Var helt borta igår. Skärrad av att mamma berättade att hon kände sig sämre. Ja säger då det. Och sen att killen är sjukt många mil bort..

Vi bestämde i alla fall i går att jag skulle komma hit idag och vara här tills på fredag. Innan jag åkte hit tyckte killen min att jag borde ha frågat mamma om att stanna över natten. Men grejen med mamma är att vill hon nåt måste det komma från henne själv, jag kan inte över rumpla henne med idéer som hon inte är med på detta skapar stress för henne, sånt jag gärna vill undvika.

Kom väl hit ca: 1 tiim senare än planerat, men det gjorde inte så mycket. Kokade lite gröt åt oss bägge. Sen vilade vi lite i soffan. Hade ju tänkt glida hem där runt middagstid. Men mamma tyckte det var bättre att jag stannade kvar över natten. Och det kan jag ju göra, Prinsen har ju sin mat här så det är ingen fara så. Tog ett bad. Och sen har jag diskat undan disken.

Känns en aning bättre än vad det gjorde igår. Lätt att man föreställer sig saker som man inte helt har någon aning om. Men nu är jag här och får utgå ifrån det. Får ta det för vad det är. Om det nu må vara så att hon enbart ligger ner i sin fotölj och halv sover, så är hon inte ensam.

Får se vad morgondagen har att erbjuda, har bokat in en tvätt tid här hos henne. Eventuellt kommer killen hem, längtar att få sova brevid honom. Nä nu ska jag ta och gosa ner mig i soffan och glo på dumburrken!

Egentligen hade jag velat se en schyst video på dessa låtar. Men det kommer väl.. I guess.

Lady GaGa for the win!

Så sjuk att jag inte finner nåt bättre ord att beskriva det som sker runt mig just nu. Det är bara så sjuk att det är inte sant.

Varje telefonsamtal som kommer från min mamma nu väntar jag bara på att hon ska säga att det är nära nu. Idag ringde hon för att kolla med mig vilka dagar jag ska vara med henne i veckan. Hon sa även att hon känner sig betydligt sämre. Hon hade mestadels bara legat och vilat idag. Knappt orka äta maten som min moster hade lagat. Det känns som att slutet är väldigt nära nu. För nära för att jag ska vara redo. Vi har ju precis kommit igång med planeringen för det sk närståendepenning. Och alldles där i början om när det kom på tal så var hennes tillstån så pass bra att mamma nästan avfärdade det, ungefär som att hennes liv skulle ta slut i morn. Men på bara någon månad har allt raskt försämrats. Och vi vet inte alls hur långt det är kvar.

Pratade lite snabbt med min morbror i fredags. Berättade för honom att jag hade fått uppfattningen om att mamma gärna hade velat träffa mormor en sista gång. Och han tog på sig den biten direkt, skulle kolla upp möjligheten att ta det redan nästa helg (altså nu i helgen). Jag gillar när folk förstår det självklara i saker, hatar att be om hjälp. Men han förstod allvaret i det hela.

Allt är som en enda jävla sörja nu. Killen är borta på traktamente i Umeå. Mamma blir allt fortare sämre. Jag orkar knappt med med själv längre, eller sköta vardagen - vilket är så få saker som att gå ut med hunden, ge honom mat, laga mat till mig själv, eller att komma ihåg att äta, och om jag kommer ihåg att äta så behövs det diska. Lägg då till insomningsbesvär pga tinnitus, dåligt minne. Stressen över att hitta ett jobb för att komma på fötter ekonomiskt. Men en sak vet jag: Och det är att det som inte dödar mig gör mig starkare, vill inte påstå att jag vart med om nåt liknande förr. Men nog så mycket för att veta att jag kommer klara detta. Kommer va jävligt tufft, kommer kännas svårt under en mycket lång tid. Men va fan, jag är inte ensam om detta, fler människor går bort i cancer och lämnar sina anhöriga efter sig.

Se bara på Krigar Prinsessan Sabina hittade henns blogg precis i början av att mamma insjuknade (3 år sen), hon kämpade  för sin överlevnad oerhört länge med tillslut orkade hon inte mer. Hon hade 2 små barn en fantastisk man och en väldigt fin familj. Nu nåt år senare lever familjen vidare i den mån det går, även om sorgen och saknaden är stor. Men livet fungerar så, det måste det. Om inte annat så för barnens skull gör man det. Och jag då som inte har några barn att leva vidare för, är hunden och sambon skäl nog att "orka"? För visst är det så, man letar altid efter olikheter i andra, saker som inte kan stämma övernes hos en själv. Vad är egentligen livet värt att leva för? Och hur mycket av en själv är man berädd att betala? Den kostnaden som sorgen tär på ens själ? Kan man någonsin bli reparerad och fullt återställd? Vill man bli som man var innan? Ja, frågorna slutar aldrig att ploppa upp.. Eller vakna upp av att 5 år har gått och inse att man har levt i en bubbla under alla de 5 åren, skaffat barn som man missat ta del av deras framsteg i livet etc..

Minst av allt jag vill just nu är att under de kommande dagarn jag är hos mamma är hitta henne död i sängen när jag kommer på morgonen. Det är verkligen något jag inte vill vara med om! Tunga tankar som tynger mitt hjärta.