Hur är det möjligt, jag frågar mig gång på gång. Hur är det möjligt? Som rubriken lyder är mina dagar sammanflätade i en gråaktig sörja.

Visst har jag alltid vart en motståndare till att ta hjälp av medicinska medel för att råda bukt på livet. Allra minst i svåra tider, just för att jag är en motståndare och tycker att var man ska uthärda sitt straff och resa sig upp ur graven. 

Men hur går man då till väga om man som jag i den situationen jag befinner mig i? Vi talar sällan högt och riktigt om hur vi själva mår. För visst är det så, det har jag lagt märke till vad gällande min mors bortgång. En vecka och 2 dagar har nu gått sen hon lämnade oss. Och jag har nätt och jämt klarat mig igenom den. Haft saker för mig, som jag tror kan ha haft en bidragande faktor till varför jag har lyckats hålla huvudet över ytan. Samt en hund som kräver omvårdnad, precis - den kräver nåt av mig. Och honom kan jag bara inte försumma, även om han bitvis har blivit fel prioriterad - vilket är förståeligt.

Och allt detta som jag skrev i förra inlägget har vart nyttigt för mig, men sen finns det ju de likväl jag själv som vet att man kan inte förskjuta sina känslor hur länge som helst. Ibland måste man låta sorgen få ta sin tid, framförallt ge den tid!

Men lustigt är nog ändå att det här support teamet man förväntas ha under förloppet aldrig riktigt har funnits där. Vissa hade jag väntat mig ett större stöd ifrån, andra har jag blivit förbryllade över deras angagemang att vilja finnas där för mig, andra är jag bara väldigt besvikna på. För det är inte alltid upp till en själv att bedöma var/när/hur man behöver det. Utan stödet man har runt omkring sig.

I och med att jag är en tänkare som överanalyserar saker i beståndsdelar tar jag faktiskt på mig en bit av detta, ja jag kan se att jag själv har vart delaktig till att inte ge utrop för att behöva bli huldad med, men gimme me a break, det är väl det mest vansinniga folk kan göra? Att avstå någon i sorg sitt stöd är väl det mest egoistiska man kan göra?!

Jag är inte på något sätt bitter, men jag har i samband med detta också lärt mig lite mer om de jag trodde stod mig nära. Så förlåt mig, men riktiga vänner de finns ALLTID där för en. Och kommer i gengäld betee mig därefter. Just för att jag har nån svår jävla grej för att ha det bekräftat för mig, vilket inte är så knasigt som det låter.

Allt faller sig väldigt ypperligt nu, va hos min doktor i morse för att få nåt utskrivet då vare sig naturläkemedel eller Propavan duger. Vi ger det 1 vecka, sen gör vi en utvärdering av det hela. Det är fan otroligt va man ska behöva genomlida, ständigt är det nåt som tar upp ens tid. Tid jag hade kunnat lägga på annat. Och allt hänger verkligen samman. Sover man dåligt ger det utfall i hur man under dagen mår, mår man dåligt ger det utfall i minskat näringsintag, och allt detta påverkar varandra i hur man mår, hur man äter, hur man sover. Runt runt som ett hamsterhjul.

Sådär, lite måndags poesi från mig till er!

Vad vore mit liv utan min kalender? Jag törs inte tänka själva, utan förlitar mig helt och hållet på att jag det jag skriver in som verkar viktigt för stunden också kommer att påminna mig när det är dags.

Dagarna de rullar på. Försöker ta en dag i taget och leva i nuet. Hur jobbit det än är så kämpar jag för att hålla huvudet ovanför ytan. Jag kan inte, jag får inte släppa taget. För jag vet att det som inte dödar, det härdar. Måste vara stark. Måste tänka positivt. Får inte ge upp.

Tittar jag på kalendern i telefonen blir jag rädd om jag ser att en dag är utan en påminnelse. Hjälp, tänk om jag har glömt notera nåt viktigt? Tänk om, tänk om.. Tiden efter mammas bortgång har vart hektisk. I och med att allt läggs på mina axlar. Och trots att jag har min moster och morbror till hjälp så är det ändå jag i slutändan som måste lösa bitarna. Få mitt pussel helt.