Jag brukar ofta föra en inre konversation med mig själv, ibland händer det att jag luckrar upp mig och låter åhörare i min närhet ta del av mitt svammel.

Vi kan ta den heta potatisen - Weight issue. Jag själv har sällan lidit så pass mycket över hur naturen valde att forma mig, visst har vi alla skavanker som vi ibland önskar vore annorlunda. Mitt bästa knep för att kringgå nedstämdhet över att inte se ut som Hollywood kletet är att just tänka, vilken tur jag har som kan få se ut så här utan att behöva jäkta tid och o-tid till plastikkirurger, pt, dietister mm. Hade ett givande samtal med min goda vän Doriis, den ända vännen man kan föra en vettig diskussion med. Utan att man ska behöva känna ågren för att man ibland inte delar lika i sitt tänk. Tror bara äkta vänskap som varat länge kan erbjuda den lyxen. Eller så är just vikt/mat ett känsligt samtalsämne för många, och många tar det f ö r personligt.

Hon har sedan sin graviditet kämpat kanske till och med blundat lite för hur kilona som ändå satt kvar var just kvar. Kanske inte heller bryr man sig 6 månader efter en förlossning om hur man ser ut, men nu i höst är det 2 år sen. Beror väl kanske lite på hur pass fåfäng man var innan. Man blir ju inte förändrad så, bara för att man förlöser en unge. Men i alla fall så.. Hon berättade att hon självmant genom olika tips och trix lyckats skaka av sig de ca 20kg på ca 6 månader. Jag blir så stolt, och gald över att höra det. Och som den goda vän man är bekräftar man ju också det. För det är ju så vänner gör.

Men sen så har jag en annan vän, som är raka motsatsen till henne. Ingen aning om vad det grundar sig i, bitter över livet, ångest över att inte färdats längre genom livets resa. Vad vet jag.. Jag drar mig för att höra av mig till denna vän, just för jag vet vilken ångest ett samtal oss emellan ger mig. Och så ska det väl inte behöva vara? Jag har alltid trott att vänskap bygger på villkorslös ömsesidighet och inget annat? Man kan ringa för att meddela nyheter, och igengäld vill man ju få gehör kanske en motfråga som visar nåt slags intresse för det man har att säga, eller  blir glad för att man överhuvudtaget hör av sig. Det är i alla fall så jag bemöter vänner som hör av sig, för det är ju kul när de ringer, man lyssnar ivrigt på vad de har att berätta, för det är så vänner emellan gör Men inte denna vän. Kan det vara så att min positiva inställning i telefonen avspeglar sig i hennes avund? Att hon önskar sig det hon inte kan ge? Tills vidare hör jag inte av mig, för vem vill få sin dag förstörd med att prata med någon som bara är neggo? Och det här känns väldigt mycket som lågstadie nivå, men jag orkar rent ut sagt inte med att fiska mer efter bakomliggande orsaker. Jag har ett eget liv, likaså min vän. Finner denna vän en orsak till att höra av sig, be my guest!

Sen har jag också funderat en hel del på det som för mig är ganska självklart i relationer över lag. Det måste finnas ett ömsesidigt intresse för att hålla en relation vid liv, det kan inte bara vara den ena eller den andra som bär upp den. Sen självklart finns det ju tonvis med varianter på hur en relation växer sig stark och frodas. Allt för ofta brukar jag känna mig som den ena eller den andra, den som bär upp det hela. Och tänker ofta att skulle jag inte göra det, skulle den relationen brista. Och nästa tanke blir då: Varför ska jag fortsätta ge liv åt nåt som inte bringar nåt liv tillbaka? Skrämmande tanke att tänka, att allt hänger på mig. Vilket förstås är helt oacceptablet enligt mig. En relation ska oavsett om den är mellan två parter som ingår i ett förhållande, föräldrar och barn eller vänner finnas till för att bägge parter vill. Den ska inte byggas på att det bara är en som ger och en som tar. Bägge äger rätt till att beblanda sig med båda.

Tror många av er tänker nu att vad är det för trams hon skriver om nu, nej det är inget trams det är min vardag och dess problem. Problem som nöter sönder hjärnbarken. Och jag har alltid vart den som eliminerar problem för ett friare liv. Så varför inte göra samma sak nu? Varför ska man jaga vänner med ljus och lykta, som inte vill bli jagade? Nä människor i största allmänhet är konstiga.

Har hur många störda exempel på hur så kallade vänner för sig. En vill att jag alltid ska komma hem till denne, men kan själv aldrig komma till mig? En annan har alltid ursäkter. En tredje lovar guld och gröna ängar, men har ännu inte sett till de gröna ängarna. Är det bara ren och skär feghet folk pysslar med? Eller är ALLA för upptagna med sig själva och sitt liv, så fort man passerat 20 tycks tid för vänner vara nåt unikt. Om man inte sedan skolåren lyckats skapa sig en tri att hänga med livet ut. Är det bara där och då man kan gardera sig mot tomhet/ensamhet i äldre år? Eller går det att återskapa samma vi-gäng känsla men med andra gemensamma nämnare?

Själv skulle jag aldrig komma på tanken att ragga upp nya vänner, för någonstans inom mig hur stört det än låter är jag nöjd med det jag har. Men det är fan lika stört att jag ändå har mage att uttrycka mitt missnöje över det, hur är det möjligt? Tror jag saknar den biten när man var yngre och alla lekte med alla, tills den dagen jag för första gången i mitt liv utsattes för en lögn av en så kallad vän. Vi hade bestämt att vi skulle leka, sen ringde hon och sa att det inte gick för de skulle ha gäster. Men så bombad var jag inte att jag gick på den nitlotten. Vi bodde relativt nära varandra, ett postnummer bort. Jag hoppade på cykeln och började cirkulera runt för att speja. Tänk redan då vid 5-6 års ålder började min besvikelse för människan gro. Men inte helt utan belägg. Rullar in med cykeln på gården där min kompis bodde, en bit bort för att inte bli upptäckt. Mycket riktigt såg jag min kompis leka tillsammans med en av våra gemensamma vänner. Detta var ett oerhört stort svek för mig. Men jag klarade ändå av att ställa de båda till svars för sitt handlande. De bägge svarade rakt ut, helt ärligt som bara barn kan: Vi ville inte leka med dig! En aning ledsen lämnade jag platsen, och sedan dess har ingen av oss tagit steget till att bli vänner. Jag tog deras ord och förvaltade de med "kärlek". Tänkte att vill de inte vara med mig, ska de slippa mig. Gjorde inte någon stor sak av det heller. Men i ärlighetens namn, kom igen! Mygla inte med varför, klä inte dina orsaker med undanflykter. Det genomsurar fan hela atlanten. Visa lite stake och råg i ryggen och säg som det är, sanningen må svida men ack så lättare att överkomma!

Det får bli detta inläggs sista ord! Be a man!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den lyckliga sagan på denna portal har nu lidit mot sitt slut. Har vart trivsamt att blogga här - men nu måste hon vidare.   Till er som följer mig - fortsätt gärna med det här --> http://sarahlamberg.myshowroom.se/              ...

Kan nu presentera min nya hemsida - för er som vill kika in och kolla är adressen här. Det har tagit sin lilla tid, och än är inte allt fixat. Måste få i ordning texterna och så. Men det är en sten som lättat från min ryggsäck i alla fall. Kan nu skr...

  'To my insperation and my shining star'   En tanke som slog mig igår var att sannolikheten för att man ska träffa någon som man passar med minskar när man nöjer sig med det man har. Jag har fullt upp med mitt, träning, driva företag, ta ha...

Om 1 vecka är det dags igen. Är sjuuuukt taggad. Kan inte med ord beskriva ruset som forsar inom mig. Watch out for the bruises..   Ska snart bege mig till arbetsförnedringen och visa upp min affärsplan och budget - de har tydligen inte kunnat öp...

Har preppat mig med ett stort lass pasta på min tallrik. Letat inspiration på youtube - lite musik har ju hjälpt förrut. Let the legs burn! Går och lägger mig med tanken på The Bulgarian Split som nästan skulle kunna va nåt helt annat än va det är.. ...