Tidigt i lördags morse fick mamma somna in, hon orkade inte kämpa mer. Det är en stor lättnad för alla runt omkring henne. Veta att hon inte längre behöver lida. Nu har hon det bra där borta bland änglarna. Och jag är övertygad om att hon fortfarande finns här bland oss bara det att vi inte kan se henne..

Jag och mamma vid ängbybadet förra sommaren 2009

Här sitter hon med sin näringsdryck

Här ligger mamma och Prinsen och vilar

Det är nu den stora och långa resan börjar för oss alla kvarlevande. Berabeta sorgen och tomrummet hon lämnade efter sig. Allt gick otroligt fort. Jag var med mamma på avdelningen i fredags från 13-16 samt att mammas 2 fd kollegor kom för att ta titta till henne / ta ett farväl. Vänninorna gick efter nån timme och jag stannade kvar en stund. Fick ha ett samtal med doktorn. Och frågade om hon skulle överleva helgen, doktorn sa att det var högst osannolikt. Så redan då tror jag att jag undermedvetet förberedde mig på vad som skulle komma. Gick in tillbaka till mamma och sa att jag skulle gå hem till Prinsen (som då var i hennes lägenhet.). Frågade henne om hon var orolig eller rädd. Hon svarade med svag röst att det var hon inte. Sa att jag klarar mig och att hon skulle drömma fina drömmar och att jag kommer tillbaka i morgon och att jag älskar henne. Hon svarade med samma klena röst jag älskar dig också gumman. Jag gick vägen tillbaka istället för att ta bussen 2 stationer.

Gick ut med Prinsen, köpte lite mat från thai woken. Efter att jag tuggat i mig de sista tuggan började lite smått att gå igenom hennes prylat där hemma. Samla ihop saker och lägga de i små högar i väntan på att killen skulle komma. Han hade ju haft sitt julbord/avtacknings middag. Jag kände att jag inte var i skick att åka hem själv. Så kort därfter att han kom åkte vi hemåt. Och innan vi lämnade hennes lägenhet ringde jag ett kort samtal till avdelningen för att checka läget. Läget var oförändrat sen jag lämnade henne.

Hade ju ändrat min inställning från att inte vilja närvara vid sista andetaget till att faktiskt vilja det. För jag vet att mamma hade gjort detsamma för mig. Vi var väl hemma runt tio på kvällen. Tog mina sleeping pills som var väl behövliga, bra sömn är prio 1 i svåra tider. Sen bad killen mig att sätta ifånen på laddning och höja ljudet utifall att de skulle ringa så skulle han ta det.

Morgonen därpå vaknade jag upp ur min dvala av att telefonen ringer. Den hade säkert ringt ett flertal gånger innan jag först hajjade att den ringde. Vadå tröttmössa? Det var Eija som ringde vid 8.45, hon berättade att mamma hade gått bort. Och hon var just påväg att åka till mamma, men ville ringa innan och kolla läget, varpå sjukskötaren sa att de vid 8 hade vart in och kollat till henne, och då upptäckt att hon var lite orolig. Runt 8.20 hade de gett henne mer lugnande och smärtstillande, tio min senare hade de vart in till henne igen för att kolla till henne, men då upptäckt att hon hade avlidit.

De hade inte kunnat tro själva att det skulle gå så fort, att de inte hann meddela oss om att slutet var nära. Men på ett sätt så gör det mig ingeting, jag är nöjd med min insats vad jag har klarat av att ådstakomma med mina förutsättningar. Det är så man måste tänka. I alla fall.. Vi mötte upp Eija och hennes gubbe i centrum, jag sprang in och köpte 3 röda rosor för att lägga på mamma. Hade pratat med Eva också, och även hon ville komma och ta ett sista farväl.

En märklig upplevese måste jag säga. Det var absolut inte min mamma som låg där, ett tomt skal utan liv och rörelse. Jag brast ut i gråt. Hela situationen var så absurd, bara kvällen innan hade hon legat där och andats. Mm.. Världen är bra underlig. Ja lade rosorna under hennes arm som de hade lagt över bröstet, hon hade även fått på sig sina egna kläder och ett höckle på huvudet. Lilla mamma. Hon var alldeles gul. Men inte så kall som jag hade förväntat mig. Klappade henne på kinden, omfamnade hennes hand. Vi lämnade hennes skal. Hälsade hejdå och gick alla ledsna därifrån.

Mamma du har lämat mig

men jag vet att du finns här

inte bara som en stjärna på himlen

utan i mina tankar

jag kommer aldrig sluta sakna dig

men jag vet att jag närsom helst

kan vända mig till dig för att få svar på mina frågor

även om jag inte kan se eller höra dig då finns du inom mig

jag tänder mitt ljus för dig varje dag

den lågan symboliserar dig

så om du någon gång skulle titta förbi

så vet du att om ljuset är tänt i fönstret är det för dig

Älskade lilla mamma, du är saknad du var mitt allt!

Transporten kom först efter 16.00 igår. Hade packat väskan med lite förnödenheter, en pyjamas åt mamma och lite gott och äta. När jag satte mig jämte med ligg båren brast det totalt för mig. Tanken som slog mig var att detta är vägen till himlen för lilla mamma. Så sjuk. Höll hennes hand under hela resan. Tårana sprutade. Gick inte att hålla igen. Så sorgligt. Lilla mamma.

Prinsen fick stanna kvar en stund med husse, för att han behövde stänga av plattorna och släcka ljusen. Han sa det till mig sen, att Prinsen hade lugnt suttit kvar i soffan i mammas täcke (där han förövrigt hade legat hela tiden) ungefär som att han förstod vad som höll på att hända. De förstår mer än vad vi gör, de saknar nog det som håller oss människor över ytan - hoppet. Och kan väl antagligen utefter det få en mer verklig bild än vad vi andra kanske inte vill tro eller inse.

Mamma fick komma in till ett eget rum med egen toalett. Sjuksköterskorna verkade vara oerhört måna om mamma, och mig med för den delen. Vid 17 svänge killen upp till centrumet för att hämta min moster som gärna ville komma och titta till mamma. Ja, här snackar vi gråtfest. Tårarna kommer om vart annat, man blir påmind om hur förjävligt det är, hur illa det känns, hur jobbigt det kommer att bli.

Sköterskorna bytte kläder på henne och bäddade ner henne i sängen, men då kände hon att hon ville gå på toa. Med lite hjälp så fick hon det. Bara det att när hon satt där inne fick hon för sig att hon hade sina linser på, och att de måste av innan läggdags. Sköterskan frågade mig om jag visste nåt om det, svarade att hon omöjligen kan ha haft de på sig, och att hon bara haft sina glasögon de senaste tiden. Försökte berätta det för mamma, men då fräste hon åt mig och sa: Men Sarah jag har de i! Lämnade över det till sköterskorna. Ja, det är väl så. Att om man har en inbyggd vana - som hon alltid har haft så är det väl en grej som blommar upp? Tillslut insåg hon själv efter att ha pillat sig i ögat och inget hittat att de ej heller var där, även om hon mummlade om att de måste ut?

Vi stannade där till 20.00 och åkte hem till mammas lägenhet. Kramade om mamma och sa att jag älskar henne och att vi ses i morn och att hon skulle sova gott. Då sa hon : Älskar dig också gumman!   Då kom tårarna ännu en gång. Hade gjort i ordning lite köttfärssås. Tänkte att vi alla behövde få i oss lite näring. Det är svårt att vara rationell i en sån här situation, man får gå på det man tror känns rätt och inte ha för höga krav på vad som ska ordnas eller funka. Det går inte. Inte nu.

Vi körde hem moster, och vi kom väl hem strax efter 22.00 Tog mina insomningstabletter - såna där fromma piller man kan köpa på hälsokost! Testat de förrut, men utan direkt resultat. Har tid först om 1 vecka, hoppas läkarn kan ordinera nåt som är snabbverkande och som räcker länge. För min sömn är mitt liv just nu - utan den kommer jag falla sönder.

Mycket riktigt så håller de mig inte sovandes under natten, idag vaknade jag upp vid 4 med oro i kroppen och gråten i halsen. Pumpade ut allt som gick att tömma. Omtöcknad och utmattad efter gråt attacken kunde jag så småningom finna ro och somna om. Stackars killen som fick hålla mig vaken, och lille korven - han försökte trösta bäst han kunde, på sitt sätt. Ja det är en jävla känslomässig karusell nu!

Jag vet att jag inte har kunnat göra nåt annorlunda, eller ångra nåt jag inte gjort, har gjort precis allt jag har kunnat efter mina förutsättningar. Det är bara det att allt har gått så jävla fort. Förändringen från i förrgår när jag lämnade mamma tills att jag kom till henne igår är total. Piece by piece tynar hon bort. Bokstavligt! Världen är förjävla orättvis!

Vaknade i tid för en gångs skull i morse. Jäkta iväg hem till mamma, dumpa Prinsen och sen vidare till kuratorn.

Kuratorn berättade att när sjukvårdsteamet hade vart här i morse hade mamma bett om att få bli inlagd då hon inte känner att hon orkar vara kvar hemma. Lika bra tänkte jag, vad är det för mening då att va hemma när man knappt har kraft att resa sig?

Mötet var väl skönt och ha, vi gick igenom lite kort om livshistorian etc. Bokat in en ny tid för nytt möte nästa tisdag. Oavsett om mamma finns kvar i livet eller inte.

Hon är genomträngande gul i huden, kraften att förflytta sig existerar inte längre. Hon ligger mest och sover. Ibland väser hon ur sig nåt ur nattmössan, ja hon har gått in i sin lilla bubbla nu. Och skönt är det för mig att veta att det finns folk omkring henne som håller koll 24/7 nu. Istället för att jag ska hålla på och bära och lyfta henne de gånger hon behöver det när hemtjänsten eller dylikt inte finns här.

Har vart ute med Prinsen en sista runda nu. Inväntar att sjuktransporten ska komma och hämta oss. Medan jag sitter här sitter Prinsen nedanför mamma och gnyr, han förstår vad som komma skall, och han vaktar henne till tusen. Han morrar och skäller på alla okända som kommer hit - för att han vaktar mamma! Ingen ska få röra hans mormor! När vi ska gå ut på promenad vägrar han att gå ner för trapporna, ungefär som att han inte vill lämna mamma ur siktet. Aaw lilla korven!   

Känner mig orekslös innombords, att klockan är två bekommer mig inte trots att magen skriker efter mat. Oj hoppsan, här har man visst "glömt" bort och äta igen. Lite juice. Det är allt.

Har helt sollat bort de gågna dagarna och helt glömt bort att få ner vad jag har gjort här. Kanske finns det nån som förstår nu när allt är en ända smörja!

I måndags var det besök på tinnitus enheten på Söder. Kändes som att alla vi som befann oss där var speciellt utvlada till nån konstig reality serie. Den ena efter den andra fick vi efter avlutat info möte träffa en specialist (för de som kände att de ville). Självklart ville jag det. Då jag vill få bukt på detta tjut! Sen om det försvinner eller ej det skiter jag i, det viktigaste för mig är att komma i ordning med mina sov rutiner. Köpte valerina forte, men jag vette tusan om de hjälper mig så mkt? Jag somnar inte knall fall av de, och under tiden de verkar klarar jag av att hålla mig vaken och tänka på annat. Tankar kring mamma som i sin tur gör mig mer speedad och får ännu svårare att komma till ro. Ett big fakkin moment 22!

I tisdags hade jag ännu ett möte med min jobb coach. Hon är en sann inspirationskälla i mitt liv. Kände direkt efter första gången att kemin klickade. Denna gång handlade mötet mycket om egen företagare, då jag är lite inne på att starta eget. Så vi bestämde att till nästa gång skulle jag ta med lite frågor om de, så ängnar vi den stunden till att reda ut vissa begrepp osv. Fick även en bok med mig, har ögnat igenom lite, och av det jag läst känns det bara så rätt att det är det här jag ska göra!

Det är redan onsdag och jag känner mig redan jäktad över att inte ha hunnit med vissa punkter på det personliga planet. Dock tänkte ja ta en snabb återkoppling till helgen!

Killen och jag åkte förbi mor i lördags för att förbereda lite brunch åt mormor och morbror. Det blidde en herrans massa ägg! Men gott och mysigt och få äta ihop med de, händer ju inte allt för ofta. Vi lät de få lite egen tid med mamma, å då passade vi på att dra en runda i Skärholmen. Hittade en hel del smaskigt. Bla 2 par nya skor - väl behövligt! Några snygga party toppar samt lite basic tröjor. Sen in på bolaget och bunkra upp spritskået hemma.

Käkade pizza här i närheten, bra för då slapp man jaga ihjäl sig hem för att laga maten och sen äta den. Vi drog väl från mamma runt halv sex. Hem och göra snygg inför kvällen. Jaga ihjäl dig? Vad är det? Nåväl, snyggingen och hennes följeslagare var på g, om än en aning sena. Vad gör det?

Självklart kom vi iväg sent. Som alltid. Hur mycket man en anstränger sig så går det bara inte. Tror jag måste ge upp tanken på att hinna fram i tid. 

Gjorde inte så jävla mycket med tanken på att självaste förfesten egentligen drog igång när vi kom, halva klungan mötte oss i dörren - då de ville försökra sig om att komma in. Kändes mer som att den verkliga förfesten drog igång ordentligt när vi kom. Herre gud vilket ös! Helt klart lyckat! Tror vi kom iväg vid 00.00-00.30 Från att vi lämnade förfesten hos Rebecca tills att vi avslutade kvällen inne på donken är fortfarande lite luddig. Skitsamma, hade en göööör kul kväll! Kul och få skaka loss till nåt nytt DnB!

Hemresan gick smärtfritt och fort. Med ett litet undantag när vi klev av tåget. Behövde få upp den smarriga cheese burgaren - fan asså, det slår aldrig fel! Så fort jag trycker i mig lite käk från donken i fyllan så kommer den alltid upp! Däckade nästintill på en gång när vi kom hem, sket i att bortsta tänderna.