Tänk, i morn har det gått 1 hel vecka. I 1 vecka har vi haft fullt upp. I 1 vecka har vi vart utan bil. I 1 vecka har vi bägge vart hemma. I 1 vecka har vi fått äta frukost tillsammans.

Vi har haft fullt sjå med Prinsen, inte så att han är något måndags exemplar. Mer att det tar musten ur en. Innan alla bitar av pusslet sitter på sin plats.

Vi har bla övat på:

* Inkallning -

     Fortfarande inte helt 100 där ännu

* Klicker -  

     Han svarar enormt bra på det!

* Han ska söka ögonkontakt innan han får ett 'okej' att gå in/ut -

     Går bättre och bättre för var dag som går

* Olika kommandon -

     Sitt, ligg, stå, stanna, vänta, varsågod, kom här, nej. (Nej, sitt och varsågod är enligt mig de

     som gett bäst utslag - måste nog se över  rutinerna på hur vi tillhandahåller honom de olika

     sakerna vi vill att han ska genomföra)

I fredags (23/4) fick han prova på hur det är att bada i badkar, lite motsträvigt, men gick rätt bra ändå. Kanske för att killen satt i och lugnade honom. Efter det sköna och behövda badet åkte han på lite tandborstning. Ej så kul! Många åsikter och gnäll ur en sån liten rackare. Men ack den som ger sig! Detta är numera en rutin, hoppas bara han inser att det faktiskt inte är så farligt. Kanske till och med skönt?

Juste, kunde inte hålla mig från att montera upp trimbordet. Samt sätta upp honom där. Med lite övning så kommer det nog gå bra!

Vi presenterade honom för damsugaren igår (24/4). Vad är det med hundar och ogilla damsugare? Hajar inte det? Till en början var han både osäker och lite rädd. Han kröp till och med in under soffan, alla ägares dröm? Not! Vi lyckades locka och motivera honom att där ska man minsann inte sitta! La godis runtom, på. Lockade mer. Berömde ännu mer. Men vi fick ge oss. Tror vi hade pressat honom för hårt om vi hade fortsatt. Men nu står sugaren fint på golvet och är utsmyckad med godsaker! Hoppas han nosar dit och fattar att den inte alls är läskig!

Han fick en leksak som matte hade gjort åt honom. En pet flaska med några utskurna hål i, och den var såklart fylld med lite godsaker! Smaskens! Han fattade direkt vad han behövde göra! En otroligt klipsk liten kille det där! Puttar man lite så trillar en godis ut. Får man den att rulla kommer flera! Tadaa! Mm, måste vara världens bästa matte!

Matte och Husse kan inget annat än att vara inponerade över sitt lilla knyte, han är ju trots allt bara lite över 9 veckor!  

Utflykten till landet gick över förväntan bra! Vi hade väl anat lite smått att han kanske skulle ha tyckt båtmotorn var obehaglig, eller ogillat att färdas i en båt ute på vattnet.

Han sov hela resan ut till landet, till och med jag lyckades somna i bilen. Haha. Lill killen är matte upp i dagen! Bägge tar gärna en nap om möjligt!

Det enda som var en gnutta besvärligt var att Prinsen ville nosa åt ett håll, men båten den låg åt ett annat. Men matte vet att lockar man med godis så funkar det mesta   . Han va så söt i sin lilla flytväst. Men tror nästan att han kommer hinna växa ur den innan sommaren. Kan inte vara skönt och ha en rem som trycker mot pillefjongen, speciellt inte när man behöver kissa titt som tätt.

Vädret var inte på vår sida, grå mulet och regn. Medan killen försökte få bukt på elen i huset låg Prinsen och jag framför brasan i soffan och vilade. Ja, det tar verkligen på krafterna. Men snart tror jag vi har fått  in rutinerna och med det kommer vi nog också kunna få mer sömn.

Efter x-antal timmar gav killen upp. Det gick bara inte att få igång elen. What to do? Klockan var ändå ganska mycket, närmare 18.30 Och jag kände hur mitt humör började svikta. Men istället för att bli cranky över det och börja whina över att inte få mat. Kom jag med ett förslag om att laga maten på stormkök, men när killen väl hittade det så fanns där inget mer än plåt och massa rost! Nä, det fick bli grillen istället, tur nog fanns det tillräckligt med kol och tändvätska! Så nu har man invigt sommaren med årets första grillning! Smakade utsökt!

Trots smärre besvär med att inte ha någon el i huset, lyckades killen koppla om så att ena elementet i sovrummet gick igång och nån lampa i köket. Snacka om tur!

Vi hade bara tagit med oss transportburen, så den fick han sussa i. Samt att vi ställde upp galler runt buren. Tänk, inte en ända olycka skedde inne under vår vistelse där! Han pep förvisso till nån gång under natten, och då var det bara till att hoppa i galosherna och rasta honom.

Vad mer då? Jo, vi hade tämligen tur med vädret dagen därpå. Solen tittade fram. Och vem var först ut och hitta en solsäker plats, om inte.. Prinsen! Haha den lilla parveln gillar verkligen att steka i solen. Dock bör man nog se till att de inte blir uttorkade. Så husse och matte bestämde då sig för att göra lill killen sällskap. Käkade frulle på verandan. Hur mysigt som helst! Sen tog jag fram en filt och dukade upp min vinter bleka kropp, tror Stockhoms vitt tom är brunare haha! Där låg vi och bara lät tiden passera, känna solens strålar värma. Mm, skönt att sommaren är på ingång!

Och alldeles lagom tills att vi skulle åka hem växlade vädret om, det blev återigen mulet, och det började regna. Inget väder för en Prins! Medan killen la till båten vid bryggan passade jag på att ta in Prinsen i sin bur och packa in grejerna i bilen. I och med att vi hade bilen kunde vi utnyttja läget och göra ett stopp på vägen och införskaffa veckans mat. Jepp, vi lämnade lill killen i bilen. Inga som helst problem om man bara har rutorna nere och skyndar sig. Men det var nog också de snabbaste shopping turen ever!

När vi närmade oss Bromma tog vi en sväng förbi Zoo affären, bästa i hela Bromma enligt mig! Stort sortiment, trevlig & kunnig personal! Plus i kanten för att AllA hundar är välkomna, dock får hanar bära stänkskydd haha! Det hela kalaset slutade på närmare 2000:- men nu har vi också saker så vi klarar oss, bla ett trimbord att öva på inför kommande utställningar   

Saker man inte tänker på att man behöver ha hemma till sin fyrbenta lilla krabat :

Tandborste - barn

Tandkräm

Fästingplockare

Blodstopp

Tass salva

Shampo

Bomull

Bandage

Aptus Nutrisal - vätskeersättning

Aptus Attapectin - fodertillskott för tillfällig störning i mag/tarm kanal

Klorhexidin

Idag tänkte vi bege oss ut till landet, men bara över natten. Låta honom bekanta sig med sjön och alla båtar. Dessvärre är det kuksugar väder ute, som ingen inte minst Prinsen vill ut i.

Snälla svärmor kom över med bilen, ytterst snällt av henne! Så nu ska killen bara komma upp så kan vi börja packa in grejerna i bilen. Och jag ska ta ut lill korven på en bimbim.

C ya!

Nu så här efter ett par dagar verkar spärrarna hos lillen släppa. Vi är nu nummer 1 för honom. Han verkar slappna av mer i vårt sällskap, äter sover och leker, det är allt han gör typ.

Har varken haft orken eller lust att sitta vid datorn nu efter att vi har fått hem vår lilla gris, ja han grymtar som en liten mini gris, så sött! Man märker mer och mer på honom att det "är rätt okay och vara här". Saknaden efter syskonen och tryggheten finns nog kvar, men något obetydligare. Han verkar ha förstått att det är Vi som är hans nya familj.

Den första dagen var han en anigen reserverad mot oss bägge, vi fick lyfta ut honom när det var dags för bimbim och bambam. Vet inte om det är vår skicklighet, eller hans tydlighet att se när det vankas utgång. Hitintills har de bara hänt 6 gånger. 2 av de skedde på natten och då pep han. 1 hann vi inte med, då han helt plötsligt vaknade upp i sin bur och skuttade ut och satte sig på tidningarna. Han är så duktigt så, gör ifrån sig på de! 1 annan gång trodde jag att han bara skulle sätta sig ner, men satte sig istället på killens tröja och kissade. Haha, my fault!

Vi för även "dagbok" för att enklare kunna se över hans rutiner och behov. Men det är inte så svårt att hålla koll. Utan ta ut han så fort han har vaknat, ätit eller lekt.

De senaste 2 dagarna har han börjat få stohetsvansinne efter att ha fått vila på en filt utanför hagen. Tror det var i förrgår som han började puckla på kompostgallret i försök om att komma ut. Sen fick han syn på tidningshögen som fint låg staplat, den rev han ner. Haha! Så nu har vi spänt fast gallret så han inte med sin kraft ska kunna förflytta den, samt tidiningarna. Man lär sig nåt nytt varje dag.

Igår kväll efter middgas vilan ville han abslout inte vara i sin hage och gick lös på både tidningarna som finns i hagen och puttade på gallret, samtidigt som han pep och gnydde. Vi lät han hålla på, och till slut ledsnade han och insåg nog att det inte var någon idé att fortsätta. La sig till rätta och somnade.

Ännu en sak som jag har märkt är hur pass många som måste yttra sig om hur söt och liten han är. Men vi är bägge hårda med att inte låta nån hälsa.

Juste, vi har vid 2 tillfällen var av den ena tillsammans låtit honom gå till t-banestationen. Det va lite små läskigt, men gick bra. Positiv förstärkning och belöning är vårt motto. Gång nummer 2 var igår, då killen kom och mötte mig efter att ha uträttat ett ärende i stan. Den gången gick mycket bättre, han hoppade till och med upp för trapporna och ut mot torget. Kanske går vi lite väl fort fram? Men vi resonerar som så, det är lika bra han börjar vänja sig vid dessa vardagliga saker nu. Vi väntar ju inte heller med att utfärda diverse ting. Men en sak som vi ändå håller på är att när han sover, så ska han få vara ifred, till han vaknar. Om det inte är så att han ska få en sista kisstur innan sängdags, då väcker vi honom.

Jag har även tränat, gjort det till en kul lek. Att locka in honom i sin transportbur, för den skall EJ förknippas med något otrevligt och läskigt. Mycket berömm och godis. Samt övat honom att ha på sig flytvästen. Man får ta det pö om pö, jätte korta stunder, så det inte blir mansikt och förknippat med stress.

Nervositeten och förväntan var stor när vi i bilen satt påväg mot Västerås. Det var ännu helt ofattbart vad som skulle ske. Så där overkligt att man inte kan ta på det utan att behöva nypa sig i armen för att få en uns av förståelse att detta är verkligt.

Vi parkerar bilen på deras uppfart. Vi var en aningen sena, skulle ha vart där redan vid 9.00, men va inte framme först vid 9.40 Sånt är livet i biltäta Stockholm. Veronica hade förberett lite kaffe. Det visade sig att en ur kullen redan hade fått flytta till sitt nya hem. Valparna låg på en pläd på köksgolvet och mös. Maya, mamman till Prinsen vankade av och an där i huset. Ungefär som att hon hade på känn att ännu en valp skulle tas ifrån henne. Å andra sidan är hon en veteran och verkade sköta det med bravur.

Vi slog oss ner vid bordet och hon berättade lite om den första tiden. Visade även oss lite tips på hur man ska träna honom på att stå på ett trimbord. Han va en aningen ovillig till att stå där och visa upp sig. Sen så släppte hon ut hundarna på altanen. Där fick de stoja och stimma. Varpå jag satte mig ner på ena trappsteget och bara njöt av det fina vädret, rätt som det var hade jag en liten hund i min famn. Och det var passande nog vår lilla Prins som kom upp och la sig. Där låg han en stund. Aaw. Medan killen signade pappren satt jag kvar på baksidan och tittade på när hundarna busade runt på gräset i solen. Sen var det dags för avfärd. Och den lilla killen va inte helt nöjd med att få gå in i transportburen. Men där inne fick han allt sitta. Han pep och gnydde. Det skar verkligen i hjärtat och höra honom låta så. Men vi ska inte faila på att låta oss luras. Dvs allt för många hundägare plockar upp/ägnar allt för stor uppmärksamhet åt hunden när den ber om det. Kanske därför tv produktionsbolagen har insett att det finns pengar att hämta på folk som har misslyckats i sitt ledarskap?!

Han lät inte länge efter att vi hade startat bilen. Utan slumrade sött in i drömmarnas värld. Vi passade även på att göra några ärenden påvägen hem, så som att köpa en hund termometer och lite middag.

Vi var bägge helt slut när vi kom hem, så det fick bli en sen lunch från thaistället här nere. Vi lät lillen få komma ur buren själv i hallen, nosa och lukta på sitt nya hem. Aaw han är så söt så man dör!

Här är några bilder som Veronica skickade

Här myser våran Prins i solen med sin mamma Theneican's Brynnhilde "Maya"

u: Theneican's Brynnhilde                        e: Impala Zen Zikko

Väldigt stiliga föräldrar, så han kan nog komma att bli en lovande kille när han blir äldre   

Varför lär man sig aldrig att gångerna dessför innan man har vart ute och fått i sig lite för mycket alkohol bara kommer spegla hur man känner sig dagen efter?? Kul och få träffa Henri, Sabina och Camilla. Dock kände man sig väldigt gammal där, då medelåldern måste ha vart 17½!

Well well.. Vaknade av att jag mådde ruskigt illa, utan att  lägga någon större eftertanke på det ilade jag iväg till toan. Hade ju inte sett till  att få upp skiten som skvalpade runt innan jag la mig. Det är alltid så himla olika, ibland är jag stålkvinnan och kan svepa shot's efter shot's, ibland räcker det med några drinkar sen är det kört. Efter att ha hulkat upp det som behövde komma ut mådde jag genast bättre och tanken på mat kändes inte så tokigt. Lördagen spenderades i osundhetens tecken - Big time! Svullo pizza med bea till frukost är fanimig oslagbart. Sen var det vågrät position i soffan, heeela dagen. Otroligt nog lyckades jag med att svänga ihop lite pasta med goda tillbehör som mozzarella, soltorkade tomater, choritzo. Yum yum!

Ja här kommer lite bilder på kvällen tog med den lilla kameran som så länge legat och dammat. Vart rätt lyckat ändå, bortsätt från att vakterna nog måste ha genomskådat alla tjejers hemlighet... Till varför de ALLTID går 2 och 2 på toan. Nämligen den medhavda spritblandningen! De tog den från mig, förvisso redan innan jag kom in på klubben.. What to do? Ärlig som jag är svarade jag ja och lämnade över min kära ägodel. Buhu!

Ikväll bär det av mot Gk, till 360. De kör tema ikväll Black&White. Tänk partysessan har legat i dvala hela vintern. Men ikväll tänkte hon damma av galosherna och visa kidzen vart skåpet ska stå! Därför kör vi all in ikväll! Här spar vi inte på krutet!

Nästan så att det känns lite obekant att trä på sig kvällens trikå. Blir ett schysst linne från New Yorker. Showing pics later!! Men nu måste jag tagga till så vi hörs!

Här har ni kvällens robotdans    bra eller anus?

Bjukkar på en bild, så ni förstår nivån för ikväll! Haha!

  Så jag antar att vi hörs nästa vecka, när man nyktrat till och blivit kvitt bakfyllan.. Urs!

Jag brukar ofta föra en inre konversation med mig själv, ibland händer det att jag luckrar upp mig och låter åhörare i min närhet ta del av mitt svammel.

Vi kan ta den heta potatisen - Weight issue. Jag själv har sällan lidit så pass mycket över hur naturen valde att forma mig, visst har vi alla skavanker som vi ibland önskar vore annorlunda. Mitt bästa knep för att kringgå nedstämdhet över att inte se ut som Hollywood kletet är att just tänka, vilken tur jag har som kan få se ut så här utan att behöva jäkta tid och o-tid till plastikkirurger, pt, dietister mm. Hade ett givande samtal med min goda vän Doriis, den ända vännen man kan föra en vettig diskussion med. Utan att man ska behöva känna ågren för att man ibland inte delar lika i sitt tänk. Tror bara äkta vänskap som varat länge kan erbjuda den lyxen. Eller så är just vikt/mat ett känsligt samtalsämne för många, och många tar det f ö r personligt.

Hon har sedan sin graviditet kämpat kanske till och med blundat lite för hur kilona som ändå satt kvar var just kvar. Kanske inte heller bryr man sig 6 månader efter en förlossning om hur man ser ut, men nu i höst är det 2 år sen. Beror väl kanske lite på hur pass fåfäng man var innan. Man blir ju inte förändrad så, bara för att man förlöser en unge. Men i alla fall så.. Hon berättade att hon självmant genom olika tips och trix lyckats skaka av sig de ca 20kg på ca 6 månader. Jag blir så stolt, och gald över att höra det. Och som den goda vän man är bekräftar man ju också det. För det är ju så vänner gör.

Men sen så har jag en annan vän, som är raka motsatsen till henne. Ingen aning om vad det grundar sig i, bitter över livet, ångest över att inte färdats längre genom livets resa. Vad vet jag.. Jag drar mig för att höra av mig till denna vän, just för jag vet vilken ångest ett samtal oss emellan ger mig. Och så ska det väl inte behöva vara? Jag har alltid trott att vänskap bygger på villkorslös ömsesidighet och inget annat? Man kan ringa för att meddela nyheter, och igengäld vill man ju få gehör kanske en motfråga som visar nåt slags intresse för det man har att säga, eller  blir glad för att man överhuvudtaget hör av sig. Det är i alla fall så jag bemöter vänner som hör av sig, för det är ju kul när de ringer, man lyssnar ivrigt på vad de har att berätta, för det är så vänner emellan gör Men inte denna vän. Kan det vara så att min positiva inställning i telefonen avspeglar sig i hennes avund? Att hon önskar sig det hon inte kan ge? Tills vidare hör jag inte av mig, för vem vill få sin dag förstörd med att prata med någon som bara är neggo? Och det här känns väldigt mycket som lågstadie nivå, men jag orkar rent ut sagt inte med att fiska mer efter bakomliggande orsaker. Jag har ett eget liv, likaså min vän. Finner denna vän en orsak till att höra av sig, be my guest!

Sen har jag också funderat en hel del på det som för mig är ganska självklart i relationer över lag. Det måste finnas ett ömsesidigt intresse för att hålla en relation vid liv, det kan inte bara vara den ena eller den andra som bär upp den. Sen självklart finns det ju tonvis med varianter på hur en relation växer sig stark och frodas. Allt för ofta brukar jag känna mig som den ena eller den andra, den som bär upp det hela. Och tänker ofta att skulle jag inte göra det, skulle den relationen brista. Och nästa tanke blir då: Varför ska jag fortsätta ge liv åt nåt som inte bringar nåt liv tillbaka? Skrämmande tanke att tänka, att allt hänger på mig. Vilket förstås är helt oacceptablet enligt mig. En relation ska oavsett om den är mellan två parter som ingår i ett förhållande, föräldrar och barn eller vänner finnas till för att bägge parter vill. Den ska inte byggas på att det bara är en som ger och en som tar. Bägge äger rätt till att beblanda sig med båda.

Tror många av er tänker nu att vad är det för trams hon skriver om nu, nej det är inget trams det är min vardag och dess problem. Problem som nöter sönder hjärnbarken. Och jag har alltid vart den som eliminerar problem för ett friare liv. Så varför inte göra samma sak nu? Varför ska man jaga vänner med ljus och lykta, som inte vill bli jagade? Nä människor i största allmänhet är konstiga.

Har hur många störda exempel på hur så kallade vänner för sig. En vill att jag alltid ska komma hem till denne, men kan själv aldrig komma till mig? En annan har alltid ursäkter. En tredje lovar guld och gröna ängar, men har ännu inte sett till de gröna ängarna. Är det bara ren och skär feghet folk pysslar med? Eller är ALLA för upptagna med sig själva och sitt liv, så fort man passerat 20 tycks tid för vänner vara nåt unikt. Om man inte sedan skolåren lyckats skapa sig en tri att hänga med livet ut. Är det bara där och då man kan gardera sig mot tomhet/ensamhet i äldre år? Eller går det att återskapa samma vi-gäng känsla men med andra gemensamma nämnare?

Själv skulle jag aldrig komma på tanken att ragga upp nya vänner, för någonstans inom mig hur stört det än låter är jag nöjd med det jag har. Men det är fan lika stört att jag ändå har mage att uttrycka mitt missnöje över det, hur är det möjligt? Tror jag saknar den biten när man var yngre och alla lekte med alla, tills den dagen jag för första gången i mitt liv utsattes för en lögn av en så kallad vän. Vi hade bestämt att vi skulle leka, sen ringde hon och sa att det inte gick för de skulle ha gäster. Men så bombad var jag inte att jag gick på den nitlotten. Vi bodde relativt nära varandra, ett postnummer bort. Jag hoppade på cykeln och började cirkulera runt för att speja. Tänk redan då vid 5-6 års ålder började min besvikelse för människan gro. Men inte helt utan belägg. Rullar in med cykeln på gården där min kompis bodde, en bit bort för att inte bli upptäckt. Mycket riktigt såg jag min kompis leka tillsammans med en av våra gemensamma vänner. Detta var ett oerhört stort svek för mig. Men jag klarade ändå av att ställa de båda till svars för sitt handlande. De bägge svarade rakt ut, helt ärligt som bara barn kan: Vi ville inte leka med dig! En aning ledsen lämnade jag platsen, och sedan dess har ingen av oss tagit steget till att bli vänner. Jag tog deras ord och förvaltade de med "kärlek". Tänkte att vill de inte vara med mig, ska de slippa mig. Gjorde inte någon stor sak av det heller. Men i ärlighetens namn, kom igen! Mygla inte med varför, klä inte dina orsaker med undanflykter. Det genomsurar fan hela atlanten. Visa lite stake och råg i ryggen och säg som det är, sanningen må svida men ack så lättare att överkomma!

Det får bli detta inläggs sista ord! Be a man!