Helt öppet, orädd, ocencurerat väljer jag fritt vad som ska skrivas här. Nu tänkte jag ta upp en mindre viktig del vi alla nångång kommer att ställas inför i livet.

Döden är på ingång..

Ringde till kära mor idag, ville kolla läget med henne. Känner att det ligger i min plikt att göra så. Att finnas där för henne. Vara den som ringer när hon själv inte är pigg på att ringa. Jag ringer dels för att stilla min oro, som så länge har bott i mig sen jag fick beskedet att hennes lott i livet inte bringade ett långt och friskt liv. Jag har i min förra blogg djupsinnigt öppnat upp mig, bjudit på hemligheter, dela med mig av tankar kring döden.

Självklart är vi alla som befinner oss i den här båten lyckliga över att hon orkat ta sig tillbaka till arbetet om än bara 25%. Jag vet att det likväl kan vända på en fem öring. Den fasan fightas jag med 24/7. Jag kan inte för nåt i världen uppskatta denna lycka mer än vad det dagliga ger. Jag lever min dag som den kommer. Lärt mig leva på nytt, lärt mig att leva i ovissheten, som också har en negativ effekt på allt. Jag får ofta sammandrabbningar i form av orkeslösa dagar/veckor då jag inget hellre vill är att sova. Slippa alla "måsten" och vardaliga bestyr. Det kan vara nog så svårt att upprätthålla den sociala kontakten. Allt kommer emot en. Man har inget val. Bara följa med strömmen. Strömmen som består av blandade känslor. Sköljer bort vett och etikett. Vardagsrytmen rubbas. Den är total. Mörk. Orättvis. Det är min vardag det.

Samtalet med mamma ledde oss in på spår jag inte riktigt har velat fejsa en. Lever med någon slags kokong över huvudet. Men samtalet tog oss dit. Jag var helt oberädd. Vart stum. När är man mogen att ta i tu med detta? Är det så kallat "fair play" av henne att implementera detta nu? Vad är det hon döljer? Nej, det finns inget att dölja. Vi som vet, vet. Hon började prata om arvet jag kommer få när hennes tid  på jorden är över. Jag godtar henne för att hon anförtror mig, ser mig. Ser mig som vuxen individ. Som står på egna ben. Att hon vänder sig till mig och öppnar upp sig. Hade detta vart för cirkus 4-5 år sedan, tiden då jag fortfarande bodde hemma. Hade det hetat nåt helt annat. Sällan vi öppnar upp oss och samspråkar. Jag vart häpen av att hon var så lojal. Kände genast hur jag växte flera meter. Är nog efter att ha smält detta, oerhört tacksam. Glad över att hon in i det sista vill mig väl.

Hon började gråta. Som den stronga dotterna jag är kunde jag inte komma på nåt annat o säga för att avleda tankarna kring hennes död.  -Tänk inte så nu! -Det ordnar sig! (Det lustiga är ju att vi bägge vet, det kommer inte ordna sig, och ändå säger man så?!) Och när fan ska hon tänka på det, om inte nu? Vad jag vet tänker man inte mycket när man är död! Tänk själv hur du hade reagerat?! Jag besitter inte nån jävla kunskap i hur man bemöter ens moder som är svårt sjuk. Det känns stundtals rejält hopplöst. Man tänker mycket. Man tänker ofta. Man tänker på allt. Hela tiden. Men det som jag tänker mest på är livet efter. HUR fan man klarar det. Ja, jag vet också att det naturliga sättet är att ens förälder åker till himlen. Men sånt gör de ju oftast när de är skrynkliga, inte nu!

På ett sätt, utan att verka morbid önskar jag att någon slet ut batteriet, tömde henne på luft. Lät lidandet vara slut. Lät allas lidande som härjar runt omkring henne få ta slut. Att hon är pigg och kry nu betyder inte i svenska termer att hon lider? Klart hon gör. En dag mindre kvar och leva är ju ett lidande på heltid, alldeles förtidigt! För denna bördan är ej lätt att bära själv. Jag har ingen "nära" att dela den med, ingen som kan avlasta mig när trycket i kammaren stiger. Visst min partner, och S är bra stödpelare, men det är ändå jag som bär det tyngsta lasset. Jag ska stå givakt 24/7.

Hon försöker bereda vägen för mig senare i livet. När hon själv inte kan medverka, inte komma med tips eller råd, eller över huvudtaget finnas där. Men vad ska jag med de där extra metrarna till när min trygghet snart rycks ifrån mig? Vem ska applodera min framgång? Det är ju trots allt ens föräldrar man vill visa sig stolt inför. Och vem ska mina barn kalla för mormor?

Torkar tårarna..

Blir så less på mig själv, bakomliggande orsaker ledde till ännu en sömnlös natt. 3 i rad för att vara exakt. Stackars killen som fick lida för det. Det är fanimig inte kul o inte kunna komma till ro o sova. När man väl somnar så sover jag 12 timmar.

Planen för idag var ju att bege sig ut till Lida. Men vad händer, jo jag vaknar vid 2. Grattis! Hela dan är nu förbi, verkar som att det ändå inte gjorde så speciellt mycket då det verkar ha legat ett grått täcke över himlavalvet. Men ångesten finns ju där. Kommer ja kunna somna inatt??

Frågade killen om vi inte kunde åka å köpa lindrigare insomningstabletter, vägrar ha en sömnlös natt igen!! Men nej, han tyckte inte det verkade vettigt. What to do, what to do??

Inre stress gör att jag inte kan slappna av när det är dags att nanna kudden, det är riktigt olidligt. Kan inte sluta tänka. Tänka på hur jag ska ta det då den dagen min mor inte existerar mer. Tyvärr har hon och jag inte den öppna relationen där man fritt kan ventilera sådanna dystra tankar. Vet med mig att jag skadar mig själv, ju mer jag tänker. Men det går ju inte direkt att stänga av, brukar kunna stänga av det mesta är ju rätt emotionellt avtrubbad, men inte nu.

Få se om jag pallar upp i morn o ta mig till plugget..

Dagen i all ära, men känner mig rätt mätt på helger. Känns som att min försmak på ledighet stundar mot sitt slut. Lämpligt nog startar plugget på måndag och man kan återgå till slentrianmässiga rutiner. Tumme upp för rutiner!

Lilla mami kom förbi på middag. Haft lite dåligt samvete att det inte har hänt tidigare. Men det har väl inte vart läge, o hon har väl inte mått prima o det har väl lett till att man har tagit hennes sjukdom förgivet. Killen säger att jag lätt tar mig "luft under vingarna". Men va fan, ja kan väl inte rå för att jag är queen i köket! Tror mest han är avundsjuk för att han själv inte kan koka soppa på en spik ;P Det blidde i vart fall kycklingfilé som jag först lät brynas i stekpannan, därefter duttade jag på lite philadelpiha ost och soltorkade tomater som jag hade grov hackat, bacon lindade hericonverts (en baggis som alltid går hem), o sen in i ugnen. Själv har jag fått avsmak för det mesta så det fick bli en härlig sallad till istället för ris som tillbehör.

Vi degade lite i soffan medan disken skötte sig själv i köket, kan verkligen tipsa er om den mänskliga varianten till diskmaskin. Såå mycket billigare, göd den då och då bara, annars kan den bli lite vissen. Glodde mest nyheter, trist, uttjatat. Man är liksom rätt avtrubbad nu, allt har slutat förvåna mig. Sen körde vi hem henne lagom i tid så att vi själva hann hem till kvällens premiär. Let's Dance.

So long!