Allt efter i lördags har bara flytit på som en seg aktig gegga. Jag har inte kunnat fokusera mig på nåt annat än mig själv, se till att med små medel hålla mig över ytan. Jag måste, får inte falla handlöst.

Det är först nu man få lite perspektiv på saker och ting. Veckan som gått kan jag bara rabbla upp fragment.

Ringt och sagt upp:

Penstions utbetalning

Tv / Radiotjänst

Telefon abonnemanget

Bredband

F-kassan / sjukpenning

Hemtjänsten/Biståndshandläggaren

Bokat möte med en bankrådgivare

Ringt skatteverket för att få ett registerutdrag om släktskap

Skickat efter papper om boupptäckning från skatteverket

Tömt kylen

Frostat av frysen

Städat ur badrums skåpet

Lämnat tillbaka trygghetslarmet och kvitterat ut nycklar

ASHI kom och hämtade tillbaka hjälpmedel / sjuklådan /nycklar

Tvättat upp sängkläderna

Hängt och vikt tvätten

Satt in timer på lampan

Lämnat tillbaka all medicin på Apoteket

Träffat kuratorn

Träffat 2 begravningsbyråer

And so on and so on..

Tidigt i lördags morse fick mamma somna in, hon orkade inte kämpa mer. Det är en stor lättnad för alla runt omkring henne. Veta att hon inte längre behöver lida. Nu har hon det bra där borta bland änglarna. Och jag är övertygad om att hon fortfarande finns här bland oss bara det att vi inte kan se henne..

Jag och mamma vid ängbybadet förra sommaren 2009

Här sitter hon med sin näringsdryck

Här ligger mamma och Prinsen och vilar

Det är nu den stora och långa resan börjar för oss alla kvarlevande. Berabeta sorgen och tomrummet hon lämnade efter sig. Allt gick otroligt fort. Jag var med mamma på avdelningen i fredags från 13-16 samt att mammas 2 fd kollegor kom för att ta titta till henne / ta ett farväl. Vänninorna gick efter nån timme och jag stannade kvar en stund. Fick ha ett samtal med doktorn. Och frågade om hon skulle överleva helgen, doktorn sa att det var högst osannolikt. Så redan då tror jag att jag undermedvetet förberedde mig på vad som skulle komma. Gick in tillbaka till mamma och sa att jag skulle gå hem till Prinsen (som då var i hennes lägenhet.). Frågade henne om hon var orolig eller rädd. Hon svarade med svag röst att det var hon inte. Sa att jag klarar mig och att hon skulle drömma fina drömmar och att jag kommer tillbaka i morgon och att jag älskar henne. Hon svarade med samma klena röst jag älskar dig också gumman. Jag gick vägen tillbaka istället för att ta bussen 2 stationer.

Gick ut med Prinsen, köpte lite mat från thai woken. Efter att jag tuggat i mig de sista tuggan började lite smått att gå igenom hennes prylat där hemma. Samla ihop saker och lägga de i små högar i väntan på att killen skulle komma. Han hade ju haft sitt julbord/avtacknings middag. Jag kände att jag inte var i skick att åka hem själv. Så kort därfter att han kom åkte vi hemåt. Och innan vi lämnade hennes lägenhet ringde jag ett kort samtal till avdelningen för att checka läget. Läget var oförändrat sen jag lämnade henne.

Hade ju ändrat min inställning från att inte vilja närvara vid sista andetaget till att faktiskt vilja det. För jag vet att mamma hade gjort detsamma för mig. Vi var väl hemma runt tio på kvällen. Tog mina sleeping pills som var väl behövliga, bra sömn är prio 1 i svåra tider. Sen bad killen mig att sätta ifånen på laddning och höja ljudet utifall att de skulle ringa så skulle han ta det.

Morgonen därpå vaknade jag upp ur min dvala av att telefonen ringer. Den hade säkert ringt ett flertal gånger innan jag först hajjade att den ringde. Vadå tröttmössa? Det var Eija som ringde vid 8.45, hon berättade att mamma hade gått bort. Och hon var just påväg att åka till mamma, men ville ringa innan och kolla läget, varpå sjukskötaren sa att de vid 8 hade vart in och kollat till henne, och då upptäckt att hon var lite orolig. Runt 8.20 hade de gett henne mer lugnande och smärtstillande, tio min senare hade de vart in till henne igen för att kolla till henne, men då upptäckt att hon hade avlidit.

De hade inte kunnat tro själva att det skulle gå så fort, att de inte hann meddela oss om att slutet var nära. Men på ett sätt så gör det mig ingeting, jag är nöjd med min insats vad jag har klarat av att ådstakomma med mina förutsättningar. Det är så man måste tänka. I alla fall.. Vi mötte upp Eija och hennes gubbe i centrum, jag sprang in och köpte 3 röda rosor för att lägga på mamma. Hade pratat med Eva också, och även hon ville komma och ta ett sista farväl.

En märklig upplevese måste jag säga. Det var absolut inte min mamma som låg där, ett tomt skal utan liv och rörelse. Jag brast ut i gråt. Hela situationen var så absurd, bara kvällen innan hade hon legat där och andats. Mm.. Världen är bra underlig. Ja lade rosorna under hennes arm som de hade lagt över bröstet, hon hade även fått på sig sina egna kläder och ett höckle på huvudet. Lilla mamma. Hon var alldeles gul. Men inte så kall som jag hade förväntat mig. Klappade henne på kinden, omfamnade hennes hand. Vi lämnade hennes skal. Hälsade hejdå och gick alla ledsna därifrån.

Mamma du har lämat mig

men jag vet att du finns här

inte bara som en stjärna på himlen

utan i mina tankar

jag kommer aldrig sluta sakna dig

men jag vet att jag närsom helst

kan vända mig till dig för att få svar på mina frågor

även om jag inte kan se eller höra dig då finns du inom mig

jag tänder mitt ljus för dig varje dag

den lågan symboliserar dig

så om du någon gång skulle titta förbi

så vet du att om ljuset är tänt i fönstret är det för dig

Älskade lilla mamma, du är saknad du var mitt allt!