Ser fram emot och få skaka liv i kroppen efter att legat i vila under hela påsken. Om jag minns rätt var jag ganska mör 1 vecka efter!

Sparade lite utav salladen jag tog till lunch, viktigt att äta ofta men lite. Jämn fördelning av energi ger en bättre förbränning. Och det vill vi väl ha!? Lite sugen är jag allt på att införskaffa en egen stång och ha hemma. Haha - private session - vip only! Haha! Närå, är väl inte så skamligt och ha en sån hemma inte? Folk har ju värre saker, större, som tar ohyggligt mycket plats. Syftar på alla dessa motions equipment. Som ändå bara står och samlar dam, men finns där för sitt egna samvetes skull. Då är det nog så fan mycket gulligare och dra till med en stång, överaska gäster. Värsta party tricket!

Tränade inget igår, eftersom att jag visste att jag skulle få ligga i ändå. Herre gud! Köpt saker för över 25 lax! Och allt ska rymmas i min lilla 1:a. Envis och bestämd på att det går.

Sallad vare ja!

And after the storm,
I run and run as the rains come
And I look up, I look up,
on my knees and out of luck,
I look up.

Night has always pushed up day
You must know life to see decay
But I won't rot, I won't rot
Not this mind and not this heart,
I won't rot.

And I took you by the hand
And we stood tall,
And remembered our own land,
What we lived for.

And there will come a time, you'll see, with no more tears.
And love will not break your heart, but dismiss your fears.
Get over your hill and see what you find there,
With grace in your heart and flowers in your hair.

And now I cling to what I knew
I saw exactly what was true
But oh no more.
That's why I hold,
That's why I hold with all I have.
That's why I hold.

I will die alone and be left there.
Well I guess I'll just go home,
Oh God knows where.
Because death is just so full and mine so small.
Well I'm scared of what's behind and what's before.

And there will come a time, you'll see, with no more tears.
And love will not break your heart, but dismiss your fears.
Get over your hill and see what you find there,
With grace in your heart and flowers in your hair.

And there will come a time, you'll see, with no more tears.
And love will not break your heart, but dismiss your fears.
Get over your hill and see what you find there,
With grace in your heart and flowers in your hair

Känner att jag kan börja leva nu, på ett sätt som jag känner mig tillfreds med. Mamma är alltid med mig, i mitt hjärta. Som den lilla figuren på axeln. Rösten i huvudet. Tankarna jag tänker. Ständigt finns hon där. Hör hur hon talar till mig. Ibland vill jag tro på paranormala ting, vill att de tecken jag skådat ska vara en vink från mamma. En sätt för henne att visa att hon fortfarande finns kvar.

Är inte längre rädd för att gå ute själv i mörkret. Mycket utav de sakerna jag tvingats gå igenom leder mig in i någon slags övervinnande känsla av vigör't (stavning?) leverne. Sällan har så mycket spelat sån liten roll. En förbluffande känsla av inre och yttre balans. En gudomlig sak att erfara. Livet är föränderligt. Oförsigbart. Magiskt. Det har sin charm. Och uppskattas i sin enkelhet, när just allt däromkring fyller sin funktion och jag förstår till fullo vad livets goda mening har för betydelse.

Vill ej påstå att alla bitar i mitt återhämtande fallit på plats. Har en lång resa kvar. Jag blir lyrisk av lycka för var bit jag lyckas komma över för att få ihop mitt livs pussel. Trots att man får drömmar och mål krossade är människan unik.

Vi hittar andra vägar som leder oss vidare, kanske till något ännu bättre?

Tiden går fort när man har roligt brukar det heta. Under de 3 veckorna jag har hunnit vara hemma har jag försett mig med en hel del nya och roliga saker. Nödvändiga. Efterlängtade. Snygga. Dyra. Men så värt det!

Suger att min hårddisk är paj, S som så gärna vill att jag ska skicka kopior från dopet. Tur nog var ju det en del i min present till de, men bara färdiga utskrivna foton. Alla andra ligger på disken. Ovärderligt värde. Har en som kan kika på det, förhoppningsvis löser det sig.

Påsken har dragit förbi, var det inte lite varmare i år, än förra? Minns så väl förra påsken. Den spenderades uppe hos mormor, och det var dagarna innan Prinsen blev en del i mitt liv.

Så himla skönt är det att mitt hem börjar ta form, från att ha sett ut som skit till att snart glänsa! Igår spenderade jag 4 timmar på IKEA, fick ovärderlig hjälp av 2 sockertoppar. Tack! Ni är bäst!    Och inatt fick jag äran att provligga min nya  och stora (fenomenalt snygga) säng. Sov som en gudinna! 

Random shit jag kostat på mig

Trodde det skulle vara än så att gå ner i vikt. Sen i höstas har jag gjort av med 20kg! Undrar vart den övervikten satt någonstans?

Jag har alltid haft lätt för att lägga på mig, och vet om att måste passa mig för fallgroparna dit som så många hamnar, och tillslut ger upp. Envishet är en styrka, den är bra. Den för mig framåt i livet. Den tar mig igenom jobbiga situationer. Den stärker min självkänsla. Jag förlitar mig blint på den.

Här står jag idag. Kommer i kläderna som hitintills bara legat och tagit plats i garderoben. Att jag skulle tappa 3 kilo under vistelsen i Miami - är för mig helt ofattbart! Och då var jag ändå där och tutta på gränsen. Eller ja, åt gott, festade och motionerade en jävla massa! Men framför allt lämnade jag det strikta och förbjudna hemma. Man kan äta gott utan att det nödvändigtvis ska vara onyttigt!?

Det här året kommer jag verkligen komma i god form. Och det är en underbar känsla, för att inte tala om mina älsklings jeans jag äntligen platsar i! Är det inte fantastiskt? Och mitt resultat är bara ett gott tecken för att ihärdighet och tålamod fungerar!

Igår var jag iväg på mitt första pass på pole dancing. Så underbart kul! Alltid älskat dans, dansat i flera år. Tills knäna paja! Men nu! Nu är jag mer än redo för att återuppta allt vad dans heter. Och just pole dancing är ett sätt för mig att variera min träning, att hänga på gymmet 24/7 får vem som helst att ruttna.. Dessutom blir kroppen spänstig, slank och fin! Inte bodybuilder typen jag är ute efter. Spänst är rätta ordet!

I mitt sinne står strålkastaren riktad mot att hitta ut ur den här känslomässiga härvan. Konstaterade senast igår att händelser som sker ovan vår makt att kontrollera gör oss (läs mig) en aning oroad.

Kort efter att jag anlänt landet lagom. Hade jag som bekant en del bilder med mig från resan, vilket i sig inte var något konstigt. Men så.. Råkar ju vara den där aktsamma personen som gör back up's på allt. Dock har detta inte skett sen i höstas. Och gissa  den omfattningen i avsaknad av bilder om ni kan! Skulle nog vilja påstå att de senaste 5-6 mån av mitt liv är borta!

Dålig karma? Who the fuck care's, när ingenting annat går vägen varför ska jag ens låta mig bli förvånad att nåt som detta inträffar mig? Försökt olika sätt att komma åt disken, men utan resultat. Blir väl till att lämna in skiten och bli ruinerad på kuppen!

Surt sa räven!

Jag säger sug balle!

Hur vore livet utan motgångar? Vem säger att livet ska vara lätt och leva? Och varför är för många utav oss rädda och väljer att rygga tillbaka när någonting är svårt?

Min värld är rätt så upp och ner just nu, inte mycket som står rätt till. Vilket inget har gjort sen mamma gick bort. Syftet med min välförtjänta resa var många. Och alla de är uppnåda. Men alla fick inte chansen att fogas samman med livet på hemmaplan. Oh lord! Hade sån underbar känsla när vi lämnade Miami. En otrolig hemlängtan till det som jag trodde väntade mig - min lilla familj. Få laga hemma gjord mat, kolla på tv och ligga i soffan och äta mina favorit kakor med mjölk! Ja, allt sånt som hör till vardagen längtade jag efter.

Den första veckan höll sig kontakten god mellan oss. Visst det var tufft och sitta på andra sidan atlanten och med 6 tim tidsskillnad. Försöka "spela" som att allt var ok, vilket det verkligen inte var. Tror det var lika jobbigt för oss bägge. Jag där nere, där sol och värme hägrade. Han där hemma. Men han fanns ändå där i mina tankar.

Jag ångrar på nåt sätt inte min resa, den har givit mig orföglömliga och berikande erfarenheter om mig själv. Och jag känner att jag är på rätt köl igen i livet. Livslusten börjar ta form. Ögonen är nu mer vakna än stängda. Men otroligt ledsamt när ens partner man förlitat sig på i vått och tort väljer att gå en annan väg än den jag trodde vi skulle färdas tillsammans på. Jag började till och med  bekanta mig med tanken på att ha en bulle i ugnen! Men man äger ingen annan människa, jag måste bibehålla fokus på mig själv, unna mig saker som jag mår bra av.  Och livet kan ha plötsliga vändningar, jag vet. Vem vet kanske blir ännu en resa över bräddgraderna? New Zeeland har vart ett dröm mål sedan barnsben.

Vill ödet att det är så här det ska vara, ja då är det så. Men jag är ändå hoppfull. Det vi har är nåt unikt, och någonting fint som är alldeles för mycket värt att kastas bort. Förstår om den senaste tiden har vart kaotisk och kan ha förorsakat detta. Och livet är en prövning. Jag tänker alltid att det som inte dödar gör en starkare, och med egen erfarenhet vet jag att det är just så. Nu måste jag finna min inre styrka att orka med att ha förlorat "en höger" arm. Övertygad om att jag klarar det, har ju vart i den sitsen förrut, men då har visoinen hetat annat och inte mannen i mitt liv som den gjorde nu.

Ingenting varar förevigt, men jag var övertygad om att vår kärlek skulle göra det!

En dag i taget.

"Glöm dina bekymmer i morgon kommer nya"

Känns inge vidare och vara tillbaka i lilla landet lagom. Det suger rätt hårt faktiskt! Vet inte om det hade känts bättre om saker hade vart annorlunda?

Har inte helt riktigt kommit i ordning efter jet laggen, men skapligt må jag nog säga. Kändes nog värre när vi landade i Miami. 3 dagar tog det innan jag anammade deras tid. Fan man blir ju som ett packe korvspad. Äta mat mitt i natten, sova mitt på dagen. Jo jo!

Hade väl tänkt och skriva en lite mer utförlig recension om vistelsen där. Inte nu sen. Nu måste jag samla kraft för att orka jobba lite.

Håll utkik!