Transporten kom först efter 16.00 igår. Hade packat väskan med lite förnödenheter, en pyjamas åt mamma och lite gott och äta. När jag satte mig jämte med ligg båren brast det totalt för mig. Tanken som slog mig var att detta är vägen till himlen för lilla mamma. Så sjuk. Höll hennes hand under hela resan. Tårana sprutade. Gick inte att hålla igen. Så sorgligt. Lilla mamma.

Prinsen fick stanna kvar en stund med husse, för att han behövde stänga av plattorna och släcka ljusen. Han sa det till mig sen, att Prinsen hade lugnt suttit kvar i soffan i mammas täcke (där han förövrigt hade legat hela tiden) ungefär som att han förstod vad som höll på att hända. De förstår mer än vad vi gör, de saknar nog det som håller oss människor över ytan - hoppet. Och kan väl antagligen utefter det få en mer verklig bild än vad vi andra kanske inte vill tro eller inse.

Mamma fick komma in till ett eget rum med egen toalett. Sjuksköterskorna verkade vara oerhört måna om mamma, och mig med för den delen. Vid 17 svänge killen upp till centrumet för att hämta min moster som gärna ville komma och titta till mamma. Ja, här snackar vi gråtfest. Tårarna kommer om vart annat, man blir påmind om hur förjävligt det är, hur illa det känns, hur jobbigt det kommer att bli.

Sköterskorna bytte kläder på henne och bäddade ner henne i sängen, men då kände hon att hon ville gå på toa. Med lite hjälp så fick hon det. Bara det att när hon satt där inne fick hon för sig att hon hade sina linser på, och att de måste av innan läggdags. Sköterskan frågade mig om jag visste nåt om det, svarade att hon omöjligen kan ha haft de på sig, och att hon bara haft sina glasögon de senaste tiden. Försökte berätta det för mamma, men då fräste hon åt mig och sa: Men Sarah jag har de i! Lämnade över det till sköterskorna. Ja, det är väl så. Att om man har en inbyggd vana - som hon alltid har haft så är det väl en grej som blommar upp? Tillslut insåg hon själv efter att ha pillat sig i ögat och inget hittat att de ej heller var där, även om hon mummlade om att de måste ut?

Vi stannade där till 20.00 och åkte hem till mammas lägenhet. Kramade om mamma och sa att jag älskar henne och att vi ses i morn och att hon skulle sova gott. Då sa hon : Älskar dig också gumman!   Då kom tårarna ännu en gång. Hade gjort i ordning lite köttfärssås. Tänkte att vi alla behövde få i oss lite näring. Det är svårt att vara rationell i en sån här situation, man får gå på det man tror känns rätt och inte ha för höga krav på vad som ska ordnas eller funka. Det går inte. Inte nu.

Vi körde hem moster, och vi kom väl hem strax efter 22.00 Tog mina insomningstabletter - såna där fromma piller man kan köpa på hälsokost! Testat de förrut, men utan direkt resultat. Har tid först om 1 vecka, hoppas läkarn kan ordinera nåt som är snabbverkande och som räcker länge. För min sömn är mitt liv just nu - utan den kommer jag falla sönder.

Mycket riktigt så håller de mig inte sovandes under natten, idag vaknade jag upp vid 4 med oro i kroppen och gråten i halsen. Pumpade ut allt som gick att tömma. Omtöcknad och utmattad efter gråt attacken kunde jag så småningom finna ro och somna om. Stackars killen som fick hålla mig vaken, och lille korven - han försökte trösta bäst han kunde, på sitt sätt. Ja det är en jävla känslomässig karusell nu!

Jag vet att jag inte har kunnat göra nåt annorlunda, eller ångra nåt jag inte gjort, har gjort precis allt jag har kunnat efter mina förutsättningar. Det är bara det att allt har gått så jävla fort. Förändringen från i förrgår när jag lämnade mamma tills att jag kom till henne igår är total. Piece by piece tynar hon bort. Bokstavligt! Världen är förjävla orättvis!