Guess what!

Jag ska dit!

Men det viste ni väl redan?!

Har kikat lite närmare på linan

De aktörer jag ser mest fram emot är ju framförall Tiesto! Guud han har vart min inkörsport till den elektroniska musikens härliga värld! Så det ska bli mig ett sant nöje att få se honom live! Förmodligen inte lika mesigt spelat som han har gjort här i lilla landet lagom! Har aldrig sett honom här, aldrig någonsin faktiskt!

Afrojack - skönt melodiskt trance! Wow! Härliga minnen väcks till liv!

Alex Gaudino samma sak men lite mer up tempo - rycker i benet!

ARMIN VAN BUUREN - Också en jag ser fram emot och se! Lite mer kommersiellt än så här blire fan inte! Barndomen gör sig hörd, minnen och åter igen minnen!

ATB - Vore kul och se, men de känns lite uttjatade enligt min mening!

Avicii -  Åh jag har precis hittat fram honom! Gudomiligt bra!

BENNY BENASSI - Vem minns inte Satisfaction? Hallå! Jag röjde som mest till denna!

BOYS NOIZE - Absolut inte lyssnat så mycket på, men tankarna drar lite åt Krafwerk. Och det gillar jag!

CARL COX - The man the myth the ledgen - nästan lite så är det!

CHEMICAL BROTHERS - Jag säger bara Galvaniaize & Believe

Congorock - Har den i min playlist - klockorna ringer!

Cosmic Gate - Från den väldigt tidiga eran i mitt liv!

DAVID GUETTA - Åh! Vet inte hur jag ska hinna med och få en skymt av alla? Lite måste man väl få njuta också!

DEADMAU5 - Inte helt främmande för mig, awesome!

Dimitri Knepers - Den gubben lirade ju för fan på Loveland i Amsterdam! där hade jag velat va!!

Erick Morillo - Nåt jag fann mycket intressant! Skön rytm!

Fake Blood - I think I think I think I like I think I like like... Lalaalaa

Jag vet dock inte om de jag reser med delar mitt intresse? Men vi får väl samsas, och går inte det så får jag stå där och dansa disko dans själv! Inga problem! Bara jag har en adress nedskriven på vart / och hur jag tar mig hem! Haha! Jag menar, har man betalt för nåt vill man ju ha valuta för pengarna? Inte hänga på nån annan som nån jävla footloopers!

Fortsätter där jag slutade sist. Och det var att allt detta är givetvis inget ont mot honom. Jag hade helt enkelt föreställt mig nåt helt annat. Mina förväntningar var något högre än det han lyckades leverera. Jag kan å andra sidan fortfarande känna mig sviken av honom, att han "inte kunde bättre" låter så fult. Men så upplevde jag det. Att han inte kunde förmå sig att veta bättre, veta att en bit mat ute på nåt trevligt ställe, ett intiativ från hans sida, inte från mig. Inte kräva någonting åter. Inte svara på min fråga med en fråga. Säger jag att jag vill äta ute (som ett fjuttigt exempel) kan han då inte komma med en motfråga som lyder: Vart ska vi äta då? Då kräver han mig på energi jag absolut inte har, överaska mig! Kom med intiativ! Framför allt gå på instingten. För har man som vi levt under samma väggar och tak i snart 2 år - anser jag att man känner varandra rätt bra. Och borde kunna gå lite på mag känsla, och servera en lösning efter vad situationen kräver!

Det som skrivs här är min upplevda känsla. Och jag blir bara lså edsen när jag tänker tillbaka på tiden precis efter mamma gick bort. Att jag faktiskt inte kände mig trygg med att ha honom vid min sida. Jag ringde ofta och var helt ur balans till S för att jag stod inte ut bitvis. För situationen hemma var för mycket för mig att bära. Hade nog så mycket att hålla reda på. Och så skulle han komma med helt olömpliga saker att komma med. Detta är nåt jag alltid kommer att minnas, alltid att bära med mig. Jag hoppas innerligt att minnena bleknar. För det som fortfarande gör ont är vissa få frekvenser verkligen etsat sig fast på min näthinna. Och det var hela grejen med Åre som blev en riktig Kalle Anka historia!

Jag kanske uttalar mig om mindervärdeskomplex som egentligen inte borde få så stort uppsving. Men FÖR MIG är de inte det! Jag är säker på att folk i min närhet kan säga en sak allihopa: Och det är att man borde kunna lita på sin partner, alltid! I vått och tort. Det fanns dagar då jag inte viste hur det skulle bli. Skulle han dra till fjällen och lämna mig ensam med allt som behövdes fixas?! Nä, det var bland det västa jag har gått igeom!

Men inget ont som inte för någonting gott med sig. Vår relation har säkert stärkts utav den här turbulenta resan. Om den är stark nog får tiden utvisa. Jag tar en dag i sänder, och börjar sakterligen känna mersmak för honom. Även om tiden måste få läka det största såret - tomrummet efter mamma. Så tror jag om vi bara får komma i ordning med allt. Få tillbaka rutinerna. Inte att allt ska gå efter min eller hans pipa. Utan att vi gemensamt kan städa, diska, ha kul medan vi gör det.

Jag har vart less. Riktigt jävla less. Så pass att jag har bett honom att flytta. Inte att det ska vara slut - för känslorna de finns ju kvar! Men hela den situationen jag befann mig i. Gick inte att leva så. Jag ville inte ha det så. Trots den stormen stod han kvar. Inte helt målös dock. Han hävde ur sig både det ena och det andra han också. Som läget är just nu skulle jag nog säga sådär. För det puttrar lätt under ytan. Men jag försökte ju på mitt sätt att snabbt visa min uppskattning - även om jag hade väntat mig mer från hans sida - med en natt på spa, god mat, massage och bara vara han och jag. Och så är vi tillbaka i gamla fotspår. För det är ju så enkelt!

Är jag dum om jag hoppas på en förbättring tills att jag kommer hem från min resa? Fast det är ju inte "för vår" skull jag reser bort. Utan för min skull. Betyder det att han förväntar sig att JAG ska vara till det bättre? Det enklaste och det som alltid fungerar: Är om en sväljer sin stolthet först och kryper till korset så kan den andra hänga på. Men nej, inte vi. Vi stångas blodiga  - mest för att det är kul! Eller är vi kansek uttråkade av varandra?

Sa för inte så länge sen till han att jag inte kände att han imponerar på mig längre. Så som han var i början. Han hade massor av Ess i sin arm. En efter en kom. Och jag vart alltid lika positivt överaskad. Nu får man vara glad om han kommer ihåg de saker man bett honom om. Att lätta mitt inre här gör vardagen lite enklare för mig, inte för att jag tror att han hoppar av glädje om han när han läser detta. Men kom ihåg då att jag endast skriver för min egen skull och kan inte oroa mig över vad andra ska tycka!

På fredag har det gått 3 månader sen mamma gick bort. Livet är bra outförsigbart ibland. Tänker ofta och mycket saker jag unte visste skulle komma ske, blickar bakåt i tiden. Nä ingen vet fan i mig nånting om nåt. Vi tar bara förgivet att morgondagen ska likna gårdagen!

Visst är det lite märkligt ändå? Att vi alla förväntar oss att allt ska vara precis så som vi vill minnas att det var, fast minnet vi egentligen har är något vi får? Hur kan vi då vara så giriga av oss själva att förvänta oss att dagen därpå även skall inbringa en minnsvärd bild till vårt visuella foto album?

Rent generellt tror jag vi alla är för dumma att ens ägna en tanke åt att var dag som vi lever är en gåva - utan att låta eller verka regligiös! Alla har vi en förbestämd plats att vara på. Vår lott bestäms i tidig ålder, ja innan vi ens blivit födda! Det finns alltid två sidor av ett mynt. Den ena sidan förespråkar att alla föds med lika värde/samma förutsättningar att klara sig genom livet. Den andra är då motståndare. Jag själv sitter nånstans där mitt i mellan. Självklart kan vi inte styra över våra arvsmassor. Omöjligt.

Däremot tror jag att man i snar framtid kommer kunna styra sin avkomma. Finns ju redan ett vagt utbud av det. Tror det handlar om nåt form av fostervattens test man tar för att se om barnet ärver dåliga gener som resulterar i handikapp och outvecklade lemmar. Vi är redan i framkant när det gäller foskning och utveckling på den biten.

Det där med att ta reda på barnets kön har ju funnits hur länge som helst. Och vill man så kan man alltså redan där påverka sin näste, genom att välja att föda en pojke eller en flicka. Men vem skulle ha hjärta nog efter några månaders havandeskap att välja att inte föda ett barn? Kanske finns det undantagsfall. Men så är det ju alltid. Man vill gärna täcka upp och vattetäta alla hål. För att ingen ska behöva ta på sig konsikvenserna som kan uppstå.

Nu till saken.

Tiden efter den fortsätter att rulla på. Känner att jag sakta men säkert börjar ta mig tillbaka där jag en gång var innan. Fortfarande är det bara de mest primitiva sakern jag måste tillgodose. Mat, sömn, och jobbet. Nu har jag ju sen en tid tillbaka offrat min goda natts sömn för lite träning. Tänkte bli fitt till sommaren! Även om Miami står högts upp på agendan!

Killen hemma verkar tro att "allt är som vanligt" att bara för att jag tar mig ner till gymmet på mornarna - orkar man träna orkar man annat med. Lite så är hans melodi. Faktum är att det är så långt bort från det att jag nästan fått lust att ge honom en redig smäll på käften. Vart är han i tankarna kan jag ofta undra, när man inte kan se vad som pågår just nu! Att jag tränar gör mig gott, men den ynka energin jag har förbränns på jobbet där 120% fokus krävs 8 tim non stop! Så om det finns nån kraft över så tar den slut när jag är på gymmet. Och nej, det handlar absolut inte om lathet eller hierarki hemma. Mer att jag fortfarande är "vaken i blicken" och kan se vad som behövs göras. Och hade han vart en person med "vakande ögon" och sett sig om kring har jag aldrig behövt uttala mig om de nödvändiga ting som finns i ett hem.

Därför ska det bli skönt och få komma bort. Få slippa känna mig som en gnat morsa. Han är ju för fan vuxen! Och jag är definitivt inte hans morsa! Hade han vart min unge hade jag kickat ut honom för länge sen! Få känna känslan av att bara vara. Vara mig själv, med mig själv. Finna inre ro och harmoni - vilket sällan sker hemma. Då det alltid tycks vara nåt gnabb som skulle få vilken utomstående att häpna. Men ja. Vet inte hur det kommer sig, eller vad som utlöste det hela..

Jag kan dock se ett tydligt mönster från helgen vi var nere till Gbg på dop i slutet av november förra året. Efter det vart han som förbytt. Vet inte om det grundar sig att han inte fick det han ville ha utav mig, närhet och omtanke - efter att ha "mist en kusin". Och jag stod mitt uppe i att försöka ta tillvara på de få dagarna mamma hade kvar i livet. Känns lite som att hans bitterhet över det går ut över mig. Han räckte inte till för mig, och jag hade gett klara besked om att jag absolut inte kommer kunna stötta dig what so ever. Jag hade nog med mitt, som ensam barn, hur jag skulle försöka tackla och få ihop vardagen mm. Nåt en männsika som inte vart där själv någonsin kommer kunna förstå. Ibland önskade jag att han själv kunde gå och dö, för jag var säker på att jag hade mått så mycket bättre utan hans hjälp som ändå inte var till någon större hjälp. För allt jag förväntade, saker jag hade hoppats på skulle komma spontant och med hans intiativ blev för mycket för mig att ta. Jag behövde absolut ha det på min axlar, inte säga till en annan människa vad han ska göra, utan det var han tvungen att försöka förstå själv. Och inte stå där med en fågelholk till mun.

Med det sagt så vill jag nog bara komma fram till att vi kan inte förvänta oss saker från andra utan att upplysa de om vad det är vi vill. Även om jag ofta kan tycka att mycket av de sakerna är underförstått! Vet inte om det finns nåt bra ord som knyter samman den säcken. Men kanske att man är samspelta? Eller observant? Kunna "läsa" tankar utefter vad situationen kräver. Inte fan springer jag och hämtar bensin när en eld behövs släckas?