Upp tidigt i ottan. Helt galet hur det är möjligt att orka upp trots alla glas vin jag drack igår. Ordnade så att vi kunde äta frulle i bilen, fyllde en termos med lite kaffe, samt tog fram våra favvo våfflor ur frysen.

Sen bar det av, upp mot -vad jag tror många kan hålla med mig om när jag säger att det är "ursveriges Sverige". Till de grönskande skogarna, sluttande bergstoppar, miljoners miljoner faluröda hus med vita knutar. För mig är detta ett landskap som bör betraktas med omtanke och vördnad om vårt idylliska Sverige!

När vi kom fram bjöds det på fika "dooniiits" finskt ord för munkar/dounats och kaffe. Snabbt inpå tog vi tillvara på tiden och begav oss ut för en lite längre foto runda. Jag guidade killen genom de delar av landskapet som för mig en gång i tiden har vart oerhört betydelsefulla. Bla viken Klenshyttan dit jag brukade cykla och ta ett dopp under sommar månaderna, mormors gamla hus Hammarby. Kändes en aningen konstigt att nu vara en "besökare" fast utan tillstånd att få kliva in. Men allt såg bekant ut, vilket omgav mig med en lättnad och trygghets känsla. Vidare fortsatte vi turen ner mot Konstdammen där jag ville visa de (då var den iaf) nylagda cykelbanan - den som jag och min kusin nyttjade en sommarkväll iklädd pyjamas, cyklade in till Ludvika (ca 1mil) och käkade gott på Donken. Haha det var tider det! Men innan vi lämnade Blötberget tog vi en extra runda bakom skolan för att spana in de nerlagda industrierna/gruvor. Rätt coolt faktiskt, men jag har ändå svårt att förstå att vissa saker onekligen får lov att förfalla och bli en osmaklig plats, medan andra demoleras ner till grunden och ovanpå byggs nytt? Kanske mer vanligt i tätorterna än ute på bonnvischan..

Killen hade sett till att vi fick låna med oss diverse skönheter aka blixtar/objektiv. Kul och testa de olika sakerna, få ut mer i motivet etc. Nånstans där mitt i bland avtryckaren och fokuseringen bad mormor oss att lämna henne. I och med att hon har sin diabetes är det strikt bundet med vissa saker, dit hör mat/dryck går på rutin. Vi hade inget mer vatten att förse henne med. Vi kände oss nog ändå rätt nöjda med turen.

Vi dumpade av lilla mormor hemma hos henne, och begav oss ut mot nästa äventyr. Vi körde på känsla utan gps, mot Snöån via Hörken för att sedan komma ut i Grängesberg där vi sedan körde mot Filmarkivet.

Vädret var på vår sida även om det bitvis hade fallit några droppar. Men ändå inget vi tog skada utav. Hade ju varandra och en bil att ta skydd i. Det fanns lite intressanta byggnader att plåta, några gamla maskiner som jag inte har en aning om vad de kan användas till. Lekte lite med de olika objektiven. klockan for iväg. Time to go! Hem och fylla buken med näring.

Mormor hade trots sin höga ålder orkat med att laga mat åt oss. Inget slår redan invant matminne. Hemmagjort när det är som bäst! Vi klämde i oss 2 kotletter var och lite potatismos, förde över bilderna. Tänka sig: Jag maxade antal bilder som ryms i mitt minneskort. Not so amazing!

Efter matsmältnings proceduren laddade vi om för kvällsfotografering i den lokala delen av Ludvika. Jag va sugen på att knäppa några kort nere vid järnvägsstationen. Men först behövde hon få i sig lite gotti gott. Plopp med lakrits är alltid ett säkert kort! Vi parkerade bilen och gick lös med blixt och förlängd slutartid mm.

Tänk att man alltid ska bli pissnödig i de mest olämpliga situationer man kan hamna i. Tror det mesta är rent psykologiskt, bara för att man inte kan pinka i det fri, ja det är just då man behöver det. Finns det en toa tillgänglig, inte fan behöver man pissa då inte!?

Klockan led mot sitt arma slut och vi kände oss väl bägge rätt nöjda. Ner med stativen, av med blixten och sen satte vi oss i bilen och brummade iväg hem till mormor.

I och med att det var en kortvisit med massa andra saker inplanerade på lördagen kunde vi inte stanna speciellt länge dagen efter. Men ett stopp på $Dollarstore har man ALLTID tid för. Ca 900 spänn fattigare men ack så glada klev vi ur butiken. Innan vi för en sista gång körde hemåt till mormor stannade vi till vid en fiskebutik. Killen fullkomligen sken av lycka, aaw så sött o se honom så upprymd. Tänk va prylar gör män kåta! När vi sen kom hem till mormor var det min tur och stå bakom spisen. Hon hade redan förberett allt, så det va bara och slänga ihop köttfärsen och koka pastan. Team work! Maten smakade gott, vi tackade för oss och sa adjö.

Nästa stopp Västerås!