes fd vän flaskan gjort att hon blivit mer mänsklig  nu när hon tvingas låta bli. Hon visar känslor, ja för ibland känner jag faktiskt av att hon bryr sig. Vägen hit har tagit år. Och det sägs ju att tiden läker sår, men för mig kommer ärren alltid bestå. Visst jag kan blunda och förneka det förgågna, att det som har vart aldrig har hänt. Spela charader. Spela spelets regler. Man ska ju inte sparka på de som redan ligger ner. Hur mycket hat eller förtvivlan jag bär inom mig, vet jag att det ej är rätt väg att gå. Min moral talar till mig att gå med huvudet högt oavsett! För jag vet att det jag gör är bra.

Men det går bara till en viss gräns, för minnet av hur jag har haft det går inte att sudda ut. En evig kamp om att "glömma, förlåta och gå vidare". På ett sätt känns det som att "hon behövde" råka ut för denna skit sjukdom, för att lära känna sin dotter mer. Än att skjuta sitt barn ifrån sig. Och för att vara med om och uppleva det där som jag så länge alltid har längtat efter. En sund mor och dotter relation.

Det är sällan några mirakel sker. Men jag tror faktiskt jag råkat ut för det gällande min mor. Hur sjukt eller i ögonstickande det än låter. Så har jag "fått den mamma jag alltid har saknat". En som ringer nästan dagligen för att fråga hur jag mår, vad jag ska äta till middag, hur plugget går osv. Visst hände det att hon hörde av sig under tiden jag fortfarande bodde hemma, men aldrig på samma sätt som hon nu tycks göra. Det känns och det märks att det är äkta.

Dumförklara mig gärna när jag säger att hon förr aldrig brydde sig, det må ha vart med små medel. Som att ge mig tak över huvudet och mat på bordet. Vilket lika gärna kunde vart jag själv som ordna. Det finns mycket som jag under min uppväxt inte bör ha gått igenom, ja barn överhuvudtaget, men jag kan inget annat än idag vara tacksam för det. För det har gynnat mig, lärt mig massor. Jag har fått uppleva många dåliga saker, jag tvivlar på att jag är ensam om att ha vart ett barn som farit illa i hemmet. Men många göms undan och kommer aldrig till skott och vågar stå upp för sin sak.

Det fanns stunder i min ungdom som jag funderade på en annan utväg, för en människa tål inte, ska inte behöva vara med hur mycket skit som helst. Alla har en gräns, och jag tror så här i efterhand att det har berikat mig och min tollerans nivå avsevärt mycket. "Man vet vad man klarar av" och det är för mig en jävla bedrift i alla väder! Och utrycket "det som inte dödar dig, stärker dig" är verkligen något jag vet vad det har för innebörd.

Hon tyckte till och med att valparna var söta!