Hjärtat det skriker. Magen den sviker. Med morgon gruset kvar i ögonen kan jag bara anta att det som komma skall också är nåt som stämmer överens med min inre illusion.

Aldrig förr har jag brytt mig så mycket om den man är tillsammans med. Har väl levt lite efter frasen - Killar kommer, killar går, men vänner de består. För det är verkligen så det har vart. Men detta är då ett väldigt stort undantag på ett bra sätt. Aldrig förr har jag helhjärtat kämpat, stått ut, legat likgiltig, skrattat, mått bra, vart ledsen, vart arg, vart förbannad, eller vetat att för den sakens skull är nån idé att fortsätta på ett tåg som snart byter riktning ner i diket. Inte denna gång, jag sitter själv på lyckans tåg och kan med mina redskap i bagaget med ärligheten i min hand säga att livet är en prövning - lyckas du kan ingen helt veta.

Man ställs inför många prövningar, många helt obefogade kanske de som ändå är de viktigaste. Jag tror inte på nåt speciellt, ateist, men jag tror att ödet har en viktig roll i våra liv och viljan att vara samspelta.

Alla ovannämnda ingredienser är eniligt min mening ett måste för en lyckad resa med sin partner. Aldrig förr hade jag heller kunnat se mig i en relation som denna, där min partner fått flera olika identiteter. Han är inte bara min stöttepelare, min vän, min partner i samråd av inköp, min sopkorg, min handyman. Utan alla sidor tillsammans måste finnas med, det har jag insett.

Vi har kommit såpass långt att jag vågar lita på honom, jag ger honom förtroende, han ger mig förtroende. På en gungbrädas mitt kan vi stå, ryggarna mot varandra, tar ett varsitt kliv ut mot gungbrädans ände, hitta balansen för att inte den ena eller den andra ska dunsa upp eller ner. Full tillit. Det är en härlig känsla, men den kommer inte bara sådär av sig självt. Man måste jobba på att bygga upp den. Man måste förtjäna att ha den, och man måste vårda den när man väl har fått det.

Han åker nu iväg till Åre land för att leka i backen. Känner ingen som helst oro över det, mer än att man är så fäst vid vanan att ha honom nära, gosa ner sig i sängen.

Å sen drar ju jag till Miami, en hel ocian bort. 6 timmar tidsskillnad. 2 veckor kan tyckas lång tid. Aldrig förr har jag vart borta från honom så länge, för det har alltid vart han som har vart bortrest. Ett stort kliv för mig att ta. Att resa är en passion, att flyga är en fasa. Det är inget som jag oroar mig över, vill ödet att nåt ska hända där eller på hemmaplan så tänker jag inte kämpa emot. Inte så att jag är likgiltig, däremot är jag tömd på min emotionella bank, och jag måste tillgodose dess behov - lyssna till hur min kropp talar till mig. Och hoppas att resan i efterhand gjort gott för en fortsatt bra relation.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den lyckliga sagan på denna portal har nu lidit mot sitt slut. Har vart trivsamt att blogga här - men nu måste hon vidare.   Till er som följer mig - fortsätt gärna med det här --> http://sarahlamberg.myshowroom.se/              ...

Kan nu presentera min nya hemsida - för er som vill kika in och kolla är adressen här. Det har tagit sin lilla tid, och än är inte allt fixat. Måste få i ordning texterna och så. Men det är en sten som lättat från min ryggsäck i alla fall. Kan nu skr...

  'To my insperation and my shining star'   En tanke som slog mig igår var att sannolikheten för att man ska träffa någon som man passar med minskar när man nöjer sig med det man har. Jag har fullt upp med mitt, träning, driva företag, ta ha...

Om 1 vecka är det dags igen. Är sjuuuukt taggad. Kan inte med ord beskriva ruset som forsar inom mig. Watch out for the bruises..   Ska snart bege mig till arbetsförnedringen och visa upp min affärsplan och budget - de har tydligen inte kunnat öp...

Har preppat mig med ett stort lass pasta på min tallrik. Letat inspiration på youtube - lite musik har ju hjälpt förrut. Let the legs burn! Går och lägger mig med tanken på The Bulgarian Split som nästan skulle kunna va nåt helt annat än va det är.. ...