Hade jag haft makten att kunna styra över männskligheten och själv kunnat få välja vilka som ska sollas bort och vilka som ska få livet tillbaka hade världen sett så mycket bättre ut.

"Jag är en funderare, tänker ofta och mycket. Ibland mer än vad som kanske är lämpligt. Men faktum är att tänker man mycket så brukar man komma fram till en hel del saker."

Jag har insett att mitt liv fungerar inte utan en kalender. Det är på den nivån att jag måste lägga in helt ovesäntliga saker, men annars glömmer ja bort de helt! I morn tex. har vi tid hos frisören, även om jag i bakhuvudet vet och kommer ihåg det, så slipper jag tänka på det och får därmed en påminnelse om morgondagens aktiviteter, och istället försöka fokusera på nuet och ta dagen som den kommer.

Jag har inte alltid vart så här glömsk, utan allt började för 3 år sen när beskedet om mammas sjukdom kom. Min värld raserade. På nåt sjukt jävla sätt är det som att man är inprogrammerad och tror att ens skapare ständigt skall finnas vid ens sida livet ut, man är alldirg förberedd för döden, det går inte att förbereda sig heller, den kommer och tar sina offer utan att fråga om lov, eller med hänsyn till anhöriga. Ur den synvinkeln har döden högre makt än människor som är vid liv. Den inre stressen är så pass hög att jag ibland "glömmer" bort att äta, slänga soporna, diska, laga mat, klippa hundens klor. Ja allt blir mer och mer tydligt för mig hur jag i den situation jag befinner mig i påverkar mig psykiskt och fysiskt, ofta passerar tiden obemärkt fram, morgon byts till kväll, vinter till sommar, jag är liksom insvept i någonslags slöja och kan inte ta mig ut

Pratade lite med min moster igår. Hon har dragit igång och kör det första lasset med mamma. Nästa vecka är det jag. Känns skönt. Även om hon igår hade en helt annan avsikt att ringa. Det är nämligen så att jag skulle ha följt med mamma på ultraljud av buken nästa vecka. Men i och med hennes situation ville läkarna inte låta henne vänta och låta henne göra det redan idag. Bra där! Det finns ingen tid att förlora, och för en som är oerhört sjuk i sin sjukdom gör att det bara känns mer absurd. Vadå vänta? Hallå! Hon har inte hela livet på sig, det kan röra sig om veckor! Varför är sjuvården så jävulskt korrupt? Väntetider hit och kölistor dit. Räcker det inte med att man som henne redan är "struken" ur livets kammare och allt börjar ta form i nåt slags slutskede, och dessutom har de mage att kräva att hon ska vänta!? Vänta på vadå, bättre tider eller?

Jag vägrar låta mig gå bitter genom slutet av tiden med mamma, även om hennes sätt att vara har präglat mig och min personlighet sedan jag var barn. Jag vill ha en god minnesbild utav henne, veta att jag har gjort allt jag har kunnat ut efter mina förutsättningar. Dock finns det många frågor kvar att ta ställning till, de tycks aldrig försvinna.

Av etiska och moraliska skäl vill jag inte om möjligt se henne ligga på dödsbädden. Känner mig själv såpass väl att jag vet att ett liv med den minnesbilden hängandes på näthinnan skulle vara allt för påfrestande psykiskt. Många kanske tycker att det är fel att avsäga sig någon som stått en nära, men jag finner inget gott med att se någon död, allra minst min egen mor! Dock så går detta inte riktigt ihop med hennes egna önskningar om att få somna in hemma. Ett moment 22.

För vem fan vill dö ensam?