Hur vore livet utan motgångar? Vem säger att livet ska vara lätt och leva? Och varför är för många utav oss rädda och väljer att rygga tillbaka när någonting är svårt?

Min värld är rätt så upp och ner just nu, inte mycket som står rätt till. Vilket inget har gjort sen mamma gick bort. Syftet med min välförtjänta resa var många. Och alla de är uppnåda. Men alla fick inte chansen att fogas samman med livet på hemmaplan. Oh lord! Hade sån underbar känsla när vi lämnade Miami. En otrolig hemlängtan till det som jag trodde väntade mig - min lilla familj. Få laga hemma gjord mat, kolla på tv och ligga i soffan och äta mina favorit kakor med mjölk! Ja, allt sånt som hör till vardagen längtade jag efter.

Den första veckan höll sig kontakten god mellan oss. Visst det var tufft och sitta på andra sidan atlanten och med 6 tim tidsskillnad. Försöka "spela" som att allt var ok, vilket det verkligen inte var. Tror det var lika jobbigt för oss bägge. Jag där nere, där sol och värme hägrade. Han där hemma. Men han fanns ändå där i mina tankar.

Jag ångrar på nåt sätt inte min resa, den har givit mig orföglömliga och berikande erfarenheter om mig själv. Och jag känner att jag är på rätt köl igen i livet. Livslusten börjar ta form. Ögonen är nu mer vakna än stängda. Men otroligt ledsamt när ens partner man förlitat sig på i vått och tort väljer att gå en annan väg än den jag trodde vi skulle färdas tillsammans på. Jag började till och med  bekanta mig med tanken på att ha en bulle i ugnen! Men man äger ingen annan människa, jag måste bibehålla fokus på mig själv, unna mig saker som jag mår bra av.  Och livet kan ha plötsliga vändningar, jag vet. Vem vet kanske blir ännu en resa över bräddgraderna? New Zeeland har vart ett dröm mål sedan barnsben.

Vill ödet att det är så här det ska vara, ja då är det så. Men jag är ändå hoppfull. Det vi har är nåt unikt, och någonting fint som är alldeles för mycket värt att kastas bort. Förstår om den senaste tiden har vart kaotisk och kan ha förorsakat detta. Och livet är en prövning. Jag tänker alltid att det som inte dödar gör en starkare, och med egen erfarenhet vet jag att det är just så. Nu måste jag finna min inre styrka att orka med att ha förlorat "en höger" arm. Övertygad om att jag klarar det, har ju vart i den sitsen förrut, men då har visoinen hetat annat och inte mannen i mitt liv som den gjorde nu.

Ingenting varar förevigt, men jag var övertygad om att vår kärlek skulle göra det!

En dag i taget.

"Glöm dina bekymmer i morgon kommer nya"