Fortsätter där jag slutade sist. Och det var att allt detta är givetvis inget ont mot honom. Jag hade helt enkelt föreställt mig nåt helt annat. Mina förväntningar var något högre än det han lyckades leverera. Jag kan å andra sidan fortfarande känna mig sviken av honom, att han "inte kunde bättre" låter så fult. Men så upplevde jag det. Att han inte kunde förmå sig att veta bättre, veta att en bit mat ute på nåt trevligt ställe, ett intiativ från hans sida, inte från mig. Inte kräva någonting åter. Inte svara på min fråga med en fråga. Säger jag att jag vill äta ute (som ett fjuttigt exempel) kan han då inte komma med en motfråga som lyder: Vart ska vi äta då? Då kräver han mig på energi jag absolut inte har, överaska mig! Kom med intiativ! Framför allt gå på instingten. För har man som vi levt under samma väggar och tak i snart 2 år - anser jag att man känner varandra rätt bra. Och borde kunna gå lite på mag känsla, och servera en lösning efter vad situationen kräver!

Det som skrivs här är min upplevda känsla. Och jag blir bara lså edsen när jag tänker tillbaka på tiden precis efter mamma gick bort. Att jag faktiskt inte kände mig trygg med att ha honom vid min sida. Jag ringde ofta och var helt ur balans till S för att jag stod inte ut bitvis. För situationen hemma var för mycket för mig att bära. Hade nog så mycket att hålla reda på. Och så skulle han komma med helt olömpliga saker att komma med. Detta är nåt jag alltid kommer att minnas, alltid att bära med mig. Jag hoppas innerligt att minnena bleknar. För det som fortfarande gör ont är vissa få frekvenser verkligen etsat sig fast på min näthinna. Och det var hela grejen med Åre som blev en riktig Kalle Anka historia!

Jag kanske uttalar mig om mindervärdeskomplex som egentligen inte borde få så stort uppsving. Men FÖR MIG är de inte det! Jag är säker på att folk i min närhet kan säga en sak allihopa: Och det är att man borde kunna lita på sin partner, alltid! I vått och tort. Det fanns dagar då jag inte viste hur det skulle bli. Skulle han dra till fjällen och lämna mig ensam med allt som behövdes fixas?! Nä, det var bland det västa jag har gått igeom!

Men inget ont som inte för någonting gott med sig. Vår relation har säkert stärkts utav den här turbulenta resan. Om den är stark nog får tiden utvisa. Jag tar en dag i sänder, och börjar sakterligen känna mersmak för honom. Även om tiden måste få läka det största såret - tomrummet efter mamma. Så tror jag om vi bara får komma i ordning med allt. Få tillbaka rutinerna. Inte att allt ska gå efter min eller hans pipa. Utan att vi gemensamt kan städa, diska, ha kul medan vi gör det.

Jag har vart less. Riktigt jävla less. Så pass att jag har bett honom att flytta. Inte att det ska vara slut - för känslorna de finns ju kvar! Men hela den situationen jag befann mig i. Gick inte att leva så. Jag ville inte ha det så. Trots den stormen stod han kvar. Inte helt målös dock. Han hävde ur sig både det ena och det andra han också. Som läget är just nu skulle jag nog säga sådär. För det puttrar lätt under ytan. Men jag försökte ju på mitt sätt att snabbt visa min uppskattning - även om jag hade väntat mig mer från hans sida - med en natt på spa, god mat, massage och bara vara han och jag. Och så är vi tillbaka i gamla fotspår. För det är ju så enkelt!

Är jag dum om jag hoppas på en förbättring tills att jag kommer hem från min resa? Fast det är ju inte "för vår" skull jag reser bort. Utan för min skull. Betyder det att han förväntar sig att JAG ska vara till det bättre? Det enklaste och det som alltid fungerar: Är om en sväljer sin stolthet först och kryper till korset så kan den andra hänga på. Men nej, inte vi. Vi stångas blodiga  - mest för att det är kul! Eller är vi kansek uttråkade av varandra?

Sa för inte så länge sen till han att jag inte kände att han imponerar på mig längre. Så som han var i början. Han hade massor av Ess i sin arm. En efter en kom. Och jag vart alltid lika positivt överaskad. Nu får man vara glad om han kommer ihåg de saker man bett honom om. Att lätta mitt inre här gör vardagen lite enklare för mig, inte för att jag tror att han hoppar av glädje om han när han läser detta. Men kom ihåg då att jag endast skriver för min egen skull och kan inte oroa mig över vad andra ska tycka!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den lyckliga sagan på denna portal har nu lidit mot sitt slut. Har vart trivsamt att blogga här - men nu måste hon vidare.   Till er som följer mig - fortsätt gärna med det här --> http://sarahlamberg.myshowroom.se/              ...

Kan nu presentera min nya hemsida - för er som vill kika in och kolla är adressen här. Det har tagit sin lilla tid, och än är inte allt fixat. Måste få i ordning texterna och så. Men det är en sten som lättat från min ryggsäck i alla fall. Kan nu skr...

  'To my insperation and my shining star'   En tanke som slog mig igår var att sannolikheten för att man ska träffa någon som man passar med minskar när man nöjer sig med det man har. Jag har fullt upp med mitt, träning, driva företag, ta ha...

Om 1 vecka är det dags igen. Är sjuuuukt taggad. Kan inte med ord beskriva ruset som forsar inom mig. Watch out for the bruises..   Ska snart bege mig till arbetsförnedringen och visa upp min affärsplan och budget - de har tydligen inte kunnat öp...

Har preppat mig med ett stort lass pasta på min tallrik. Letat inspiration på youtube - lite musik har ju hjälpt förrut. Let the legs burn! Går och lägger mig med tanken på The Bulgarian Split som nästan skulle kunna va nåt helt annat än va det är.. ...