Lyssnar på Takidas låt Curly Sue (min favorit för övrigt) Den har jag släppt många tårar till. Den har en djupare historia för mig, minnen från förr kommer upp och nu känns allt som va så bra plötsligt inte lika bra.

När jag hörde den för första gången för lite drygt 3 år sen, kände jag att den passade så väl in i min livssituation. Ung, påväg in i vuxenvärlden, nygligen lämnat boet för att bygga upp ett eget hem. Och mitt i allt som händer lever jag med vetskapen om att min mors dagar var räknade. Detta var 3 år sen, då levde hon nästan precis som vilken annan frisk människa som helst. Då hade inte cancern hunnit deformera hennes yttre, håret var fortfarande kvar, ja hon såg ut precis som vanligt.

Men alldeles kort därefter, under sommaren tror jag. Började hon sakterligen förvandlas. Vart tvungen att raka av sig håret, skaffade peruk, tvungen att hålla sig undan för solen.

Och i samband med mammas begravnining fick jag höra från en väldigt god vän till mamma att hon så gärna hade sett fram emot och åka på en "sista resa" med mig till Thailand. Varför mamma? Varför var du inte stark och höll ut?

Tårarna trillar ner medans jag skriver, sitter på jobbet och bryr mig väldigt lite om i fall någon skulle se mig så här.

Igår var det en tung dag på alla sätt och vis. Mestadels inom mig. Fick möta mitt inre på ett sätt jag ofta förtränger av olika skäl.

Hade ett möte med min kurator igår. Vilket jag hade sett fram emot. Brukar ofta göra det, så det i sig var absolut inget konstigt. Men jag börjar förstå mer och mer hur deras tillvägagångs sätt är uppbyggt. Hur de ska få mitt inre skal och krackilera. Bit för bit lossar de på skalet. Fa a n också! Men det roliga i det här är just att jag är en sån sann överlevare, det som inte har dödat mig hitintills - Kommer ej heller få mig att trilla ner i helvetes gapet framöver (jag känner mig stundtals väldigt odödlig).  Och jag börjar se svaret i livets stora mysterium.

Den enda biten jag inte får ihop är - till vilken nytta gör jag det här? Vem tjänar nåt på att JAG är stark? Och varför ska jag gå där trevandes med en egenskap som kan sticka så pass mycket att folks ögon trillar ut?

Jag älskar dagar som igår. Dagar man är mer produktiv än andra. Han beta av 2 saker från min lista påvägen till kuratorn. När jag kom hem fick jag stryka ytterligare 1. Sånt är alltid skönt. Har märkt att listor är ett väldigt bra redskap för mig och få ordning på allt, när allt annat runtomkring bara är kaos.

Jag   listor!

Den 4:e är det 5 månader sen mamma gick bort. Datumet kommer ständigt leva med mig, och det är alltid med blandade känslor jag känner inför stundande dag.

Just nu känner jag mig som stålkvinnan, vem hade orkat gå igenom all missär jag har fått uppleva? Vem hade haft kraft över att stå ut och och se ljuset i tunneln? Vem hade klarat det, om inte jag? Det har hänt så sjukt mycket inom loppet av 5 månader att jag bara kan skratta åt det. Inget förvånar mig längre. Kan inget annat än att vara road åt situationen i sin helhet. Singel, föräldrarlös, snart arbetslös. Wiho!

Känns väldigt bra att singellivet börjar ta form. Med det menat är att jag med törst suktar efter att fånga in några rediga och köttiga mans stycken. why? Jo, för det är så himla kul! Minnen för mig tillbaka för ca 2½ år sen, livet var på topp och jag mådde som en gudinna! Dit vill jag igen. Inga förpliktelser, inga måsten, inga missförstånd! Bara vara sig själv. Jag vill höja tummen för lösaktiga förbindelser, de där små guldkornen i vardagen som får vilken annars rätt så grå dag att skina. Just de jag är ute efter. Nu får ni inte misstolka mig här, men vi människor behöver intim närhet.

Och framförallt så har vi sommaren som stundar i knutarna, mer hud fläks ut. Nästan lite provokativt kan jag tycka, så där ofrivilligt och glödande hett. För nära att bar hud snuddar vid min. Svett. Det är med öppen famn jag välkomnar sommaren och allt vad den har att erbjuda!

Börjar komma på rätt köl hemma också. I 1 vecka lite drygt har jag levt jämte  med wellpappen. Sängen är på sin plats, dvs alla bitar är nu ditmonterade. Hur har det undgått mig att det är såå roligt att montera ihop möbler? Varför har ingen sagt detta till mig tidigare? Skaffa en skruvdragare nu säger jag bara!

And after the storm,
I run and run as the rains come
And I look up, I look up,
on my knees and out of luck,
I look up.

Night has always pushed up day
You must know life to see decay
But I won't rot, I won't rot
Not this mind and not this heart,
I won't rot.

And I took you by the hand
And we stood tall,
And remembered our own land,
What we lived for.

And there will come a time, you'll see, with no more tears.
And love will not break your heart, but dismiss your fears.
Get over your hill and see what you find there,
With grace in your heart and flowers in your hair.

And now I cling to what I knew
I saw exactly what was true
But oh no more.
That's why I hold,
That's why I hold with all I have.
That's why I hold.

I will die alone and be left there.
Well I guess I'll just go home,
Oh God knows where.
Because death is just so full and mine so small.
Well I'm scared of what's behind and what's before.

And there will come a time, you'll see, with no more tears.
And love will not break your heart, but dismiss your fears.
Get over your hill and see what you find there,
With grace in your heart and flowers in your hair.

And there will come a time, you'll see, with no more tears.
And love will not break your heart, but dismiss your fears.
Get over your hill and see what you find there,
With grace in your heart and flowers in your hair

Känner att jag kan börja leva nu, på ett sätt som jag känner mig tillfreds med. Mamma är alltid med mig, i mitt hjärta. Som den lilla figuren på axeln. Rösten i huvudet. Tankarna jag tänker. Ständigt finns hon där. Hör hur hon talar till mig. Ibland vill jag tro på paranormala ting, vill att de tecken jag skådat ska vara en vink från mamma. En sätt för henne att visa att hon fortfarande finns kvar.

Är inte längre rädd för att gå ute själv i mörkret. Mycket utav de sakerna jag tvingats gå igenom leder mig in i någon slags övervinnande känsla av vigör't (stavning?) leverne. Sällan har så mycket spelat sån liten roll. En förbluffande känsla av inre och yttre balans. En gudomlig sak att erfara. Livet är föränderligt. Oförsigbart. Magiskt. Det har sin charm. Och uppskattas i sin enkelhet, när just allt däromkring fyller sin funktion och jag förstår till fullo vad livets goda mening har för betydelse.

Vill ej påstå att alla bitar i mitt återhämtande fallit på plats. Har en lång resa kvar. Jag blir lyrisk av lycka för var bit jag lyckas komma över för att få ihop mitt livs pussel. Trots att man får drömmar och mål krossade är människan unik.

Vi hittar andra vägar som leder oss vidare, kanske till något ännu bättre?

Vi har alla delade uppfattning om vården. När jag var på mitt första möte borta på Hörsel och balankliniken, kändes det som en ihop konstlad klick med inslag från naturens alla väsen.

Jag gick dessutom "bakom" mammas rygg. Kunde inte förmå mig om att störa hennes sista strid innan döden. Jag var tvungen att besegla den resan själv, med enbart sambon som torftigt stöd. Gick ju på de flesta undersökningarna själv. Mötet som var samordnat för oss gick jag på själv. Kändes som en grupp idioter vill jag minnas. Den ena döv, den andra halt. Jag platsade inte riktigt in där..

Men vid det mötet fanns detta som förslag. En chans att träffa en psykolog. Må nog säga att jag inte känt nåt större behov av det. Men jag antog chansen. Egentligen borde allt detta ha skett avsevärt mycket tidigare! Det är en skam att man som "sjuk" ska behöva vänta, vet vad det är för fel på en när man väl behöver vård! Hur länge är det de utbildar sig till läkare? Jag har fan aldrig pluggat till det, men kan fastställa bra många diagnoser innan man ens fått en tid till en sak kunnig!!

Så idag hade jag en tid. Det roligaste var att både jag och psykologen kunde konstatera att jag inte var i behov av fler möten. Allt han sa stämde så överens med vad jag själv kommit fram till. Nåja, det var trevligt möte i vart fall, även om det kanske var lite bortkastat med tid!

I stället kommer jag framöver att medverka i gruppterapi som riktar sig till såna som mig. Som mist en förälder i cancer. Till för unga vuxna i sorg.

På fredag har det gått 3 månader sen mamma gick bort. Livet är bra outförsigbart ibland. Tänker ofta och mycket saker jag unte visste skulle komma ske, blickar bakåt i tiden. Nä ingen vet fan i mig nånting om nåt. Vi tar bara förgivet att morgondagen ska likna gårdagen!

Visst är det lite märkligt ändå? Att vi alla förväntar oss att allt ska vara precis så som vi vill minnas att det var, fast minnet vi egentligen har är något vi får? Hur kan vi då vara så giriga av oss själva att förvänta oss att dagen därpå även skall inbringa en minnsvärd bild till vårt visuella foto album?

Rent generellt tror jag vi alla är för dumma att ens ägna en tanke åt att var dag som vi lever är en gåva - utan att låta eller verka regligiös! Alla har vi en förbestämd plats att vara på. Vår lott bestäms i tidig ålder, ja innan vi ens blivit födda! Det finns alltid två sidor av ett mynt. Den ena sidan förespråkar att alla föds med lika värde/samma förutsättningar att klara sig genom livet. Den andra är då motståndare. Jag själv sitter nånstans där mitt i mellan. Självklart kan vi inte styra över våra arvsmassor. Omöjligt.

Däremot tror jag att man i snar framtid kommer kunna styra sin avkomma. Finns ju redan ett vagt utbud av det. Tror det handlar om nåt form av fostervattens test man tar för att se om barnet ärver dåliga gener som resulterar i handikapp och outvecklade lemmar. Vi är redan i framkant när det gäller foskning och utveckling på den biten.

Det där med att ta reda på barnets kön har ju funnits hur länge som helst. Och vill man så kan man alltså redan där påverka sin näste, genom att välja att föda en pojke eller en flicka. Men vem skulle ha hjärta nog efter några månaders havandeskap att välja att inte föda ett barn? Kanske finns det undantagsfall. Men så är det ju alltid. Man vill gärna täcka upp och vattetäta alla hål. För att ingen ska behöva ta på sig konsikvenserna som kan uppstå.

Nu till saken.

Tiden efter den fortsätter att rulla på. Känner att jag sakta men säkert börjar ta mig tillbaka där jag en gång var innan. Fortfarande är det bara de mest primitiva sakern jag måste tillgodose. Mat, sömn, och jobbet. Nu har jag ju sen en tid tillbaka offrat min goda natts sömn för lite träning. Tänkte bli fitt till sommaren! Även om Miami står högts upp på agendan!

Killen hemma verkar tro att "allt är som vanligt" att bara för att jag tar mig ner till gymmet på mornarna - orkar man träna orkar man annat med. Lite så är hans melodi. Faktum är att det är så långt bort från det att jag nästan fått lust att ge honom en redig smäll på käften. Vart är han i tankarna kan jag ofta undra, när man inte kan se vad som pågår just nu! Att jag tränar gör mig gott, men den ynka energin jag har förbränns på jobbet där 120% fokus krävs 8 tim non stop! Så om det finns nån kraft över så tar den slut när jag är på gymmet. Och nej, det handlar absolut inte om lathet eller hierarki hemma. Mer att jag fortfarande är "vaken i blicken" och kan se vad som behövs göras. Och hade han vart en person med "vakande ögon" och sett sig om kring har jag aldrig behövt uttala mig om de nödvändiga ting som finns i ett hem.

Därför ska det bli skönt och få komma bort. Få slippa känna mig som en gnat morsa. Han är ju för fan vuxen! Och jag är definitivt inte hans morsa! Hade han vart min unge hade jag kickat ut honom för länge sen! Få känna känslan av att bara vara. Vara mig själv, med mig själv. Finna inre ro och harmoni - vilket sällan sker hemma. Då det alltid tycks vara nåt gnabb som skulle få vilken utomstående att häpna. Men ja. Vet inte hur det kommer sig, eller vad som utlöste det hela..

Jag kan dock se ett tydligt mönster från helgen vi var nere till Gbg på dop i slutet av november förra året. Efter det vart han som förbytt. Vet inte om det grundar sig att han inte fick det han ville ha utav mig, närhet och omtanke - efter att ha "mist en kusin". Och jag stod mitt uppe i att försöka ta tillvara på de få dagarna mamma hade kvar i livet. Känns lite som att hans bitterhet över det går ut över mig. Han räckte inte till för mig, och jag hade gett klara besked om att jag absolut inte kommer kunna stötta dig what so ever. Jag hade nog med mitt, som ensam barn, hur jag skulle försöka tackla och få ihop vardagen mm. Nåt en männsika som inte vart där själv någonsin kommer kunna förstå. Ibland önskade jag att han själv kunde gå och dö, för jag var säker på att jag hade mått så mycket bättre utan hans hjälp som ändå inte var till någon större hjälp. För allt jag förväntade, saker jag hade hoppats på skulle komma spontant och med hans intiativ blev för mycket för mig att ta. Jag behövde absolut ha det på min axlar, inte säga till en annan människa vad han ska göra, utan det var han tvungen att försöka förstå själv. Och inte stå där med en fågelholk till mun.

Med det sagt så vill jag nog bara komma fram till att vi kan inte förvänta oss saker från andra utan att upplysa de om vad det är vi vill. Även om jag ofta kan tycka att mycket av de sakerna är underförstått! Vet inte om det finns nåt bra ord som knyter samman den säcken. Men kanske att man är samspelta? Eller observant? Kunna "läsa" tankar utefter vad situationen kräver. Inte fan springer jag och hämtar bensin när en eld behövs släckas?

Som om inte allt redan nu vore nog? Alla inköp vad tjänar de till? Alla ytbehandlingar vad ger de mig mer än mindre kulor på kontot?

Det är fredag, en inte fullt så känsloladdad dag som den var den där första fredagen i början av januari månad. Då begravningen ägde rum. Har inte samma klump i kroppen. Dövar smärtan med att hålla mig själv och tankarna sysselsatta. Visst fan finns det saker att "fira". Som igår. Fick hem papprena från transportstyrelsen. Ja, 26 bast gammal and still no körkort! Det är bara ett tecken på att är man en 08 ut i fingrarna behöver man vare sig lappen eller en dyr kärra! Helt dugligt är det att färdas kollektivt.

Var på min andra ansiktsbehandling i veckan på Derma Nova. Helt himelskt ljuvligt. Jag är i fasen - unnar mig mer och lite där till. Det visade sig att min hudterapeut  Angelica råkat ut för samma sak, hon miste sin mor i samma förädiska och äckliga sjukdom. Gullig som hon är så sa hon att "jag kan va din mamma". Vi tjitt tjatade lite under behandlingen. Och kom fram till att pengar är till för att spenderas. Och göra saker som min mamma aldrig unnade sig själv.

Har i några dagar tänkt på att tillägna henne ett brev. Berätta vad som har hänt på sistonde. Tror det kan vara bra för mig. För jag menar, här spottar jag bara ur mig tankar hej vilt för min egen skull. Inte så personligt som om jag skulle skriva ett brev. Får fundera lite mer. Kanske lägger upp det direkt här?

Sen var jag ju hos tandis igår igen. Inte för att laga hål eller så. Gjorde avtryck för bleknings skenor. Ja, jag kanske löper lite amok med ytbehandlingen. Men dessa ting är saker som jag länge velat göra, men inte kunnat. Så nu passar jag verkligen på att göra allt jag vill. Innan det är försent.

Nästa sak som står på listan är om modet håller i sig är att injecera lite stylage i läpparna. Är över förtjust i plutmunnar! Vi får se helt enkelt! Vill ju inte tappa bort min identitet på vägen och vakna upp helt vilsen i sig själv.

Dagarna de tuffar på. Jobbet känns fantastiskt bra. Överlycklig över att ha nåt vettigare att göra om dagarna - som dessutom genererar cash på kontot. Det är ju toppen! Dock vart min födelsedag nåt helt annat än vad jag är van vid.

Mamma hade alltid för god vana att skicka olika slags grattis kort. När man hade namnsdag, när man fyllde år, på julen. Ja på det sättet var hon en omtänksam person. Men denna gång ekade min brevlåda tom.

Inte ofta ens födelsedag infaller på en fredag - dock kändes det som att det kvittade för mig att ens överhuvudtaget nämnvärt fira den. 26 år och snart blir man väl glad över att inte ha fått några nya gråa hårstrån.. Nåväl..

En minst sagt annourlunda dag. Det har ju vart en del på tapeten sen sist. Mycket har berott på den kritiska situationen jag  själv har befunnit mig i, samt de runtomkring mig. Förstår att man inte alltid kan veta vad som är bästa att säga eller göra, ibland räcker det med att göra så lite.

Fick en födelsedags sång på morgonen och 2 presenter utav killen - men min trötthet tog ut sin fulla rätt. Sa tack och kikade på de sen när jag väl klev upp. Det skiljer så lite från när han går upp och tills jag går upp - men ändock små men viktiga minuter som man kan snooza vidare på.

Hade en ok dag på jobbet. Helt utan min vetskap hade de lycktas knåpa ihop en överasknings fika med tårta och present. Jag som är den som alltid vet allt och lite därtill. Men inte denna gång. Ofantligt trevligt och gulligt utav de, med tanken på att man är rätt så ny! Så när jag satt där bland alla mina papper kommer de tassandes på tå och sjunger för mig. Aaw. Slutade som vanligt vid 17. Drog hem.

I och med allt som har vart kände jag för att på tuman hand gå ut och käka med killen. Tror vi behövde det, för detta har tärt nå otroligt på oss bägge. Sen var det väldigt längesen vi gjorde nåt själva - bara han och jag. Vi gick ut och käkade på Friday's. Inget mer extravagant än så vart det. Hem och sova.

..

Lördag

Tillägnade i stort sett hela dagen i köket med att baka. Bakade kolakakor, 2 plåtar muffins, och 2 brownies kakor med after eight på. Skulle ju ha en mindre tillställning för nära och kära på söndagen.

..

Söndag

Väldigt trevligt hade vi. "Svärmor" kom, min moster och hennes man (som förövrigt aldigt har vart hos mig tidiagre), Doriiis med hennes sjöbuse, Rebecca, Knot och hans tjej Linda. Fullt hus! Och mina bakverka vart mycket uppskattade - sen att jag alltid gör för mycket och att det alltid finna massa gott kvar är en annan femma!

Presenter jag fick

Emma S serum

Fjärrutlösare till kameran

Presentkort på Åhléns & H&M

En orkiée - Älskar orkidéer!

Lyx choklad