Den här låten har en speciell betydelse för mig. Minnen från min barndom flyger upp. Men nu när man förstår budskapet mellan raderna i låten kunde jag inte låta bli att lägga upp den här.

Mycket av minnena har jag från de gånger jag åkt bil med min yngsta morbror (han som fortfarande är vid liv). När han har kommit och plockat upp mig från Ludvika station och kört mig hem till mormor. Eller tagit mig på en åktur ut i landskapen. Tror till och med han med flit har spelat den låten för att han hade den på kassett! Japp så var det på min tid. Gamla hederliga kassett banden. Sen har det väl gjorts några covers, men ett orginal är just ett orginal!

Det verkar som att jag kvartar över här hos mor inatt igen. Kanske lika bra. Känns som att vi har inget att förlora just nu. Killen är påväg hem, men lär komma rätt sent till Sthlm att jag ändå lär sova när han kommer. Och här gör jag betydligt större nytta än hemma. Allt är verkligen bara en tidsfråga.

Såg idag att mammas ögonvitor är allt annat än vita, utan mer gulaktiga. Sa det till henne. Hon blev genast tårögd och sa att det var den där jävla leverns fel. Hatar att vara här och bara se på hur hon förfaller. Hoppas på ännu en morgondag.

Kan inte hjälpas att jag känner mig som en tjänsteflicka här hos mor. Hade jag vart det hade jag förhoppningsvis fått betalt. Nu är det andra instrument som talar för det goda.

Prinsen väckte mig redan vid halv 9 i morse, sånt sker aldrig hemma annars?! Vaknade av att han satt utanför ena sovrumsdörren. Finns 2. En som vätter mot vardagsrummet där jag låg. Och en i köket där Prinsen satt. Kallar några gånger på honom för att inte väcka mamma. Hon som behöver sin sömn! Men han kommer inte? Tanken for rakt igenom mig, tänk om hon ligger där inne livlös? Min värsta mardröm! Och det var väl antagligen det Prinsen ville undersöka när han inte fick nåt gensvar. Men jag såg att hon levde och släppte därför in honom. Han for upp som ett skott i sängen och skulle genas fram och pussas och gosas. Aaw. Han ville bara kontrollera att allt var ok!

Vart rätt tidigt igår så det gjorde inte så mycket att jag gick upp då. Kokade lite kaffe till mig och te till mamma. Måste säga att det känns en aningen bättre att vara här med henne än att sitta på håll och inte veta nåt. Även om det i sig är nåt som skulle kunna vara skönt, ja att få va hemma. Men jag känner att jag gör en instats här som jag vet är betydelsefull för mamma. Hon vet att jag är här och beöhver inte känna press på att varken prata eller diska!

I morse kom sjuksköterskan hit för att ta lite prover. Lät korven sitta i arresten under tiden. Och gissa vad han hade gjort då! Jo, käkat upp mammas öronproppar! Can't blame him! He's just a dog! Vid 12 slängde jag in första lasset i maskinerna. Käkade lite gröt. Sen gick jag en tur med lillen. Sen upp till centrumet och köpte lite förnödenheter.

Fram på eftermiddagen har det vart fullt ös här hemma. Biståndshandläggaren från komunen har vart här för att diskutera möjligheterna för mamma att få avlastning så som trygghetslarm och hemtjänst. Hoppas det inte dröjer förlänge med att fatta beslut tills att det blir verklighet av saken. I och med att hon är så pass dålig. Trots att mamma innan och efter beklagar sig för sina krämpr. Att hon tycker det är jobbigt med att det ränner folk här och att det tär på stämbanden när hon pratar så måste jag ändå säga att hon har väldigt svårt för att hålla käft när de väl är här.

Och även denna gång fick lillen sitta i arresten för att inte störa/eller om nån råkar vara allergisk. Tro inte på fan att han ställer till med hyss ännu en gång! Denna gång va det en skumgummis protes som låg utspridd i fina delar över hela golvet! Trots att han hade sitt ben! Skit hund!   Tog ut han en sväng. O i samband med det så kom arbetstesterapeften hit för att ge mamma lite måltidsdrycker samt dyna till fåtöljen. Hon har ju svårt att resa på sig. Och maten börjar väl hon tappa intresse för helt nu.

Det är verkligen för myket nu för att jag ska orka känner jag. Ändå känns det bättre att vara här med henne som sagt. Här kan jag vara med, se henne, höra henne. Och som jag sa till min morbror så försöker jag se detta som ett slags avsked. Vi alla vet att ingen förbättring kommer. Inga medeciner kommer skjutas in, möjligen smärtlindring och lugnande. När jag ser på min mamma gråter jag innombords. Skulle ha velat vara en mini partikel och åka in i hennes kropp och ta striden med de onda tumörerna. Skulle ha utrotat varenda än av de! Men det är möjligt att skadorna av cellerna är för grova av cancern samt cellgifterna att hon kanske hade dött knappt inpå i alla fall?

Försöker intala mig att jag har förbättras. Jag har svalt min stolthet. Tagit klivet. Räckt fram handen. Jag gör det jag kan göra. Och det känns bra för mig. Försöker uppskatta det lilla vi har, det lilla hon gör, det lilla hon säger, det lilla hon äter. Hitta små gnistor och leva på de. Men det är tungt. Tungt som fan.

Jag vill försöka intala mig att det är slumpen som hägrar över mitt liv, att det bara är enstaka tillfälligheter som dyker upp. Men just dessa känns mer som om att de bara just en tillfällighet.

Igår när mamma och jag satt i soffan och kollade på tvn dyker debatt upp på 1:an och deras samtals ömne var mer eller mindre riktat till familjer som våran. Som det jag en gång har växt upp med. Denna kvinna bakom förslaget att lägga förbud för föräldrar som låter sig bli berusade inför sina barn. Kvinnan gjorde heller ingen skillnad på sak och problem. Därför faller alla ner i en och samma säck. Vet inte hur pass mycket mamma deltog i när de debatterade på tvn. Fick mig i alla fall en olustig känsla.

Ungefär som att synden straffar sig själv. Jag har flertalet gånger önskat henne ur livet pga förjävliga familjefrhållanden så ur det perspektivet skulle ett förbud som liknande kanske va till hjälp? Mamma var en skåp supare som jämt och ständigt gömde all sin dricka. Hon smög så hårt med det inför mig att det var just därför att hon smög som gjorde att jag lade märke till det. Ett avikande beteende som faller ut från normen i vardagen är lika lätt att uppmärksamma som att hoppa på 1 ben. Vi har aldrig kört med öppna kort på bordet här hemma inte. Jag var ständigt på flykt, och uppgav ej heller mina tillflykts orter. Jag behövde de. Det var min fristad att få komma bort, ladda batterierna. Sen att vissa utav gångerna inte ledde till det bättre utan att man istället dövade smärtan med att vara självdestruktiv. jag var en fena på att dölja allt. Inför vänner var allt toppen, i skolan gick allt bra tills att jag slutade 8:an. Då hamnade jag i min sista fas av tonårs revolt. Bytte alltså skola och gick sista året inne i stan. VIlket ledde till kassa betyg och många samtals timmar hos mentorn och kuratorn. Men uppgav ej heller aldrig hur förjävligt det var hemma. Ja själv hade gett upp hoppet om min framtid, och framförallt om min mammam.

Vi hade ju vid ett tillfälle i början av 8:an försökt få till någon slags lösning med hjälp av soc. Men det gick ju såklart inte. Kände mig jälvligt illa tillmods av att behöva sitta där och inte bli trodd på. För mamma var ju stans bästa skådespelare. Att dricka nåt glas i veckan dör ju ingen av, ja sån var hennes melodi. Dock lämnade de inte oss sticket i och med att jag var barn och skolan var inkopplad. Men fortfarande åtgärdades inte hennes problem. Utan istället blev det så att det var jag som fick hjälp. En kontaktperson som skulle ge mig space från mamma och avlastning för henne. MEdan hon själv kunde skåpsupa bäst hon ville.

Det finns så mycket att berätta om min bardom men tänkte istället gå vidare till den andra punkten som helt från ovan dök upp på tvn idag. En kvinna som har skrivit en bok som sin cancer. Mamma häver plötsligt ur sig - Ja klart man kan leva som man gjorde innan om man hade förutsättningarna! Ja, va svarar man på det? Jag satt tyst en stund och lät hennes uttalande sjunka in en stund. Och självklart har hon ju rätt i det hon säger. Alla har inte samma förutsättningar här i livet för att klara sig oklanderligt. Och det är nog också där jag tror att var och en av oss måste få insikt i att vi är alla olika, från det yttre till det djupaste inre. Går aldrig att jämföra sig med sin näste. Detta tror jag även måste få rota sig större i vår begynnelse, lära barnen tidigt att trots våra olikheter kan vi alla vara bra någonting och kanske t o m dra nytta av varandra för vår differens!