Ikväll bär det av mot Gk, till 360. De kör tema ikväll Black&White. Tänk partysessan har legat i dvala hela vintern. Men ikväll tänkte hon damma av galosherna och visa kidzen vart skåpet ska stå! Därför kör vi all in ikväll! Här spar vi inte på krutet!

Nästan så att det känns lite obekant att trä på sig kvällens trikå. Blir ett schysst linne från New Yorker. Showing pics later!! Men nu måste jag tagga till så vi hörs!

Här har ni kvällens robotdans    bra eller anus?

Bjukkar på en bild, så ni förstår nivån för ikväll! Haha!

  Så jag antar att vi hörs nästa vecka, när man nyktrat till och blivit kvitt bakfyllan.. Urs!

Jag brukar ofta föra en inre konversation med mig själv, ibland händer det att jag luckrar upp mig och låter åhörare i min närhet ta del av mitt svammel.

Vi kan ta den heta potatisen - Weight issue. Jag själv har sällan lidit så pass mycket över hur naturen valde att forma mig, visst har vi alla skavanker som vi ibland önskar vore annorlunda. Mitt bästa knep för att kringgå nedstämdhet över att inte se ut som Hollywood kletet är att just tänka, vilken tur jag har som kan få se ut så här utan att behöva jäkta tid och o-tid till plastikkirurger, pt, dietister mm. Hade ett givande samtal med min goda vän Doriis, den ända vännen man kan föra en vettig diskussion med. Utan att man ska behöva känna ågren för att man ibland inte delar lika i sitt tänk. Tror bara äkta vänskap som varat länge kan erbjuda den lyxen. Eller så är just vikt/mat ett känsligt samtalsämne för många, och många tar det f ö r personligt.

Hon har sedan sin graviditet kämpat kanske till och med blundat lite för hur kilona som ändå satt kvar var just kvar. Kanske inte heller bryr man sig 6 månader efter en förlossning om hur man ser ut, men nu i höst är det 2 år sen. Beror väl kanske lite på hur pass fåfäng man var innan. Man blir ju inte förändrad så, bara för att man förlöser en unge. Men i alla fall så.. Hon berättade att hon självmant genom olika tips och trix lyckats skaka av sig de ca 20kg på ca 6 månader. Jag blir så stolt, och gald över att höra det. Och som den goda vän man är bekräftar man ju också det. För det är ju så vänner gör.

Men sen så har jag en annan vän, som är raka motsatsen till henne. Ingen aning om vad det grundar sig i, bitter över livet, ångest över att inte färdats längre genom livets resa. Vad vet jag.. Jag drar mig för att höra av mig till denna vän, just för jag vet vilken ångest ett samtal oss emellan ger mig. Och så ska det väl inte behöva vara? Jag har alltid trott att vänskap bygger på villkorslös ömsesidighet och inget annat? Man kan ringa för att meddela nyheter, och igengäld vill man ju få gehör kanske en motfråga som visar nåt slags intresse för det man har att säga, eller  blir glad för att man överhuvudtaget hör av sig. Det är i alla fall så jag bemöter vänner som hör av sig, för det är ju kul när de ringer, man lyssnar ivrigt på vad de har att berätta, för det är så vänner emellan gör Men inte denna vän. Kan det vara så att min positiva inställning i telefonen avspeglar sig i hennes avund? Att hon önskar sig det hon inte kan ge? Tills vidare hör jag inte av mig, för vem vill få sin dag förstörd med att prata med någon som bara är neggo? Och det här känns väldigt mycket som lågstadie nivå, men jag orkar rent ut sagt inte med att fiska mer efter bakomliggande orsaker. Jag har ett eget liv, likaså min vän. Finner denna vän en orsak till att höra av sig, be my guest!

Sen har jag också funderat en hel del på det som för mig är ganska självklart i relationer över lag. Det måste finnas ett ömsesidigt intresse för att hålla en relation vid liv, det kan inte bara vara den ena eller den andra som bär upp den. Sen självklart finns det ju tonvis med varianter på hur en relation växer sig stark och frodas. Allt för ofta brukar jag känna mig som den ena eller den andra, den som bär upp det hela. Och tänker ofta att skulle jag inte göra det, skulle den relationen brista. Och nästa tanke blir då: Varför ska jag fortsätta ge liv åt nåt som inte bringar nåt liv tillbaka? Skrämmande tanke att tänka, att allt hänger på mig. Vilket förstås är helt oacceptablet enligt mig. En relation ska oavsett om den är mellan två parter som ingår i ett förhållande, föräldrar och barn eller vänner finnas till för att bägge parter vill. Den ska inte byggas på att det bara är en som ger och en som tar. Bägge äger rätt till att beblanda sig med båda.

Tror många av er tänker nu att vad är det för trams hon skriver om nu, nej det är inget trams det är min vardag och dess problem. Problem som nöter sönder hjärnbarken. Och jag har alltid vart den som eliminerar problem för ett friare liv. Så varför inte göra samma sak nu? Varför ska man jaga vänner med ljus och lykta, som inte vill bli jagade? Nä människor i största allmänhet är konstiga.

Har hur många störda exempel på hur så kallade vänner för sig. En vill att jag alltid ska komma hem till denne, men kan själv aldrig komma till mig? En annan har alltid ursäkter. En tredje lovar guld och gröna ängar, men har ännu inte sett till de gröna ängarna. Är det bara ren och skär feghet folk pysslar med? Eller är ALLA för upptagna med sig själva och sitt liv, så fort man passerat 20 tycks tid för vänner vara nåt unikt. Om man inte sedan skolåren lyckats skapa sig en tri att hänga med livet ut. Är det bara där och då man kan gardera sig mot tomhet/ensamhet i äldre år? Eller går det att återskapa samma vi-gäng känsla men med andra gemensamma nämnare?

Själv skulle jag aldrig komma på tanken att ragga upp nya vänner, för någonstans inom mig hur stört det än låter är jag nöjd med det jag har. Men det är fan lika stört att jag ändå har mage att uttrycka mitt missnöje över det, hur är det möjligt? Tror jag saknar den biten när man var yngre och alla lekte med alla, tills den dagen jag för första gången i mitt liv utsattes för en lögn av en så kallad vän. Vi hade bestämt att vi skulle leka, sen ringde hon och sa att det inte gick för de skulle ha gäster. Men så bombad var jag inte att jag gick på den nitlotten. Vi bodde relativt nära varandra, ett postnummer bort. Jag hoppade på cykeln och började cirkulera runt för att speja. Tänk redan då vid 5-6 års ålder började min besvikelse för människan gro. Men inte helt utan belägg. Rullar in med cykeln på gården där min kompis bodde, en bit bort för att inte bli upptäckt. Mycket riktigt såg jag min kompis leka tillsammans med en av våra gemensamma vänner. Detta var ett oerhört stort svek för mig. Men jag klarade ändå av att ställa de båda till svars för sitt handlande. De bägge svarade rakt ut, helt ärligt som bara barn kan: Vi ville inte leka med dig! En aning ledsen lämnade jag platsen, och sedan dess har ingen av oss tagit steget till att bli vänner. Jag tog deras ord och förvaltade de med "kärlek". Tänkte att vill de inte vara med mig, ska de slippa mig. Gjorde inte någon stor sak av det heller. Men i ärlighetens namn, kom igen! Mygla inte med varför, klä inte dina orsaker med undanflykter. Det genomsurar fan hela atlanten. Visa lite stake och råg i ryggen och säg som det är, sanningen må svida men ack så lättare att överkomma!

Det får bli detta inläggs sista ord! Be a man!

Bara för att det inte skivs ner så mycket här i bloggen, betyder det ju såklart inte att mitt liv står still. Tvärtom! Här händer allt mellan himmel och jord, kan iblad känns som man själv står kvar men allt runt omkring svävar förbi i ljusets hastighet.

Kort sagt då.. Förr förra veckan.. Tror jag att det var. Så vart jag och min kompanjon Carro färdiga med vår projektfilm. Skönt skönt!

Postar klippet här - Enjoy!

I övrigt så går den mesta tiden vaket tillstånd som sovande åt till att längta efter vovvsingen. Vet inte varför jag har sånna svårigheter att komma till ro nattetid. Men jag antar att min hjärna förbereder sig mentalt på att "bli förälder". It is big you know! Tankar kring hur det ska gå, kommer vi stöta på problem, kommer nåt hända som gör att vi senare kan få problem. Ja oron och frågorna kring det är många, och alla lika obesvarade. Tror jag måste börja inse att inget hjälper mig nu med att oroa sig. Men säg det till min skalle! Cuz I go nuts!

Hela veckan har jag i stort sätt spenderat all tid bakom datorn, pulat och fixat, redigerat otaligt många bilder från vår tripp till Dalarna i påskas. Tiden, ja den står inte stilla.. Hoppas jag hinner klart innan månaden tar slut. Insåg när jag satt med det, att jag inte har lagt upp/eller ens börjat redigera bilderna från när vi var vid Fjärilshuset. Shame on me! Och trots detta att jag inte längre förbrukar ALL tid vid menlöst internetsurfande så som Facebook. Vart tar min tid vägen? Trodde jag skulle ha mer tid över till annat, men det andra tycks sluka upp minst lika mycket! Fast kanske åt det mer positiva hållet   Så har du sett denna någon som stjäl min tid, grip honom och hälsa från mig!

Vad mer då? Jo min dator krashade idag. Uppriktigt sagt bryr jag mig inte så pass mycket, för de mest betydelsefulla sakerna ligger i tryggt förvar på 2 externa diskar. (O)lustigt nog så körde jag över senaste ändringarna igår, och va hände i dag? Jo min fina fina Vaio dog. Trodde det va bättre kräm i den än så, knappt 2 år gammal och beter sig som om den vore 85 bast och låg på dödsbädden.. Nä om vi människor skulle börja ta efter datorerna lite så kunde vi minska populationen drastiskt. Och problemen minska. Kanske det som var baktanken med vulkanen på Island. Moder Jord är pissed off och lägger en brakare som resulterar i kaos. Smart tänkt Moder Jord, askan förflyttar sig till atmosfären och så var problemet med växthuseffekten löst! Kan inte vi själva råda bot på våra egna handlingar så tar de övre makterna över. Rejält.

Själv garvar jag bara åt alla upprörda resenärer som är strandsatta världen över. Nu blir alla illa tvungna att "tänka om" tänka på miljön och välja en grönare rutt.

Over and out!