Inte nog med att jag ska med och stödja mamma vid beskedet från ultraljudet idag, så kommer jag mer och mer få verka som hennes extra händer.

Hade verkligen velat att killen fanns på hemmaplan nu, när det känns extra tungt är hans famn perfekt att krypa in. Men nej, 2 veckor till ska han hålla på å jobba på bortaplan. Helt sjuk egentligen att jag ens kan acceptera det. Men man växer väl liksom många andra samman, och är det rätt sorts person man har vid sidan av sig finns ingen tvivel eller orsak till att oroa sig. Mest jobbigt är det att leva med saknade - men det har ju alla hört att det ska va bra! Det är nog bra för oss bägge att få känna efter lite, för rätt som det är har man hamnat i nåt slentrianmässigt och vet inte vad som hände och får panik och vill rusa därifrån, med familj, bil, villa, ungar etc!

Sitter med mitt morgon kaffe och Prinsen i knät. Jag är övertygad om att han kan läsa av mig som en öppen bok. Igår när jag satt och skrev i bloggen så ville han upp. Skrev ju om lite känsliga saker, så jag tror att han känner på sig att han behöver finnas där för mig. Min lilla skrutt korv! Han känner nog mer än vad man kan tro. Även om man lätt misstar honom för att vilja komma upp kela ner sig i fleece tröjan.

Nä nu måste ja ta och skynda mig ut med korven så jag inte blir sen in till sös och mamma!