Vi har alla delade uppfattning om vården. När jag var på mitt första möte borta på Hörsel och balankliniken, kändes det som en ihop konstlad klick med inslag från naturens alla väsen.

Jag gick dessutom "bakom" mammas rygg. Kunde inte förmå mig om att störa hennes sista strid innan döden. Jag var tvungen att besegla den resan själv, med enbart sambon som torftigt stöd. Gick ju på de flesta undersökningarna själv. Mötet som var samordnat för oss gick jag på själv. Kändes som en grupp idioter vill jag minnas. Den ena döv, den andra halt. Jag platsade inte riktigt in där..

Men vid det mötet fanns detta som förslag. En chans att träffa en psykolog. Må nog säga att jag inte känt nåt större behov av det. Men jag antog chansen. Egentligen borde allt detta ha skett avsevärt mycket tidigare! Det är en skam att man som "sjuk" ska behöva vänta, vet vad det är för fel på en när man väl behöver vård! Hur länge är det de utbildar sig till läkare? Jag har fan aldrig pluggat till det, men kan fastställa bra många diagnoser innan man ens fått en tid till en sak kunnig!!

Så idag hade jag en tid. Det roligaste var att både jag och psykologen kunde konstatera att jag inte var i behov av fler möten. Allt han sa stämde så överens med vad jag själv kommit fram till. Nåja, det var trevligt möte i vart fall, även om det kanske var lite bortkastat med tid!

I stället kommer jag framöver att medverka i gruppterapi som riktar sig till såna som mig. Som mist en förälder i cancer. Till för unga vuxna i sorg.