Insjuknade snabbt igen förra veckan. Inte för att jag hade speciellt mycket tid över att vara sjuk. Måste göra det å det å det å det.. So on and so on..

Onsdagen var jag som sagt hemma. Var tvungen att hitta kraft för att pallra mig iväg till IKEA. Behövde ju kirra en toa sits - den hos mamma var ju som sagt spårlöst försvunnen. Det vart en del annat också, lite foto ramar, förvarings lådor, en fårskinnsfäll till Prinsen. Only the best for the best. Sen om den är äkta eller inte skiter jag i. Det är mysigt och gosa in fossingarna när man kliver upp om mornarna.

Hade gärna fått sova nån timme extra under torsdagen. Men icke! Hade bestämt träff med S utanför mammas lägenhet, som kommit upp för mammas begravning. Vi skulle gå igenom mammas kläder. Hon fick ta det som passade, och resten som jag inte kunde ha måste jag ändå kasta. Bättre de används än slängs.

Efter att vi var klara där drog jag och killen iväg till Skärholmen för att framkalla fotona jag tog på dopet, för att sen göra ett minnes album – som var min och killens present till deras lille pojke Jack. Är otroligt nöjd med bilderna. Det tog lite längre tid än väntat – även om 1 timmes framkallning är fort enligt min mening. Men vi var inte hemma först vid fem-sex tiden. Vi bjöd S och M på tacos, en lyckad succé. När maten hade fyllt tomrummet i magsäcken ställde jag och S till med bakning. Skulle ju göra en morotskaka till begravningsfikat. Hon lurade mig att ha i brunt farinsocker, trodde det skulle sabba hela kakan!

Vart att man kom i säng sent. För jag fungerar lite som så – har jag nåt jag måste bli klar med – då sitter jag till att jag är HELT klar. Så jag satt med fotona, klipp & klistra in de i fotoalbumet. Ja, det tog sin lilla tid. Och det resulterade väl i att jag (vi bäggge) försov oss!

Allt efter i lördags har bara flytit på som en seg aktig gegga. Jag har inte kunnat fokusera mig på nåt annat än mig själv, se till att med små medel hålla mig över ytan. Jag måste, får inte falla handlöst.

Det är först nu man få lite perspektiv på saker och ting. Veckan som gått kan jag bara rabbla upp fragment.

Ringt och sagt upp:

Penstions utbetalning

Tv / Radiotjänst

Telefon abonnemanget

Bredband

F-kassan / sjukpenning

Hemtjänsten/Biståndshandläggaren

Bokat möte med en bankrådgivare

Ringt skatteverket för att få ett registerutdrag om släktskap

Skickat efter papper om boupptäckning från skatteverket

Tömt kylen

Frostat av frysen

Städat ur badrums skåpet

Lämnat tillbaka trygghetslarmet och kvitterat ut nycklar

ASHI kom och hämtade tillbaka hjälpmedel / sjuklådan /nycklar

Tvättat upp sängkläderna

Hängt och vikt tvätten

Satt in timer på lampan

Lämnat tillbaka all medicin på Apoteket

Träffat kuratorn

Träffat 2 begravningsbyråer

And so on and so on..

Tidigt i lördags morse fick mamma somna in, hon orkade inte kämpa mer. Det är en stor lättnad för alla runt omkring henne. Veta att hon inte längre behöver lida. Nu har hon det bra där borta bland änglarna. Och jag är övertygad om att hon fortfarande finns här bland oss bara det att vi inte kan se henne..

Jag och mamma vid ängbybadet förra sommaren 2009

Här sitter hon med sin näringsdryck

Här ligger mamma och Prinsen och vilar

Det är nu den stora och långa resan börjar för oss alla kvarlevande. Berabeta sorgen och tomrummet hon lämnade efter sig. Allt gick otroligt fort. Jag var med mamma på avdelningen i fredags från 13-16 samt att mammas 2 fd kollegor kom för att ta titta till henne / ta ett farväl. Vänninorna gick efter nån timme och jag stannade kvar en stund. Fick ha ett samtal med doktorn. Och frågade om hon skulle överleva helgen, doktorn sa att det var högst osannolikt. Så redan då tror jag att jag undermedvetet förberedde mig på vad som skulle komma. Gick in tillbaka till mamma och sa att jag skulle gå hem till Prinsen (som då var i hennes lägenhet.). Frågade henne om hon var orolig eller rädd. Hon svarade med svag röst att det var hon inte. Sa att jag klarar mig och att hon skulle drömma fina drömmar och att jag kommer tillbaka i morgon och att jag älskar henne. Hon svarade med samma klena röst jag älskar dig också gumman. Jag gick vägen tillbaka istället för att ta bussen 2 stationer.

Gick ut med Prinsen, köpte lite mat från thai woken. Efter att jag tuggat i mig de sista tuggan började lite smått att gå igenom hennes prylat där hemma. Samla ihop saker och lägga de i små högar i väntan på att killen skulle komma. Han hade ju haft sitt julbord/avtacknings middag. Jag kände att jag inte var i skick att åka hem själv. Så kort därfter att han kom åkte vi hemåt. Och innan vi lämnade hennes lägenhet ringde jag ett kort samtal till avdelningen för att checka läget. Läget var oförändrat sen jag lämnade henne.

Hade ju ändrat min inställning från att inte vilja närvara vid sista andetaget till att faktiskt vilja det. För jag vet att mamma hade gjort detsamma för mig. Vi var väl hemma runt tio på kvällen. Tog mina sleeping pills som var väl behövliga, bra sömn är prio 1 i svåra tider. Sen bad killen mig att sätta ifånen på laddning och höja ljudet utifall att de skulle ringa så skulle han ta det.

Morgonen därpå vaknade jag upp ur min dvala av att telefonen ringer. Den hade säkert ringt ett flertal gånger innan jag först hajjade att den ringde. Vadå tröttmössa? Det var Eija som ringde vid 8.45, hon berättade att mamma hade gått bort. Och hon var just påväg att åka till mamma, men ville ringa innan och kolla läget, varpå sjukskötaren sa att de vid 8 hade vart in och kollat till henne, och då upptäckt att hon var lite orolig. Runt 8.20 hade de gett henne mer lugnande och smärtstillande, tio min senare hade de vart in till henne igen för att kolla till henne, men då upptäckt att hon hade avlidit.

De hade inte kunnat tro själva att det skulle gå så fort, att de inte hann meddela oss om att slutet var nära. Men på ett sätt så gör det mig ingeting, jag är nöjd med min insats vad jag har klarat av att ådstakomma med mina förutsättningar. Det är så man måste tänka. I alla fall.. Vi mötte upp Eija och hennes gubbe i centrum, jag sprang in och köpte 3 röda rosor för att lägga på mamma. Hade pratat med Eva också, och även hon ville komma och ta ett sista farväl.

En märklig upplevese måste jag säga. Det var absolut inte min mamma som låg där, ett tomt skal utan liv och rörelse. Jag brast ut i gråt. Hela situationen var så absurd, bara kvällen innan hade hon legat där och andats. Mm.. Världen är bra underlig. Ja lade rosorna under hennes arm som de hade lagt över bröstet, hon hade även fått på sig sina egna kläder och ett höckle på huvudet. Lilla mamma. Hon var alldeles gul. Men inte så kall som jag hade förväntat mig. Klappade henne på kinden, omfamnade hennes hand. Vi lämnade hennes skal. Hälsade hejdå och gick alla ledsna därifrån.

Mamma du har lämat mig

men jag vet att du finns här

inte bara som en stjärna på himlen

utan i mina tankar

jag kommer aldrig sluta sakna dig

men jag vet att jag närsom helst

kan vända mig till dig för att få svar på mina frågor

även om jag inte kan se eller höra dig då finns du inom mig

jag tänder mitt ljus för dig varje dag

den lågan symboliserar dig

så om du någon gång skulle titta förbi

så vet du att om ljuset är tänt i fönstret är det för dig

Älskade lilla mamma, du är saknad du var mitt allt!

Transporten kom först efter 16.00 igår. Hade packat väskan med lite förnödenheter, en pyjamas åt mamma och lite gott och äta. När jag satte mig jämte med ligg båren brast det totalt för mig. Tanken som slog mig var att detta är vägen till himlen för lilla mamma. Så sjuk. Höll hennes hand under hela resan. Tårana sprutade. Gick inte att hålla igen. Så sorgligt. Lilla mamma.

Prinsen fick stanna kvar en stund med husse, för att han behövde stänga av plattorna och släcka ljusen. Han sa det till mig sen, att Prinsen hade lugnt suttit kvar i soffan i mammas täcke (där han förövrigt hade legat hela tiden) ungefär som att han förstod vad som höll på att hända. De förstår mer än vad vi gör, de saknar nog det som håller oss människor över ytan - hoppet. Och kan väl antagligen utefter det få en mer verklig bild än vad vi andra kanske inte vill tro eller inse.

Mamma fick komma in till ett eget rum med egen toalett. Sjuksköterskorna verkade vara oerhört måna om mamma, och mig med för den delen. Vid 17 svänge killen upp till centrumet för att hämta min moster som gärna ville komma och titta till mamma. Ja, här snackar vi gråtfest. Tårarna kommer om vart annat, man blir påmind om hur förjävligt det är, hur illa det känns, hur jobbigt det kommer att bli.

Sköterskorna bytte kläder på henne och bäddade ner henne i sängen, men då kände hon att hon ville gå på toa. Med lite hjälp så fick hon det. Bara det att när hon satt där inne fick hon för sig att hon hade sina linser på, och att de måste av innan läggdags. Sköterskan frågade mig om jag visste nåt om det, svarade att hon omöjligen kan ha haft de på sig, och att hon bara haft sina glasögon de senaste tiden. Försökte berätta det för mamma, men då fräste hon åt mig och sa: Men Sarah jag har de i! Lämnade över det till sköterskorna. Ja, det är väl så. Att om man har en inbyggd vana - som hon alltid har haft så är det väl en grej som blommar upp? Tillslut insåg hon själv efter att ha pillat sig i ögat och inget hittat att de ej heller var där, även om hon mummlade om att de måste ut?

Vi stannade där till 20.00 och åkte hem till mammas lägenhet. Kramade om mamma och sa att jag älskar henne och att vi ses i morn och att hon skulle sova gott. Då sa hon : Älskar dig också gumman!   Då kom tårarna ännu en gång. Hade gjort i ordning lite köttfärssås. Tänkte att vi alla behövde få i oss lite näring. Det är svårt att vara rationell i en sån här situation, man får gå på det man tror känns rätt och inte ha för höga krav på vad som ska ordnas eller funka. Det går inte. Inte nu.

Vi körde hem moster, och vi kom väl hem strax efter 22.00 Tog mina insomningstabletter - såna där fromma piller man kan köpa på hälsokost! Testat de förrut, men utan direkt resultat. Har tid först om 1 vecka, hoppas läkarn kan ordinera nåt som är snabbverkande och som räcker länge. För min sömn är mitt liv just nu - utan den kommer jag falla sönder.

Mycket riktigt så håller de mig inte sovandes under natten, idag vaknade jag upp vid 4 med oro i kroppen och gråten i halsen. Pumpade ut allt som gick att tömma. Omtöcknad och utmattad efter gråt attacken kunde jag så småningom finna ro och somna om. Stackars killen som fick hålla mig vaken, och lille korven - han försökte trösta bäst han kunde, på sitt sätt. Ja det är en jävla känslomässig karusell nu!

Jag vet att jag inte har kunnat göra nåt annorlunda, eller ångra nåt jag inte gjort, har gjort precis allt jag har kunnat efter mina förutsättningar. Det är bara det att allt har gått så jävla fort. Förändringen från i förrgår när jag lämnade mamma tills att jag kom till henne igår är total. Piece by piece tynar hon bort. Bokstavligt! Världen är förjävla orättvis!

Vaknade i tid för en gångs skull i morse. Jäkta iväg hem till mamma, dumpa Prinsen och sen vidare till kuratorn.

Kuratorn berättade att när sjukvårdsteamet hade vart här i morse hade mamma bett om att få bli inlagd då hon inte känner att hon orkar vara kvar hemma. Lika bra tänkte jag, vad är det för mening då att va hemma när man knappt har kraft att resa sig?

Mötet var väl skönt och ha, vi gick igenom lite kort om livshistorian etc. Bokat in en ny tid för nytt möte nästa tisdag. Oavsett om mamma finns kvar i livet eller inte.

Hon är genomträngande gul i huden, kraften att förflytta sig existerar inte längre. Hon ligger mest och sover. Ibland väser hon ur sig nåt ur nattmössan, ja hon har gått in i sin lilla bubbla nu. Och skönt är det för mig att veta att det finns folk omkring henne som håller koll 24/7 nu. Istället för att jag ska hålla på och bära och lyfta henne de gånger hon behöver det när hemtjänsten eller dylikt inte finns här.

Har vart ute med Prinsen en sista runda nu. Inväntar att sjuktransporten ska komma och hämta oss. Medan jag sitter här sitter Prinsen nedanför mamma och gnyr, han förstår vad som komma skall, och han vaktar henne till tusen. Han morrar och skäller på alla okända som kommer hit - för att han vaktar mamma! Ingen ska få röra hans mormor! När vi ska gå ut på promenad vägrar han att gå ner för trapporna, ungefär som att han inte vill lämna mamma ur siktet. Aaw lilla korven!   

Känner mig orekslös innombords, att klockan är två bekommer mig inte trots att magen skriker efter mat. Oj hoppsan, här har man visst "glömt" bort och äta igen. Lite juice. Det är allt.

I morse kom jag samtidigt som kuratorn och läkarn. Prinsen fick kika in genom glasdörrarna - han pep och gnydde så fort han såg att mamma och jag brast ut i tårar.

Det var ju x-antal veckor sen mamma fick sin sista cellgiftsbehandling, den senaste i torsdags förra veckan var bara herceptinet. Sen dess har allt rasat på i en väldans fart. Lite för fort för att jag ska hinna med och smälta att som sker. Har mer eller mindre blivit en telefonväxel, självvalt för att spara på mammas krafter. Läkarn var ju här i onsdags och tog prover, dessa hade nu analyserats samt mammas ultraljud av buken som var förra veckan tror jag? Dagarna flyter allt mer samman för mig. Men jag känner ett större lugn av att vara här. Var en aning orolig att nåt skulle ha hänt under natten..

Beskedet på proverna var väntat, en drastisk förökning samt tillväxt av den aggresivare sorten. Mamma började gråta när läkarn sa det. Kramade om henne. Vi som aldrig annars har vart fysiska på det sättet. Bara hårda ord och ett och annat slag eller liknande. Så fel så fel.

De vart väl kvar här i någon timma. Fotografi lämnades i samband med att hon ska få färdtjänst. Man hallå? Va ska hon med de till när hon inte ens orkar bege sig ut utanför dörren? Dessutom dröjer det 3 veckor! 3 veckor, tror de seriöst att sjukdomen  ska vända, att hon ska bli botad?! This is madness! Men jag höll käften och tänkte att ja det är ju ett av de få guldkornen mamma kan hålla fast vid, leva på längtan så att säga..

Efter att de gått hjälpte jag mamma att leta reda på sin dosett, fyllde alla hål med piller. Skrev ner hur många hon ska ha av varje sort och när. Vilken, vem gör nåt sånt? Jo personal på sjukhus eller gamlingar som ändå kommer dö snart. Inte jag, inte hennes dotter. Eller jo, uppenbarligen. Det kom så naturligt, att hjälpa henne, då hennes händer bara fumlar runt.

Jag känner mig verkligen så jävla ensam i den här sitsen. Vännerna har tagit avstånd. För vem vill beblanda sig med saker som dessa? Sköter jag mitt så sköter du ditt, visst är det så! Jag kan förstå om man inte helt säkert vet hur man ska bemöta en person i en sådan sits, men följ hjärtat och magkänslan. Ingen vill va ensam. Kan inte hjälpas att tårarna rinner ner. Jag vid datorn och mamma i soffan.

Så jävla fucked up så det inte är sant.

Jag tar en dag i taget. Och i kväll ska vi tvätta, käka och sen sola. I morn åker vi hit. Prioriterar verkligen att åka hit istället för hem till min moster (i och med att mormor och Timor även åker förbi de). Känns inte lika aktuellt. Dit kan jag komma sen. Sen är planen att åka till CRT, fixa ett sele till lill killen - märkt att han fått en förhårdnad över bröstet - slitage? Och på kvällen blir det lite dunka dunka och partaj - kan behövas känner jag. Söndag planerar jag och ligga däckad i sängen hela dagen.

På återseende!

Vi stundar snart mot jul, första advent sker redan nu till helgen. Känns som att jag har vart bortkopplad från mitt vanliga liv ett tag. Ungefär som om att man inte ägde rätten till sin egna vilja.

Gårdagen flöt på, men inte som vanligt. Åkte till hemtjänsten i Älvsjö och träffade föreståndaren där, en mycket sympatisk äldre kvinna. Vi ordnade upp kommande schema för mamma, och de gav mig intrycket att vilja ordna allt på bästa möjliga tänkabara sätt. Allt utifrån vad mamma har för behov och önskemål. Det är så sjukt allt detta så det är inte sant, ibland funderar jag för mig själv - varför togs inte detta till tidigare, att ordna med hjälp och dyl?

Mamma har alltid vart väldigt självständig, och aktiv med för den delen. Så det har väl vart ett hårt slag för henne att överväga tanken att mottaga  den hjälp som erbjuds. Lite som ett slag under bältet. Men ja, skönt är väl att hon inser att det är för hennes skull, och att det är en bra sak.

Mammas fd kollega/vännina kom förbi på eftermiddagen. Mamma sken upp och höll sig delaktig under samtalen. Fikade lite. Sen lämnade jag de själva en stund och gick ut med hunden. Hunden är min tillflyktsort nu mera. Jag kopplar av när jag får lufta tankarna lite, sätter på lite musik i lurarna och lufsar runt i snön. Tror det var lika viktigt för bägge att få en sista stund ihop, vi får väl se om det hinns med en till gång - självklart hoppas man ju in i det sista att det kommer hinnas med fler såna tillfällen..

Vid sju tiden kom killen hit och käkade. Hade slängt ihop en modernare version av pytt i panna. Lite klav innanlår, korv, broccoli, rivna morötter, tomat och kokt potatis, samt stekt ägg.

Efter middagen drog vi till Heron City och köpte skal till ifånen   samt ett plast skydd för fram och baksida. Sen en visit in på Willys, passade även på att storhandla lite åt oss nu när vi ändå var där samt slippa göra det idag - då vi har tvättstuga.

Det var rikigt skönt och få komma hem, även om vistelsen i sig inte varade speciellt länge. Men att bara få komma hem, se sina saker, andas luften, sova i sin egna säng - brevid killen och korven. Var skönt och få ett litet avbrott från "vardagen". Har verkligen lagt mitt liv åt sidan, för att hjälpa mamma leva sitt. Så sjuk så sjuk!

Vaknade ännu en morgon av att Prinsen stod och gnydde framför dörren, denna gång hade jag puttat till den så att han inte skulle kunna sitta utanför sovrumsdörren och störa.

Vart väl väckt runt halv tio tiden i morse av att korven ville kolla att mamma var ok. Han rejsade upp i hennes säng och pussade och gosade med henne. Medan mamma satt i soffan och åt sin frukost låg Prinsen tätt intill henne. Han låter inte henne va ifred nångång. Är helt övertygad om att han kan känna att nåt är fel. Och ser därför till att vaka över henne. Hundar är helt fantastiska djur. Älskar min pinne över allt annat, han är den som får mig att orka upp på morgonen och tar mig ut på promenader. Utan honom skulle mitt liv se helt annorlunda ut.

Juste, pratade med min morbror igår. Vi bägge grät i telefonen, jag var ute med Prinsen och tillät mig själv att fälla en tår. Man blir liksom lite påverkad av den man pratar med. Innan har jag knappt vart så känslig eller haft nära till gråt som nu. Det är i alla fall ordnat som så, att mormor och han kommer hit på lördag. Man vill ju göra allt man kan för sin lilla mamma. Jag är bara oerhört glad över att mormor tar modet till sig och samlar kraft.

Typ 10 minuter efter att jag klivit upp ringde de från hemtjänsten. Bad ju biståndshandläggaren att styra alla samtal till mig, då mamma behöver spara på sina krafter. Vi bestämde som så att jag ska dit och överlämna nycklarna så att de kan komma igång med installationen av trygghetslarmet. Inte nog med det så får man sköta den kommunikativa biten med, föra korrespondens mellan vänner, läkare etc och mamma. Det är så mycket nu så mycket..

Först ska ja ut med korven, sen äta lite gröt. Skön nu är killen hemma, funderar på att sova hemma inatt. Va länge sen!