Det var en ganska känslosam söndag som kom att vänta mig. Hade som tur var Prinsen med mig. Resan hem till mor gick förvånansvärt bra, trots nya miljöer som tvärbanan!

Kom något se, som i vanlig ordning. Är man tidsoptimist omger man sig i oceaner av tid. Vi satt och snackade lite innan det var dags att ta i tu med de jobbiga bitarna. Vi samlades kring köksbordet. Mamma fixade lite kaffe, jag stod för bullarnar. Öppnar ett nytt word dokument. Sen tar vi oss igenom hela listan från A till Ö i stort sett. Tårarna avlöste varandra. Ett tag var jag tvungen att resa mig upp från stolen och gå och hålla om lilla mamma. Hon är så stark. Hon är en riktig kämpe, som vägrar ge upp och acceptera läget. Det var en besynnerlig känsla att befinna sig där, i gemenskap prata om saker man egentligen inte borde prata om. Varför är döden i sig så tabu belagt? När det är precis lika naturligt som att vi föda. Ja vi föds och vi ska alla någon gång dö, what's the point?

För min egen del och alter ego känndes det skönt att få det avklarat. Nu är vi 2 som delar mammas sista önskan inför döden. Det är för mig helt obegripligt, jag kommer nog aldrig kunna förstå det. Inte ens när det väl är över. hur mycket man än försöker föreställa sig hur det kommer att bli, hur det kommer att kännas etc så förstår jag att så kommer det antagligen inte å bli. Men att ha tagit det steget, känns för mig som en oerhörd stor lättnad. Nu behöver inte JAG beta i det, eller grubbla mig över va mamma egentligen hade tyckt om det om jag själv hade tagit de besluten.

Det är många tankar som har slagit mig genom åren. De värsta och återkommande har nog vart det att mina barn aldrig kommer få ha en mormor, att mamma aldrig hinner få se sina barnbarn växa upp. Att försöka bli vän med den tanken, försöka hitta vägar som gör vardagen lite enklare, går bitvis bra. Men så kommer floden med tårar som ej går att stoppa. De måste ut, det har jag insett. Jag kan inte och orkar inte längre hålla inne med nåt. För något säger mig att slutet är nära. I över 3 år har jag gått och väntat på att få ett avslut. Kan man sörja i förtid? Ja, men man kan inte gå vidare utan att ha fått ett avslut. Därför förstår jag alla liknande situationer där kroppar till de döda aldrig återfinns. Det blir liksom aldrig ett ordentligt avslut, förrens man har fått sin anhörig ner i graven. Jag tror det är viktigt för en själv att få den bekräftelsen -  att denna människa kommer aldrig mer tillbaka.

Jag kan helt ärligt inte svara på hur jag kommer att ta hela den här biten som en dag komma skall. Borde kanske lyfta luren och få en tid inbokad till kuratorn på onokologen, för mammas skulle borde jag verkligen det. Trots hennes krämpor har hon ork över att oroa sig för mig!

Fick ett mail från mami idag. Där hon frågade mig om jag ville komma över på söndag och prata om det man egentligen inte borde prata om.

Dagens pers är över. Jag är efter att ha svultit ihjäl mig här hemma äntligen mätt i kistan. Det vart en pasta med köttfärssås ikväll. Utan grädde i såsen, utan tillsatt fett. Några droppar olivolja till pastan. Smakade utsökt!

Lyckades till och med sträcka baksidan av låret muskeln. Så nu går jag  som ett jehu i slowmotion kan man säga. Nåja, det är skönt när kroppen meddelar mig att den existerar. I morn blir det samma visa, kanske en annan rutt, en som är lite längre?

På söndag ska jag i vart fall hem till mor, moster kommer också å närvara. Känns lite bisarrt att vi ska samlas där för att prata om mammas begravning. Hur ofta har med det på tapeten med sina nära egentligen? Killen kommer inte kunna vara med. Kanske lika bra, så mamma inte känner att hon behöver hålla inne med nåt, även om jag själv gärna hade sett att han var med som stöd. Får trösta mig med att Prinsen följer med.

Ringde mamma tidigare på dagen, utan resultat. Ringde igen. Still no answer! För de alla flesta hade detta nog inte inneburit panik i dess slag som det gjorde hos mig.

Försöker innerligt att ge det sista jag kan till henne, allt jag har. Och idag var det just en sådan dag jag ville berätta mina framsteg. Såna saker jag vet hon värderar högt, som har stark betydelse för henne. Och just en sån sak är min tillvaro, att jag är arbetslös och turer med A-kassan. Ett oros moment jag vill lindra henne från genom att inte berätta hela sanningen. Men nu var guldet mitt, och kampen om pengarna är klar. Gud så högmodigt det låter?! Börjar sakta men säkert bli en kärring utav mig också! Haha!

Testade att nå henne på mobilen utan resultat. En andra och en tredje gång. Shit va har hänt tänkte jag direkt? Akut inkörd med ambulans? Om det inte låter vettigt i någons öron, att man så enkelt och så fort kan föreställa sig de värsta tänkbara scenarion som jag gör, ja då har jag inte mycket till övers för dig.

Testade på hemtelefonen. Hon svarade, jag kunde andas ut. Och bara strö mina lyckokorn i hennes tillvaro. Berätta just det hon oroat sig för, ja det hon vill höra. Att jag ordnar upp saker på egen hand.

Sen slog det mig att hon fyller år på torsdag. Och jag är uppbokad med annat. Det är mänskligt att glömma, men att glömma sin mors födelsedag i livets slutskede är väl för fan inte godtagbart? Vem gör nåt sånt? Jo, en tjej som jag som har alldeles för mycket i huvudet att tänka på att små basala saker hamnar i skymmundan.

Är det ens någon idé och köpa en present? Som jag sen vet att jag kommer få ta hand om? Vad är värt att lägga pengarna på? En blomma som vissnar?

Inte långt kvar tills bröstcancer kampanjen går av stapeln, just rosabandet har fått en speciell låda i mitt arkiv.

Det är märkligt vad vi ibland är kapabla till att minnas. Det är nu 3 år sen mamma insjuknade. Jag minns exakt hur vardagen och livet såg ut då för 3 år sen. Hon hade fått sin diagnos, behandlats. Ringer mig när jag är på jobbet och meddelar att hon kan få bli kvar längre än räknat på hospis pga komplikationer. Jag bryter ihop och faller handlöst i en av kollegornas famn och paniken inom mig var ett faktum. Snäll som han var erbjöd han mig skjuts till KS. Som bara låg ett stenkast från mitt jobb.

Ringde S, som släpper allt hon har och möter upp mig utanför. Mamma vart glad av att se mig, tror även hon vart glad över att jag hade någon axel att knyta an om så behövdes. S har fått ta del av mycket i den här resan. Hur mycket kan man egentligen kräva av ens vän att finnas där? De har ju också sina egna liv vid sidan av, och man kan ju heller inte ringa ner de så fort barriären brister?! Nu är hon bosatt betydligt längre bort och det gör ju sitt. I alla fall i mitt fall. Ibland önskar jag att hon fanns ett telefonsamtal bort. För även om man har ett par stöttepelare omkring sig så kan även de behöva få lite andrum.

Hoppas så många som möjligt kan vara med och bidra inför den kommande kampanjen. Jag själv köper alltid deras rosa bandet pins, som pryder min jack krage. Det borde fler göra!

Försökte mentalt förbereda mig för besöket. Göra sken för att allt är bra. Inte fälla några tårar. Allt för att skydda mamma.

Jag var så borta i skallen att jag hoppade på fel buss, tog 4:an istället för 3:an. Varpå ombord på bussen vart osäker och frågade om den stannade vis sös. Nix. Plinga och hoppa av nästa station.

Det är alltid jobbigt inför dessa besök. Än värre är det att sitta med, tyst som musen. Vågar inte släppa blicken alltför ofta, eller låta tankarna tänka på scenariot som utspelar sig där inne i de vita rummen. Blockera. Blocker. Blockera. Det är min strategi. Att gråta inför mamma har jag inget problem med, men jag måste visa mig stark inför henne nu. Kan inte betygna henne mer, hon har det nog som vidrigt som det är.

Tiden rann iväg och klockan han bli lunch dags, dock var vi inte klara så vi fick ta en fika och återkomma. 3 bra saker fick jag ut av besöket.

1. Prata med hennes läkare, som inte kunde säga nåt annat än det de sagt till min mor. Fick även lägga min syn på saken - för jag vet att om fler folk runt omkring henne säger samma sak, inser hon till slut. Måste bara få fler att få henne att inse vissa saker. När mamma lämnade rummet kom floden. Kunde inte hålla igen mer. Fick papper att torka bort tårarna från kinderna med. Men ja, de som jobbar där - de är så himla förstående. Skulle själv aldrig palla med ett sånt yrke! Se andra människor lida - och själv kan man inget göra för att ändra på det.

2. Få tid hos en kurator. Jag har insett mina begränsningar. Få proffisionell hjälp när det är en sån här unik situation jag befinner mig i, den möjligheten måste jag bara ta. Kan inte lasta allt på min sambo, han ju just "bara" min sambo. Och ska leva med mig ett tag till. Jag gick hos en alldeles i början - då jag var i akut chock. Var även på ett samtal tillsammans med mamma, men allt var så nytt, så främmande att jag avstod fler sånna. Ansåg mig kunna reda mig själv. Sen har man hittat genvägar som fått livet att fungera. Nu behöver jag min krockkudde för att överleva själv. Varför välja att avstå då? I och för sig är jag en motståndader till att söka psykvård - och jag har mina erfarenheter från de också. Men om dessa är unikt utformade för just cancer patienters anhöriga kan det vara värt att i alla fall pröva. Men jag bibehåller fortfarande min syn på människan!

3. Snackade om anhörigpenning. För att få det krävs intyg från läkaren, vilket nog inte kommer vara några problem. Men hör på den här: Mamma måste kontakta f-kassan och be om det. Alltså inget läkarna kan stå till tjänst med. Ruttet, riktigt jävla ruttet! Att man som skjuk ska behöva åta sig saker som stjäl kraft som bättre är att lägga på sig och sitt välbefinnande. Blickar jag tillbaka på förra veckan kändes det som att slutet var extremt nära, för nära för att jag skulle kunna acceptera det. Nu har det gått några dagar. Återupptagit kontakten med mamma. Träffat henne. Känns faktiskt mer ok nu. Nu kan jag acceptera mer. Även om jag adrig helt och fullt ut kommer bli överens med mig själv om den saken, så känns det bra.

Ännu en bra sak för självkänslan - sms min moster om mitt besök. Känner att jag kan inte skjuta bort hjälpen som erbjuds. Kan inte visa mig stark - även om jag alltid sagt att ensam är stark - så är detta ett exeptionellt undantag!

Nu tänkte jag försöka ha lite helg, med allt vad det innebär. Killen anländer stra. Då ska vi åka och storhandla. Min frys börjar se mager ut   

Sista natten själv avklarad, ikväll kommer killen hem. Mitt i allt råkar det finnas saker som bubblar hos oss bägge. Saker som egentligen inte borde få sånt stort ljus och uppmärksamhet. Inte nu.

Min emotionella bank är tillfälligt stängd för uttag, tillsvidare. Jag måste med de få bitarna jag har försöka hålla ihop mig själv. Vara stark. Härda ut. Egentligen borde inte skitsaker få ta så stor plats i vardagen. Men jag antar att man är upplagd för att reagera som jag har gjort mer när man är helt slutkörd i kroppen och knoppen.

Sitter och dricker mitt morgon kaffe, lyssnar på låten här nedan. Tänker på mamma. Tänker på den dagen hon inte finns mer. Tåra

Babsan, Prinsen och jag. I soffan. Mys. Tända ljus. Choklad och ett glas mjölk. Mmm.

Fick ett sms av mamma idag.

"Hej! Vi kanske kan äta lunch efter sjukhusbesöket. Mor"

Hon ringde ju igår och bad mig följa med till onokolgen. Läkarn hade insesterat på att jag skulle närvara, som stöd för mamma.. Kanske var det här en öppning från hennes sida att make things right again? För hon har aldrig vad jag kan minnas någonsin sagt förlåt för saker hon sagt eller gjort gentemot mig. Tror det kan va därifrån jag har fått den bristen att själv ha svårt att säga just förlåt.. Eller inse att en sån liten fras kan förändra en situation drastiskt. Eller förstå dess betydelse. Kanske därför jag själv tar så illa vid mig för de som missbrukar ordets innebörd?

Jag har medverkat på dessa besök tidigare, ja halvårs kontrollerna. I och med att hennes prognos vart klar redan från början så vet jag egentligen inte vad jag hade kunnat förväntat mig. Det är ju knappast nåt mirakel som kommer och ske, ej heller någon superkraft som i filmernas värld som kommer vända the ending.

Allt känns så verkligt nu. Har tänkt ringa min moster. Borde nog ha gjort det. Fattar inte varför jag drar ut på saker. Ja, äpplet faller inte långt ifrån trädet.. Jag är mamma upp idagen i många saker, på gott och ont. Kommer kännas tungt och träffa henne i morn, se alla kroppsliga förändringar som medicinen och metastaserna har gjort mot henne, just med tanken på att vår relation alltid präglats av stolthet, negativitet, och sen att vi inte har setts på ett tag.

Henrilajnen hade erbjudit sig att vänta utanför sjukan som stöd, och sen ta en fika efteråt. Aaw   men jag kom på att hunden inte kan va hemma själv alltför länge. Så det eventuellt inget av sakerna.

Kändes som att det vart en tidig kväll igår. Ja vi kom hem efter frisör besöket, lagade pasta med köttfärssås - klassiker! Har även börjat utveckla tics..

Jag var helt matt i kroppen igår. Musklerna värkte, lederna med. Kändes som jag hade fått ett knytnävsslag i pallet. Vi hjälptes åt med middagen, käkade i soffan medan vi gluttade på Änglavakt.

Det här med att ha lugg, är rätt skoj! Man ser ut som en ny människa. Killen tyckte jag såg kortare ut - Hey shorty! Liksom! Haha! Nä men allvarligt, man kastar huvudet hela tiden åt sidan för att enkelt få väck håret från ögonen. Att ha hår i ögonen är väl nog så irriterande! Dröjer nog inte länge tills jag får men för livet av tics. Ständiga huvud ryckningar. Ey fy bubblan!

S ringde igår. Har inte haft kontakt på ett tag. Men det kändes trygt och höra hennes röst igen. Nu mera är hon både gift o har klämt ut en melon genom muffen. Skönt och få prata av sig, även om det mesta kretsade kring saker som rör mamma. Hon om någon vet och förstår situationen, hon har ju hängt med ett tag..

Och när det vankades läggdags var det dags för gråtfest igen här hemma. Fram med hushållsrullen. Det som rör mina tankebanor oftast är just att mitt/mina kommande barn aldrig kommer få ha en mormor. Vet ju själv hur pass mycket min har betytt för mig. Och med avsaknad av en farsa som sällan funnits där för mig. Jag blir så illa berörd av att JAG inte kommer kunna ge mina barn det som de alla andra flesta har tillgång till. Morföräldrar. Tankarna kretsade kring att mitt barn aldrig kommer få några födelsedags presenter, julklappar etc av sin mormor. Inte heller kommer mamma få vara den som köper baby kläder. Även om jag varken väntar barn nu eller inom den närmsta framtiden så är det just såna tankar som plågar mig.

Sen föreställningar kring hur begravningen kommer att vara. Vad kommer det dyka upp för folk där. Tömning av saker ur hennes lägenhet. Sitta brevid sjukhussängen in i de sista andetagen hon gör, se på när hon går från levande till död. Många sånna jobbiga saker som jag vet att jag kommer ha svårt att hantera. Jag sa igår till killen, att jag vet inte om jag pallar sitta med och se på en sån sak, vill inte ha de typerna av minnesbilder med mig i livet. Jag vill bara minnas de bra sakerna!

Efter ett tag tog gråten slut, kvar fanns bara jag. Trött och än mer utmattad. Ledsen i själen. Men utan tårar. Gick upp och tog ett glas samarin. Satt en stund på balkongen. Satt där och lyssnade på alla ljud omkring mig. Sen gick jag in och gjorde ett försök till att somna.