I morse kom jag samtidigt som kuratorn och läkarn. Prinsen fick kika in genom glasdörrarna - han pep och gnydde så fort han såg att mamma och jag brast ut i tårar.

Det var ju x-antal veckor sen mamma fick sin sista cellgiftsbehandling, den senaste i torsdags förra veckan var bara herceptinet. Sen dess har allt rasat på i en väldans fart. Lite för fort för att jag ska hinna med och smälta att som sker. Har mer eller mindre blivit en telefonväxel, självvalt för att spara på mammas krafter. Läkarn var ju här i onsdags och tog prover, dessa hade nu analyserats samt mammas ultraljud av buken som var förra veckan tror jag? Dagarna flyter allt mer samman för mig. Men jag känner ett större lugn av att vara här. Var en aning orolig att nåt skulle ha hänt under natten..

Beskedet på proverna var väntat, en drastisk förökning samt tillväxt av den aggresivare sorten. Mamma började gråta när läkarn sa det. Kramade om henne. Vi som aldrig annars har vart fysiska på det sättet. Bara hårda ord och ett och annat slag eller liknande. Så fel så fel.

De vart väl kvar här i någon timma. Fotografi lämnades i samband med att hon ska få färdtjänst. Man hallå? Va ska hon med de till när hon inte ens orkar bege sig ut utanför dörren? Dessutom dröjer det 3 veckor! 3 veckor, tror de seriöst att sjukdomen  ska vända, att hon ska bli botad?! This is madness! Men jag höll käften och tänkte att ja det är ju ett av de få guldkornen mamma kan hålla fast vid, leva på längtan så att säga..

Efter att de gått hjälpte jag mamma att leta reda på sin dosett, fyllde alla hål med piller. Skrev ner hur många hon ska ha av varje sort och när. Vilken, vem gör nåt sånt? Jo personal på sjukhus eller gamlingar som ändå kommer dö snart. Inte jag, inte hennes dotter. Eller jo, uppenbarligen. Det kom så naturligt, att hjälpa henne, då hennes händer bara fumlar runt.

Jag känner mig verkligen så jävla ensam i den här sitsen. Vännerna har tagit avstånd. För vem vill beblanda sig med saker som dessa? Sköter jag mitt så sköter du ditt, visst är det så! Jag kan förstå om man inte helt säkert vet hur man ska bemöta en person i en sådan sits, men följ hjärtat och magkänslan. Ingen vill va ensam. Kan inte hjälpas att tårarna rinner ner. Jag vid datorn och mamma i soffan.

Så jävla fucked up så det inte är sant.

Jag tar en dag i taget. Och i kväll ska vi tvätta, käka och sen sola. I morn åker vi hit. Prioriterar verkligen att åka hit istället för hem till min moster (i och med att mormor och Timor även åker förbi de). Känns inte lika aktuellt. Dit kan jag komma sen. Sen är planen att åka till CRT, fixa ett sele till lill killen - märkt att han fått en förhårdnad över bröstet - slitage? Och på kvällen blir det lite dunka dunka och partaj - kan behövas känner jag. Söndag planerar jag och ligga däckad i sängen hela dagen.

På återseende!

Vi stundar snart mot jul, första advent sker redan nu till helgen. Känns som att jag har vart bortkopplad från mitt vanliga liv ett tag. Ungefär som om att man inte ägde rätten till sin egna vilja.

Gårdagen flöt på, men inte som vanligt. Åkte till hemtjänsten i Älvsjö och träffade föreståndaren där, en mycket sympatisk äldre kvinna. Vi ordnade upp kommande schema för mamma, och de gav mig intrycket att vilja ordna allt på bästa möjliga tänkabara sätt. Allt utifrån vad mamma har för behov och önskemål. Det är så sjukt allt detta så det är inte sant, ibland funderar jag för mig själv - varför togs inte detta till tidigare, att ordna med hjälp och dyl?

Mamma har alltid vart väldigt självständig, och aktiv med för den delen. Så det har väl vart ett hårt slag för henne att överväga tanken att mottaga  den hjälp som erbjuds. Lite som ett slag under bältet. Men ja, skönt är väl att hon inser att det är för hennes skull, och att det är en bra sak.

Mammas fd kollega/vännina kom förbi på eftermiddagen. Mamma sken upp och höll sig delaktig under samtalen. Fikade lite. Sen lämnade jag de själva en stund och gick ut med hunden. Hunden är min tillflyktsort nu mera. Jag kopplar av när jag får lufta tankarna lite, sätter på lite musik i lurarna och lufsar runt i snön. Tror det var lika viktigt för bägge att få en sista stund ihop, vi får väl se om det hinns med en till gång - självklart hoppas man ju in i det sista att det kommer hinnas med fler såna tillfällen..

Vid sju tiden kom killen hit och käkade. Hade slängt ihop en modernare version av pytt i panna. Lite klav innanlår, korv, broccoli, rivna morötter, tomat och kokt potatis, samt stekt ägg.

Efter middagen drog vi till Heron City och köpte skal till ifånen   samt ett plast skydd för fram och baksida. Sen en visit in på Willys, passade även på att storhandla lite åt oss nu när vi ändå var där samt slippa göra det idag - då vi har tvättstuga.

Det var rikigt skönt och få komma hem, även om vistelsen i sig inte varade speciellt länge. Men att bara få komma hem, se sina saker, andas luften, sova i sin egna säng - brevid killen och korven. Var skönt och få ett litet avbrott från "vardagen". Har verkligen lagt mitt liv åt sidan, för att hjälpa mamma leva sitt. Så sjuk så sjuk!