På fredag har det gått 3 månader sen mamma gick bort. Livet är bra outförsigbart ibland. Tänker ofta och mycket saker jag unte visste skulle komma ske, blickar bakåt i tiden. Nä ingen vet fan i mig nånting om nåt. Vi tar bara förgivet att morgondagen ska likna gårdagen!

Visst är det lite märkligt ändå? Att vi alla förväntar oss att allt ska vara precis så som vi vill minnas att det var, fast minnet vi egentligen har är något vi får? Hur kan vi då vara så giriga av oss själva att förvänta oss att dagen därpå även skall inbringa en minnsvärd bild till vårt visuella foto album?

Rent generellt tror jag vi alla är för dumma att ens ägna en tanke åt att var dag som vi lever är en gåva - utan att låta eller verka regligiös! Alla har vi en förbestämd plats att vara på. Vår lott bestäms i tidig ålder, ja innan vi ens blivit födda! Det finns alltid två sidor av ett mynt. Den ena sidan förespråkar att alla föds med lika värde/samma förutsättningar att klara sig genom livet. Den andra är då motståndare. Jag själv sitter nånstans där mitt i mellan. Självklart kan vi inte styra över våra arvsmassor. Omöjligt.

Däremot tror jag att man i snar framtid kommer kunna styra sin avkomma. Finns ju redan ett vagt utbud av det. Tror det handlar om nåt form av fostervattens test man tar för att se om barnet ärver dåliga gener som resulterar i handikapp och outvecklade lemmar. Vi är redan i framkant när det gäller foskning och utveckling på den biten.

Det där med att ta reda på barnets kön har ju funnits hur länge som helst. Och vill man så kan man alltså redan där påverka sin näste, genom att välja att föda en pojke eller en flicka. Men vem skulle ha hjärta nog efter några månaders havandeskap att välja att inte föda ett barn? Kanske finns det undantagsfall. Men så är det ju alltid. Man vill gärna täcka upp och vattetäta alla hål. För att ingen ska behöva ta på sig konsikvenserna som kan uppstå.

Nu till saken.

Tiden efter den fortsätter att rulla på. Känner att jag sakta men säkert börjar ta mig tillbaka där jag en gång var innan. Fortfarande är det bara de mest primitiva sakern jag måste tillgodose. Mat, sömn, och jobbet. Nu har jag ju sen en tid tillbaka offrat min goda natts sömn för lite träning. Tänkte bli fitt till sommaren! Även om Miami står högts upp på agendan!

Killen hemma verkar tro att "allt är som vanligt" att bara för att jag tar mig ner till gymmet på mornarna - orkar man träna orkar man annat med. Lite så är hans melodi. Faktum är att det är så långt bort från det att jag nästan fått lust att ge honom en redig smäll på käften. Vart är han i tankarna kan jag ofta undra, när man inte kan se vad som pågår just nu! Att jag tränar gör mig gott, men den ynka energin jag har förbränns på jobbet där 120% fokus krävs 8 tim non stop! Så om det finns nån kraft över så tar den slut när jag är på gymmet. Och nej, det handlar absolut inte om lathet eller hierarki hemma. Mer att jag fortfarande är "vaken i blicken" och kan se vad som behövs göras. Och hade han vart en person med "vakande ögon" och sett sig om kring har jag aldrig behövt uttala mig om de nödvändiga ting som finns i ett hem.

Därför ska det bli skönt och få komma bort. Få slippa känna mig som en gnat morsa. Han är ju för fan vuxen! Och jag är definitivt inte hans morsa! Hade han vart min unge hade jag kickat ut honom för länge sen! Få känna känslan av att bara vara. Vara mig själv, med mig själv. Finna inre ro och harmoni - vilket sällan sker hemma. Då det alltid tycks vara nåt gnabb som skulle få vilken utomstående att häpna. Men ja. Vet inte hur det kommer sig, eller vad som utlöste det hela..

Jag kan dock se ett tydligt mönster från helgen vi var nere till Gbg på dop i slutet av november förra året. Efter det vart han som förbytt. Vet inte om det grundar sig att han inte fick det han ville ha utav mig, närhet och omtanke - efter att ha "mist en kusin". Och jag stod mitt uppe i att försöka ta tillvara på de få dagarna mamma hade kvar i livet. Känns lite som att hans bitterhet över det går ut över mig. Han räckte inte till för mig, och jag hade gett klara besked om att jag absolut inte kommer kunna stötta dig what so ever. Jag hade nog med mitt, som ensam barn, hur jag skulle försöka tackla och få ihop vardagen mm. Nåt en männsika som inte vart där själv någonsin kommer kunna förstå. Ibland önskade jag att han själv kunde gå och dö, för jag var säker på att jag hade mått så mycket bättre utan hans hjälp som ändå inte var till någon större hjälp. För allt jag förväntade, saker jag hade hoppats på skulle komma spontant och med hans intiativ blev för mycket för mig att ta. Jag behövde absolut ha det på min axlar, inte säga till en annan människa vad han ska göra, utan det var han tvungen att försöka förstå själv. Och inte stå där med en fågelholk till mun.

Med det sagt så vill jag nog bara komma fram till att vi kan inte förvänta oss saker från andra utan att upplysa de om vad det är vi vill. Även om jag ofta kan tycka att mycket av de sakerna är underförstått! Vet inte om det finns nåt bra ord som knyter samman den säcken. Men kanske att man är samspelta? Eller observant? Kunna "läsa" tankar utefter vad situationen kräver. Inte fan springer jag och hämtar bensin när en eld behövs släckas?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den lyckliga sagan på denna portal har nu lidit mot sitt slut. Har vart trivsamt att blogga här - men nu måste hon vidare.   Till er som följer mig - fortsätt gärna med det här --> http://sarahlamberg.myshowroom.se/              ...

Kan nu presentera min nya hemsida - för er som vill kika in och kolla är adressen här. Det har tagit sin lilla tid, och än är inte allt fixat. Måste få i ordning texterna och så. Men det är en sten som lättat från min ryggsäck i alla fall. Kan nu skr...

  'To my insperation and my shining star'   En tanke som slog mig igår var att sannolikheten för att man ska träffa någon som man passar med minskar när man nöjer sig med det man har. Jag har fullt upp med mitt, träning, driva företag, ta ha...

Om 1 vecka är det dags igen. Är sjuuuukt taggad. Kan inte med ord beskriva ruset som forsar inom mig. Watch out for the bruises..   Ska snart bege mig till arbetsförnedringen och visa upp min affärsplan och budget - de har tydligen inte kunnat öp...

Har preppat mig med ett stort lass pasta på min tallrik. Letat inspiration på youtube - lite musik har ju hjälpt förrut. Let the legs burn! Går och lägger mig med tanken på The Bulgarian Split som nästan skulle kunna va nåt helt annat än va det är.. ...