0 percent tolerance

25 percent rage

50 percent volume

75 percent bass

100 percent hardcore!

Åh just nu fick jag en sån där otrolig längtan till Lucia Kryssningnen! Ler inombords när jag hör musiken, minnen från då kommer upp!   

INGA BILDER FÅR LÄMNA DENNA BLOGG!!
Alla bilder och allt material på denna blogg är upphovsrättsskyddat.

Bilderna är tagna med Nikon D90 samt Nikon NIKKOR AF 50 mm objektiv

Samt 2st SB-800

(klicka på bilden välj "next" för att komma till nästa bild "X" för att stänga ner)

A natural beauty

En liten bild på hur uppsättningen blev

INGA BILDER FÅR LÄMNA DENNA BLOGG!!
Alla bilder och allt material på denna blogg är upphovsrättsskyddat.

Bilderna är tagna med Nikon D90 samt Nikon DX 18-105 mm VR objektiv

Samt 2st SB-800

(klicka på bilden välj "next" för att komma till nästa bild "X" för att stänga ner)

Det är inte okänt att jag lider av rädsla att gå ut när det är mörkt. Har sedan jag var yngre alltid vart rädd för att ta mig hem själv när det är mörkt ute. Inte för att nåt har hänt mig.. Än...

Mitt i Bromma dimper ner i brevlådan. Reklam och skit brukar åka ovakortat ner i vår tidnings insamling. Varför jag valde att titta närmare på denna var för att löpet handlade om en våldtäckt som begicks precis där jag bor! Jag vet att man inte kan skydda sig mot allt ont som händer i världen, än mindre hjälper det mig att oron är så stark för att just JAG ska bli utsatt för nåt när jag är ute och går när det är mörkt.

Lider så med den stackars tjej som blev utsatt för detta! Det kunde lika gärna ha vart jag. Det är en plats som man passerar när man går hem till mig. Visst går det att ta en annan väg, men den är absolut närmast, men känns inte längre som den säkraste. Man tror ju ofta att dessa farhågor ska dyka upp på dåligt belysta platser, där det sällan passerar folk. Men detta skedde på torget! Där lägenheter och en parkering, mataffärer finns! Där man tycker att risken för något sådant hemskt aldrig är tänkbart att ske. Tyvärr skedde detta nattetid och allt kringliggande liv gav förövaren en möjlighet att slå till!

Det gör ju inte saken bättre av att veta detta nu, när man är hemma själv och måste ut med hunden. Finns ingen som kommer reagera över att jag är borta, kommer senare hem etc om något skulle inträffa. Dock vägrar jag låta mig sitta fånge i mit egna hem, men oviljan av att vistas ute när det är mörkt har just växt sig ännu starkare även om förövaren är fast!

Igår var jag som sagt med mor hela dagen, hon hade verkligen sett till att dagen togs till vara på!

Allt känns så overkligt på nåt sätt. Overkligt på det sättet att man själv vägrar tro på den bittra sanningen om att hennes dagar är räknade. Man funderar en hel del, men inte så mycket under tiden man faktiskt är där och hjälper till - det är som om det var det mest naturliga av allt. Det var en aningen konstigt att behöva tvätta hennes kläder, det är ju nåt som hon har gjort åt mig (fram tills ja var 13, sen kunde det ske nån enstaka gång). Eller en sån enkel sak som att ställa sig på stolen och byta gardiner, inte ens det tillåter hennes kropp henne att göra!

Mamma hade i vart fall haft orken att förbereda lunch - kålpudding! Gott! Jag beundrar verkligen hennes kämpar anda, hon vägrar ge upp, fast ändå inser hon sina begränsningar i vad hon klarar av att göra. Det känns jävligt jobbigt att behöva stå vid sidan av och se på hur hennes kropp förtvinar bort. Nu kan man tydligt se kroppsliga tecken och förändringar på att cancern har ett järngrepp om henne. Håret har hon vart utan länge, så det är ingen värdslig sak, utan det är alla de där små grejerna som kommer krypandes. Tex, att hon inte kan böja sig ner för att trä på sig strumpor, behöver utrustning i badrummet/toaletten för att kroppen inte klarar av att bära henne. Vila är sällan nåt min mamma har sysslat med, hon har alltid haft många järn i elden, sällan hon sitter still. Successivt tynar hon bort och cancern den tar kontrollen över hennes liv. Det är den som bestämmer vad hon får och inte kan göra, även om har styrkan i sig börjar vi nog se slutet på denna hemska saga.

Igår när vi satt och fikade efter att ja hämtat upp sista lasset från tvätten kom en fråga från henne om hur jag ser och tänker kring allt det här. Vi som ALDRIG pratar öppet om känslor, men nu kom det. Jag var tvungen att ta emot hennes förbättring, och besvara med några kloka ord. Utan att vända taggarna utåt, som jag lärt mig att man ska göra.

Visst är det jobbigt, sa jag till henne, att stå vid sidan av och se på, men man får inte glöma bort att just nu lever du och då får vi utgå från det, vad som händer sen får jag ta tag i då, inget som jag eller du ska gå och behöva oroa oss för nu, ingen mår bättre av att hålla på att tänka, man mår bara sämre. Tårarna var inte ens nära. Det var ungefär som att jag hade pluggat in den frasen i förväg, föll sig helt naturligt. Jag vill skydda min mamma från allt jag kan, det är mänskligt. Hon har nog så mycket att bära på själv. Jag reder mig själv på annat håll. Inför henne ska jag vara stark. Jag måste.

Hon avslutade med att säga att hon hittat en samlingsplats för olika begravnings byråer, och att hon gärna ville se över låtvalet för eventuella byten. Självklart ska du  få göra det, tänkte jag för mig själv utan att säga nåt.

Nånstans inom mig vill jag bara pressa henne till det yttersta, ja så att hon inte saggar ihop och låter sig ge hän åt cancern, men jag inser också vilken hemsk handling det vore av mig att utsätta henne för nåt jag vet att hon inte klarar av. Det är ju självklart att man vill det! Jag kan inte se varför man inte skulle vilja det? Jag tycker det är svårt att försöka ratta in mig efter henns besvär, som när hon jämrar sig över hur trött hon är, och hur lång tid allting tar för henne. Istället försöker jag väl bara vara neutral och besvarar hennes klander med att du har väl ingen tid att passa, varför ska du då stressa? Fastän jag vet att det inte har nåt med det å göra utan endast hennes sjukdom och medicinernas biverkningar..