INGA BILDER FÅR LÄMNA DENNA BLOGG!!
Alla bilder och allt material på denna blogg är upphovsrättsskyddat.

Bilderna är tagna med Nikon D90 samt Nikon NIKKOR AF 50 mm objektiv

Samt 1st SB-700

(klicka på bilden välj "next" för att komma till nästa bild "X" för att stänga ner)

Fick ju en blixt, en SB-700 i julklapp av killen.

Och självklart måste jag bekanta mig med dess funktioner..

Här är mitt första utkast

Hade velat kasta mig på telefonen och ringa mamma efter intervjun i måndags förra veckan. Lämnade mötet med en underlig känsla i magen, och jag antar att det är liknande och kommande situationer som kommer kännas tunga. Att inte få den där bekräftelsen och uppskattningen som alla barn söker hos sina föräldrar.

Veckan som gått har inte lämnat något åt slumpen. Hektisk är bara förnamnet! Påbörjade min anställning som ekonomiassistent i tisdags. Dock med vissa undantag som råder på det praktiska planet. En bättre julklapp än så är nog svårt att hitta!

Gick som sagt bara till 12 på tisdagen, för att sen möta upp min morbror som kommit hela vägen från Borlänge. Behövde ha honom med mig när jag skulle till banken och snacka finans! Det bankmannen hade att säga var ren rappakalja för mig, men nog fan ska jag sätta mig in i skiten. Vill ju gärna att pengarna ska växa sig ännu större!   

Vid sidan av allt som sker är det som sagt inte mycket tid över. Urverket tickar på och dagarna de går. Så det som skedde förra veckan känns som igår..

På onsdagen då.. Mötte upp min mosters man. Hade ett inbokat möte med mäklaren i mammas lägenhet. En mycket gedigen och kunnig kvinna. Tror faktiskt att jag skippar att ta in ännu en. Fick goda rekommendationer via en kontakt så.. Mer tid över till annat. Tid som jag egentligen inte har!

Sen satt jag själv under torsdagen, tur det att det var halv dag bara! Det är en ynnest att få jobba så här pö om pö mitt i allt kaos. Till min stora förvåning låg det ett kuvert till mig på bordet. Tackar tackar! En prenumeration på valfritt förlag. Jo men visst serru! Tog det som ligger mig varmast om hjärtat - FOTOGRAFERING

Så 4 nr framöver kommer jag kunna skingra tankarna lite och gotta mig i alla tips och trix som ges ut!

Söndag i dag, julen är förbi. Inte många dagar kvar på detta år. Julen har för mig under det senaste deceniet inte vart speciellt betydelsefull. Så för mig är det aldrig någon stress eller oro över vad som ska hinnas med och fixa. Det är en rätt så vanlig dag.

I och med att mamma gick bort så vart det en del ändrade planer. Jag var tvungen att ta mig själv i första hand och låta mig omges av det som var bäst för mig. Med det sagt så blev det också en väldigt annorlunda julafton för mig. Planen var ju att svänga förbi mamma och göra henne lite sällskap och sen vidare till "svärmor". Men kände att jag endast orkade med att vara med mina egna. Dvs hos min moster.

Visserligen har vi spenderat några jular ihop moster, kusinerna, mamma och jag. Men då var vi små också. Nu har det säkert gått 2 år sen jag träffade Simon, säkert 3-4 år sen jag träffade Jessica. Så lite udda kändes det att se de igen. Fick till och med klappar från de. Helt oväntat. Och det är just sånt jag tycker blir så fel med julen, jag hade ju inte med nåt till de.. Men men.. Det vart en lång sittning vid bordet och massa god mat. Har inte orkat styra upp nåt sånt hemma heller. Så jag unnade mig 2 vändor. Favoriten som håller måttet i alla lägen är ändå julskinkan, kanske köttbullar och rödbets salladen..

Vart kvar till kvällen. Sen skjutsade vi S & J dit S bor. För att Prinsen skulle få hälsa på deras hund, en amstaff/pitbull kille. Kenzo. Så jävla fin asså! Den dagen vi bor större vill jag ha ett helt harem av hundar. Och speciellt en som Kenzo! En begiefärgad. De är så otroligt vackra! Dock var inte Prinsen på humör och skällde ut Kenzo efter noter. Vi sa hej då och rullade iväg.

Har ju tagit på mig att vara kattvakt också. Rebecca är bortrest och frågade mig om jag kunde ställa upp. Självklart kunde jag det. Så vi for dit och jag gav de färskt vatten och lite kel.

Igår var det 3 veckor sen mamma somnade in. Det har nog vart de mest händelserika veckorna i mitt liv, ever!

Som jag sagt till alla runt omkring mig, att det har vart bra att jag inte haft ett jobb under allt elände. Hade aldrig funkat. Utan jag har kunnat hänge mig fullt ut åt att finnas där för mamma, in i det sista. Samt ta reda på allt som kommer i efterhand. Allt praktisk. Ringa runt till diverse bolag och säga upp abonnemang, avsluta prenumerationer etc. Ett nödvändigt ont. Tror det var Rebecca som sa att hon aldrig hade pallat beta runt i allt detta? Men va fan, det måste ju göras, om inte jag gör det vem gör det då? Det är lite så jag måste tänka. Med det sagt så har det också vart en önskan från min sida. Att allt ska gå fort. Vill inte att det ska bli en utdragen process.

Och det i sig är ju också en del i sorgarbetet. Att man har saker för sig. Varenda jävla dag. Det har vart otroligt skönt. Veta att nästa dag är det nåt som händer. Kanske finns det en gnutta rädlsa i att inte våga låta sig falla ner ett steg? Strunt samman, det har vart en bra metod för mig. Att ha ben koll på vad som händer. Är ju ett kontroll freak i botten så..

För att bara nämna några saker som tagit upp min tid:

Inbokad tid till vårdcentralen -

syfte: Hitta ett sleeping pill som funkar! I och med att tjutet i örat tar kål på mig! Samt ångesten som hägrar.

Besök hos audionomen -

syfte: Pröva ut en hörsel & brus apparat! Gammal i förtid? Nä, men alla åkommor jag råkat ut för kan alla härledas till allt som har rört mamma, den inre och psykologiska stressen. Samt att det kan göra tinnitusen mildare.

Träffat begravningsbyrån -

syfte: Fastslå våra bestämmelser. Nu är tid, dag och plats bokat! Hade väl önskat å få det innan jul, men nu blire den 7 januari istället.. 1 vecka innan min födelsedag.. Nåja..

Träffat kuratorn -

syfte: Lätta på trycket, vad annars?

Träffat Rebecca och hennes mamma -

syfte: En mindre formell arbetsintervju på Vapiano! Ja, vinden kan tydligen vända, även för mig! Skönt att ha en paus från vardagen.

Utställning Stora Hund Sthlm i Älvsjö -

syfte: Vinna hela skiten? Nä, inte riktigt.. Men kul hade vi, och Prinsen skötte sig extraordinärt bra! Kul och träffa uppfödaren.

Sen har vi vart förbi mammas lägenhet x-atal ggr och kollat igenom posten, samt plockat i ordning en del saker. Man får ta allt lite pö om pö. Jag har inte ork att ta tag i allt på en gång..

1337

1337

1337

1337

1337

1337

1337

Talet 1337 förföljer mig, precis som i filmen med Jim Carrey. Im going nuts or what? Killen skojade lite lätt med mig och sa att jag håller på att förvandlas och bli som honom! Hell no!

I tid och otid dyker talet upp. Vill ju inte tro det själv, men nåt jävla samband måste det väl ändå ha? Hur stor är sannolikheten att klockan visar 13.37 flera dagar irad, och att jag lyckats pricka in det exakta klockslaget?

Vem vill mig nåt?

Hur är det möjligt, jag frågar mig gång på gång. Hur är det möjligt? Som rubriken lyder är mina dagar sammanflätade i en gråaktig sörja.

Visst har jag alltid vart en motståndare till att ta hjälp av medicinska medel för att råda bukt på livet. Allra minst i svåra tider, just för att jag är en motståndare och tycker att var man ska uthärda sitt straff och resa sig upp ur graven. 

Men hur går man då till väga om man som jag i den situationen jag befinner mig i? Vi talar sällan högt och riktigt om hur vi själva mår. För visst är det så, det har jag lagt märke till vad gällande min mors bortgång. En vecka och 2 dagar har nu gått sen hon lämnade oss. Och jag har nätt och jämt klarat mig igenom den. Haft saker för mig, som jag tror kan ha haft en bidragande faktor till varför jag har lyckats hålla huvudet över ytan. Samt en hund som kräver omvårdnad, precis - den kräver nåt av mig. Och honom kan jag bara inte försumma, även om han bitvis har blivit fel prioriterad - vilket är förståeligt.

Och allt detta som jag skrev i förra inlägget har vart nyttigt för mig, men sen finns det ju de likväl jag själv som vet att man kan inte förskjuta sina känslor hur länge som helst. Ibland måste man låta sorgen få ta sin tid, framförallt ge den tid!

Men lustigt är nog ändå att det här support teamet man förväntas ha under förloppet aldrig riktigt har funnits där. Vissa hade jag väntat mig ett större stöd ifrån, andra har jag blivit förbryllade över deras angagemang att vilja finnas där för mig, andra är jag bara väldigt besvikna på. För det är inte alltid upp till en själv att bedöma var/när/hur man behöver det. Utan stödet man har runt omkring sig.

I och med att jag är en tänkare som överanalyserar saker i beståndsdelar tar jag faktiskt på mig en bit av detta, ja jag kan se att jag själv har vart delaktig till att inte ge utrop för att behöva bli huldad med, men gimme me a break, det är väl det mest vansinniga folk kan göra? Att avstå någon i sorg sitt stöd är väl det mest egoistiska man kan göra?!

Jag är inte på något sätt bitter, men jag har i samband med detta också lärt mig lite mer om de jag trodde stod mig nära. Så förlåt mig, men riktiga vänner de finns ALLTID där för en. Och kommer i gengäld betee mig därefter. Just för att jag har nån svår jävla grej för att ha det bekräftat för mig, vilket inte är så knasigt som det låter.

Allt faller sig väldigt ypperligt nu, va hos min doktor i morse för att få nåt utskrivet då vare sig naturläkemedel eller Propavan duger. Vi ger det 1 vecka, sen gör vi en utvärdering av det hela. Det är fan otroligt va man ska behöva genomlida, ständigt är det nåt som tar upp ens tid. Tid jag hade kunnat lägga på annat. Och allt hänger verkligen samman. Sover man dåligt ger det utfall i hur man under dagen mår, mår man dåligt ger det utfall i minskat näringsintag, och allt detta påverkar varandra i hur man mår, hur man äter, hur man sover. Runt runt som ett hamsterhjul.

Sådär, lite måndags poesi från mig till er!

Vad vore mit liv utan min kalender? Jag törs inte tänka själva, utan förlitar mig helt och hållet på att jag det jag skriver in som verkar viktigt för stunden också kommer att påminna mig när det är dags.

Dagarna de rullar på. Försöker ta en dag i taget och leva i nuet. Hur jobbit det än är så kämpar jag för att hålla huvudet ovanför ytan. Jag kan inte, jag får inte släppa taget. För jag vet att det som inte dödar, det härdar. Måste vara stark. Måste tänka positivt. Får inte ge upp.

Tittar jag på kalendern i telefonen blir jag rädd om jag ser att en dag är utan en påminnelse. Hjälp, tänk om jag har glömt notera nåt viktigt? Tänk om, tänk om.. Tiden efter mammas bortgång har vart hektisk. I och med att allt läggs på mina axlar. Och trots att jag har min moster och morbror till hjälp så är det ändå jag i slutändan som måste lösa bitarna. Få mitt pussel helt.

Allt efter i lördags har bara flytit på som en seg aktig gegga. Jag har inte kunnat fokusera mig på nåt annat än mig själv, se till att med små medel hålla mig över ytan. Jag måste, får inte falla handlöst.

Det är först nu man få lite perspektiv på saker och ting. Veckan som gått kan jag bara rabbla upp fragment.

Ringt och sagt upp:

Penstions utbetalning

Tv / Radiotjänst

Telefon abonnemanget

Bredband

F-kassan / sjukpenning

Hemtjänsten/Biståndshandläggaren

Bokat möte med en bankrådgivare

Ringt skatteverket för att få ett registerutdrag om släktskap

Skickat efter papper om boupptäckning från skatteverket

Tömt kylen

Frostat av frysen

Städat ur badrums skåpet

Lämnat tillbaka trygghetslarmet och kvitterat ut nycklar

ASHI kom och hämtade tillbaka hjälpmedel / sjuklådan /nycklar

Tvättat upp sängkläderna

Hängt och vikt tvätten

Satt in timer på lampan

Lämnat tillbaka all medicin på Apoteket

Träffat kuratorn

Träffat 2 begravningsbyråer

And so on and so on..