JS HARDCORE is on their way! Påväg hem till Rebecca för lite födelsedags party. Förhoppningen är att komma in på Blåbodarna - där vi inte lyckades komma in sist!. Whish us luck!Känns som att det kan bli en kanoners kväll! Har laddat upp till tusen, köpt en outfit för kvällen - prövar mina gamla jeans. And guess what?! De passar! Så jävla nice! Återkommer nästa vecka - tänkte ha en heldag i soffan!

I morse kom jag samtidigt som kuratorn och läkarn. Prinsen fick kika in genom glasdörrarna - han pep och gnydde så fort han såg att mamma och jag brast ut i tårar.

Det var ju x-antal veckor sen mamma fick sin sista cellgiftsbehandling, den senaste i torsdags förra veckan var bara herceptinet. Sen dess har allt rasat på i en väldans fart. Lite för fort för att jag ska hinna med och smälta att som sker. Har mer eller mindre blivit en telefonväxel, självvalt för att spara på mammas krafter. Läkarn var ju här i onsdags och tog prover, dessa hade nu analyserats samt mammas ultraljud av buken som var förra veckan tror jag? Dagarna flyter allt mer samman för mig. Men jag känner ett större lugn av att vara här. Var en aning orolig att nåt skulle ha hänt under natten..

Beskedet på proverna var väntat, en drastisk förökning samt tillväxt av den aggresivare sorten. Mamma började gråta när läkarn sa det. Kramade om henne. Vi som aldrig annars har vart fysiska på det sättet. Bara hårda ord och ett och annat slag eller liknande. Så fel så fel.

De vart väl kvar här i någon timma. Fotografi lämnades i samband med att hon ska få färdtjänst. Man hallå? Va ska hon med de till när hon inte ens orkar bege sig ut utanför dörren? Dessutom dröjer det 3 veckor! 3 veckor, tror de seriöst att sjukdomen  ska vända, att hon ska bli botad?! This is madness! Men jag höll käften och tänkte att ja det är ju ett av de få guldkornen mamma kan hålla fast vid, leva på längtan så att säga..

Efter att de gått hjälpte jag mamma att leta reda på sin dosett, fyllde alla hål med piller. Skrev ner hur många hon ska ha av varje sort och när. Vilken, vem gör nåt sånt? Jo personal på sjukhus eller gamlingar som ändå kommer dö snart. Inte jag, inte hennes dotter. Eller jo, uppenbarligen. Det kom så naturligt, att hjälpa henne, då hennes händer bara fumlar runt.

Jag känner mig verkligen så jävla ensam i den här sitsen. Vännerna har tagit avstånd. För vem vill beblanda sig med saker som dessa? Sköter jag mitt så sköter du ditt, visst är det så! Jag kan förstå om man inte helt säkert vet hur man ska bemöta en person i en sådan sits, men följ hjärtat och magkänslan. Ingen vill va ensam. Kan inte hjälpas att tårarna rinner ner. Jag vid datorn och mamma i soffan.

Så jävla fucked up så det inte är sant.

Jag tar en dag i taget. Och i kväll ska vi tvätta, käka och sen sola. I morn åker vi hit. Prioriterar verkligen att åka hit istället för hem till min moster (i och med att mormor och Timor även åker förbi de). Känns inte lika aktuellt. Dit kan jag komma sen. Sen är planen att åka till CRT, fixa ett sele till lill killen - märkt att han fått en förhårdnad över bröstet - slitage? Och på kvällen blir det lite dunka dunka och partaj - kan behövas känner jag. Söndag planerar jag och ligga däckad i sängen hela dagen.

På återseende!

Vi stundar snart mot jul, första advent sker redan nu till helgen. Känns som att jag har vart bortkopplad från mitt vanliga liv ett tag. Ungefär som om att man inte ägde rätten till sin egna vilja.

Gårdagen flöt på, men inte som vanligt. Åkte till hemtjänsten i Älvsjö och träffade föreståndaren där, en mycket sympatisk äldre kvinna. Vi ordnade upp kommande schema för mamma, och de gav mig intrycket att vilja ordna allt på bästa möjliga tänkabara sätt. Allt utifrån vad mamma har för behov och önskemål. Det är så sjukt allt detta så det är inte sant, ibland funderar jag för mig själv - varför togs inte detta till tidigare, att ordna med hjälp och dyl?

Mamma har alltid vart väldigt självständig, och aktiv med för den delen. Så det har väl vart ett hårt slag för henne att överväga tanken att mottaga  den hjälp som erbjuds. Lite som ett slag under bältet. Men ja, skönt är väl att hon inser att det är för hennes skull, och att det är en bra sak.

Mammas fd kollega/vännina kom förbi på eftermiddagen. Mamma sken upp och höll sig delaktig under samtalen. Fikade lite. Sen lämnade jag de själva en stund och gick ut med hunden. Hunden är min tillflyktsort nu mera. Jag kopplar av när jag får lufta tankarna lite, sätter på lite musik i lurarna och lufsar runt i snön. Tror det var lika viktigt för bägge att få en sista stund ihop, vi får väl se om det hinns med en till gång - självklart hoppas man ju in i det sista att det kommer hinnas med fler såna tillfällen..

Vid sju tiden kom killen hit och käkade. Hade slängt ihop en modernare version av pytt i panna. Lite klav innanlår, korv, broccoli, rivna morötter, tomat och kokt potatis, samt stekt ägg.

Efter middagen drog vi till Heron City och köpte skal till ifånen   samt ett plast skydd för fram och baksida. Sen en visit in på Willys, passade även på att storhandla lite åt oss nu när vi ändå var där samt slippa göra det idag - då vi har tvättstuga.

Det var rikigt skönt och få komma hem, även om vistelsen i sig inte varade speciellt länge. Men att bara få komma hem, se sina saker, andas luften, sova i sin egna säng - brevid killen och korven. Var skönt och få ett litet avbrott från "vardagen". Har verkligen lagt mitt liv åt sidan, för att hjälpa mamma leva sitt. Så sjuk så sjuk!

Vaknade ännu en morgon av att Prinsen stod och gnydde framför dörren, denna gång hade jag puttat till den så att han inte skulle kunna sitta utanför sovrumsdörren och störa.

Vart väl väckt runt halv tio tiden i morse av att korven ville kolla att mamma var ok. Han rejsade upp i hennes säng och pussade och gosade med henne. Medan mamma satt i soffan och åt sin frukost låg Prinsen tätt intill henne. Han låter inte henne va ifred nångång. Är helt övertygad om att han kan känna att nåt är fel. Och ser därför till att vaka över henne. Hundar är helt fantastiska djur. Älskar min pinne över allt annat, han är den som får mig att orka upp på morgonen och tar mig ut på promenader. Utan honom skulle mitt liv se helt annorlunda ut.

Juste, pratade med min morbror igår. Vi bägge grät i telefonen, jag var ute med Prinsen och tillät mig själv att fälla en tår. Man blir liksom lite påverkad av den man pratar med. Innan har jag knappt vart så känslig eller haft nära till gråt som nu. Det är i alla fall ordnat som så, att mormor och han kommer hit på lördag. Man vill ju göra allt man kan för sin lilla mamma. Jag är bara oerhört glad över att mormor tar modet till sig och samlar kraft.

Typ 10 minuter efter att jag klivit upp ringde de från hemtjänsten. Bad ju biståndshandläggaren att styra alla samtal till mig, då mamma behöver spara på sina krafter. Vi bestämde som så att jag ska dit och överlämna nycklarna så att de kan komma igång med installationen av trygghetslarmet. Inte nog med det så får man sköta den kommunikativa biten med, föra korrespondens mellan vänner, läkare etc och mamma. Det är så mycket nu så mycket..

Först ska ja ut med korven, sen äta lite gröt. Skön nu är killen hemma, funderar på att sova hemma inatt. Va länge sen!

Den här låten har en speciell betydelse för mig. Minnen från min barndom flyger upp. Men nu när man förstår budskapet mellan raderna i låten kunde jag inte låta bli att lägga upp den här.

Mycket av minnena har jag från de gånger jag åkt bil med min yngsta morbror (han som fortfarande är vid liv). När han har kommit och plockat upp mig från Ludvika station och kört mig hem till mormor. Eller tagit mig på en åktur ut i landskapen. Tror till och med han med flit har spelat den låten för att han hade den på kassett! Japp så var det på min tid. Gamla hederliga kassett banden. Sen har det väl gjorts några covers, men ett orginal är just ett orginal!

Det verkar som att jag kvartar över här hos mor inatt igen. Kanske lika bra. Känns som att vi har inget att förlora just nu. Killen är påväg hem, men lär komma rätt sent till Sthlm att jag ändå lär sova när han kommer. Och här gör jag betydligt större nytta än hemma. Allt är verkligen bara en tidsfråga.

Såg idag att mammas ögonvitor är allt annat än vita, utan mer gulaktiga. Sa det till henne. Hon blev genast tårögd och sa att det var den där jävla leverns fel. Hatar att vara här och bara se på hur hon förfaller. Hoppas på ännu en morgondag.

Kan inte hjälpas att jag känner mig som en tjänsteflicka här hos mor. Hade jag vart det hade jag förhoppningsvis fått betalt. Nu är det andra instrument som talar för det goda.

Prinsen väckte mig redan vid halv 9 i morse, sånt sker aldrig hemma annars?! Vaknade av att han satt utanför ena sovrumsdörren. Finns 2. En som vätter mot vardagsrummet där jag låg. Och en i köket där Prinsen satt. Kallar några gånger på honom för att inte väcka mamma. Hon som behöver sin sömn! Men han kommer inte? Tanken for rakt igenom mig, tänk om hon ligger där inne livlös? Min värsta mardröm! Och det var väl antagligen det Prinsen ville undersöka när han inte fick nåt gensvar. Men jag såg att hon levde och släppte därför in honom. Han for upp som ett skott i sängen och skulle genas fram och pussas och gosas. Aaw. Han ville bara kontrollera att allt var ok!

Vart rätt tidigt igår så det gjorde inte så mycket att jag gick upp då. Kokade lite kaffe till mig och te till mamma. Måste säga att det känns en aningen bättre att vara här med henne än att sitta på håll och inte veta nåt. Även om det i sig är nåt som skulle kunna vara skönt, ja att få va hemma. Men jag känner att jag gör en instats här som jag vet är betydelsefull för mamma. Hon vet att jag är här och beöhver inte känna press på att varken prata eller diska!

I morse kom sjuksköterskan hit för att ta lite prover. Lät korven sitta i arresten under tiden. Och gissa vad han hade gjort då! Jo, käkat upp mammas öronproppar! Can't blame him! He's just a dog! Vid 12 slängde jag in första lasset i maskinerna. Käkade lite gröt. Sen gick jag en tur med lillen. Sen upp till centrumet och köpte lite förnödenheter.

Fram på eftermiddagen har det vart fullt ös här hemma. Biståndshandläggaren från komunen har vart här för att diskutera möjligheterna för mamma att få avlastning så som trygghetslarm och hemtjänst. Hoppas det inte dröjer förlänge med att fatta beslut tills att det blir verklighet av saken. I och med att hon är så pass dålig. Trots att mamma innan och efter beklagar sig för sina krämpr. Att hon tycker det är jobbigt med att det ränner folk här och att det tär på stämbanden när hon pratar så måste jag ändå säga att hon har väldigt svårt för att hålla käft när de väl är här.

Och även denna gång fick lillen sitta i arresten för att inte störa/eller om nån råkar vara allergisk. Tro inte på fan att han ställer till med hyss ännu en gång! Denna gång va det en skumgummis protes som låg utspridd i fina delar över hela golvet! Trots att han hade sitt ben! Skit hund!   Tog ut han en sväng. O i samband med det så kom arbetstesterapeften hit för att ge mamma lite måltidsdrycker samt dyna till fåtöljen. Hon har ju svårt att resa på sig. Och maten börjar väl hon tappa intresse för helt nu.

Det är verkligen för myket nu för att jag ska orka känner jag. Ändå känns det bättre att vara här med henne som sagt. Här kan jag vara med, se henne, höra henne. Och som jag sa till min morbror så försöker jag se detta som ett slags avsked. Vi alla vet att ingen förbättring kommer. Inga medeciner kommer skjutas in, möjligen smärtlindring och lugnande. När jag ser på min mamma gråter jag innombords. Skulle ha velat vara en mini partikel och åka in i hennes kropp och ta striden med de onda tumörerna. Skulle ha utrotat varenda än av de! Men det är möjligt att skadorna av cellerna är för grova av cancern samt cellgifterna att hon kanske hade dött knappt inpå i alla fall?

Försöker intala mig att jag har förbättras. Jag har svalt min stolthet. Tagit klivet. Räckt fram handen. Jag gör det jag kan göra. Och det känns bra för mig. Försöker uppskatta det lilla vi har, det lilla hon gör, det lilla hon säger, det lilla hon äter. Hitta små gnistor och leva på de. Men det är tungt. Tungt som fan.

Jag vill försöka intala mig att det är slumpen som hägrar över mitt liv, att det bara är enstaka tillfälligheter som dyker upp. Men just dessa känns mer som om att de bara just en tillfällighet.

Igår när mamma och jag satt i soffan och kollade på tvn dyker debatt upp på 1:an och deras samtals ömne var mer eller mindre riktat till familjer som våran. Som det jag en gång har växt upp med. Denna kvinna bakom förslaget att lägga förbud för föräldrar som låter sig bli berusade inför sina barn. Kvinnan gjorde heller ingen skillnad på sak och problem. Därför faller alla ner i en och samma säck. Vet inte hur pass mycket mamma deltog i när de debatterade på tvn. Fick mig i alla fall en olustig känsla.

Ungefär som att synden straffar sig själv. Jag har flertalet gånger önskat henne ur livet pga förjävliga familjefrhållanden så ur det perspektivet skulle ett förbud som liknande kanske va till hjälp? Mamma var en skåp supare som jämt och ständigt gömde all sin dricka. Hon smög så hårt med det inför mig att det var just därför att hon smög som gjorde att jag lade märke till det. Ett avikande beteende som faller ut från normen i vardagen är lika lätt att uppmärksamma som att hoppa på 1 ben. Vi har aldrig kört med öppna kort på bordet här hemma inte. Jag var ständigt på flykt, och uppgav ej heller mina tillflykts orter. Jag behövde de. Det var min fristad att få komma bort, ladda batterierna. Sen att vissa utav gångerna inte ledde till det bättre utan att man istället dövade smärtan med att vara självdestruktiv. jag var en fena på att dölja allt. Inför vänner var allt toppen, i skolan gick allt bra tills att jag slutade 8:an. Då hamnade jag i min sista fas av tonårs revolt. Bytte alltså skola och gick sista året inne i stan. VIlket ledde till kassa betyg och många samtals timmar hos mentorn och kuratorn. Men uppgav ej heller aldrig hur förjävligt det var hemma. Ja själv hade gett upp hoppet om min framtid, och framförallt om min mammam.

Vi hade ju vid ett tillfälle i början av 8:an försökt få till någon slags lösning med hjälp av soc. Men det gick ju såklart inte. Kände mig jälvligt illa tillmods av att behöva sitta där och inte bli trodd på. För mamma var ju stans bästa skådespelare. Att dricka nåt glas i veckan dör ju ingen av, ja sån var hennes melodi. Dock lämnade de inte oss sticket i och med att jag var barn och skolan var inkopplad. Men fortfarande åtgärdades inte hennes problem. Utan istället blev det så att det var jag som fick hjälp. En kontaktperson som skulle ge mig space från mamma och avlastning för henne. MEdan hon själv kunde skåpsupa bäst hon ville.

Det finns så mycket att berätta om min bardom men tänkte istället gå vidare till den andra punkten som helt från ovan dök upp på tvn idag. En kvinna som har skrivit en bok som sin cancer. Mamma häver plötsligt ur sig - Ja klart man kan leva som man gjorde innan om man hade förutsättningarna! Ja, va svarar man på det? Jag satt tyst en stund och lät hennes uttalande sjunka in en stund. Och självklart har hon ju rätt i det hon säger. Alla har inte samma förutsättningar här i livet för att klara sig oklanderligt. Och det är nog också där jag tror att var och en av oss måste få insikt i att vi är alla olika, från det yttre till det djupaste inre. Går aldrig att jämföra sig med sin näste. Detta tror jag även måste få rota sig större i vår begynnelse, lära barnen tidigt att trots våra olikheter kan vi alla vara bra någonting och kanske t o m dra nytta av varandra för vår differens!

Var helt borta igår. Skärrad av att mamma berättade att hon kände sig sämre. Ja säger då det. Och sen att killen är sjukt många mil bort..

Vi bestämde i alla fall i går att jag skulle komma hit idag och vara här tills på fredag. Innan jag åkte hit tyckte killen min att jag borde ha frågat mamma om att stanna över natten. Men grejen med mamma är att vill hon nåt måste det komma från henne själv, jag kan inte över rumpla henne med idéer som hon inte är med på detta skapar stress för henne, sånt jag gärna vill undvika.

Kom väl hit ca: 1 tiim senare än planerat, men det gjorde inte så mycket. Kokade lite gröt åt oss bägge. Sen vilade vi lite i soffan. Hade ju tänkt glida hem där runt middagstid. Men mamma tyckte det var bättre att jag stannade kvar över natten. Och det kan jag ju göra, Prinsen har ju sin mat här så det är ingen fara så. Tog ett bad. Och sen har jag diskat undan disken.

Känns en aning bättre än vad det gjorde igår. Lätt att man föreställer sig saker som man inte helt har någon aning om. Men nu är jag här och får utgå ifrån det. Får ta det för vad det är. Om det nu må vara så att hon enbart ligger ner i sin fotölj och halv sover, så är hon inte ensam.

Får se vad morgondagen har att erbjuda, har bokat in en tvätt tid här hos henne. Eventuellt kommer killen hem, längtar att få sova brevid honom. Nä nu ska jag ta och gosa ner mig i soffan och glo på dumburrken!