Gårdagens traumatiska upplevelse kom att spegla hur min dag idag har vart.

Det känns som att min barriär jag byggt upp, alla känslor jag skamset gömt undan fick komma till sin rätt igår. Helt oprovocerat vaknade jag upp förhållandevis tidigt, med tanken på att jag stängde ögonlocken runt halv 4! Gråten den fanns redan innan jag börjat min dag. Med tårararna rinnandes längst med kinden försökte jag precis som jag alltid annars gör. Slår en drill. Sätter på kaffet. Plockar undan saker som ligger på fel plats. Men enda skillnaden nu var att gråten var med mig.

Varför gör det så ont i kroppen när man gråter? Ska inte tårarna representera rening? Är de inte till för att skölja bort skit? Inte undra på varför jag så sällan fäller tårar. Vetskapen om att man ska bli ett vrak efter gör att jag motstår den annars rätt naturliga processen.

Slemhinnorna i näsan täps igen, ögonlocken svullnar, värk runt ansiktet och i huvudet, strålar ner i nacken, ryggen, benen. Man blir trött. Utmattad.

Ett tag i morse trodde jag inte att jag skulle palla med ett besök hos frisören. Men att få komma dit och för en kort stund glömma gjorde mig nog bara gott. Ja, jag tror jag behöver många fler såna små smultronställen.

Jag valde bort att beklämma mig över mitt öde gällande min mor inför min frisör. För visst är det så vi gör, låter bli att visa oss veka, svaga och mäsnkliga inför obehöriga? Fast det är kanske just det som vi behöver? Visa oss svaga, och inte låta alla tro att varenda kotte är byggd av metall och vadagen är inprogramerat med en driv rutins skiva?!

Mina förväntningar för kvällen och kommande dagar ligger på noll just nu. Jag får ta en dag i taget, mycket mer än så orkar jag inte. Fan, hunde måste ut och det öser ner. Hmm kanske kan gå ut och gråta en skvätt nu när tårarna ändå inte syns, och man behöver inte skämmas..

Det fanns en tid för väldigt längesedan. En tid jag ibland kan sakna. Men jag vet också vad mitt syfte hade för verkan. Den uppoffringen kan jag fortfarande vara stolt över.

Idag var det dags för att möta mitt förflutna. Ja det är inte så hemskt som det låter, mer jag som var lite orolig över att klampa in på dennes territoruim. En flicketös jag en gång höll mycket varmt om hjärtat, men som pga mitt handlade orsakade mycket smärta hos oss bägge, man kan säga att det var ett nödvändigt ont. En viss ängslan hade jag inom mig om hur mötet mellan oss två skulle te sig. Samtidigt som jag försökte se det positiva i det hela, att jag enbart var där i Prinsen syfte. Ja, han ska mer eller mindre börja på hunddagis nu.

Fick ett trevligt mottagande av de som jobbade där, hade förväntat mig att det bara skulle vara jag och min fd vän där. Då hade det kanske visat sig få en annan utgång, men även hon höll skenet uppe. Och enligt mina bedömningar skötte hon sig med bravur! Vet ej själv om jag hade pallat stå där och vara tillmötesgående efter det som skedde för flera år sedan. Bådar gott för framtiden om vi nu beslutar oss för att placera lillen där dvs. Det visar bara på en inre mognad, att särskilja på jobb och privatliv. Sånt uppskattas alltid. Vart det bär hän sen får tiden utvisa. Känns lite som att jag själv kommit en bit bort från dagis fasoner och onödiga intriger.

And thats about it for today!

Dagarna går veckor blir till år. Nu är det fan höst. 3 månader sen är det jul - kul! Hatar mörkret, kylan, att träden tappar sina löv, man måste snart ha lager på lager för att slippa frysa ihjäl.

Ena sidan av mig säger att jag vill pynta hemmet till det yttersta, medan min andra bara bojkottar allt som rör traditioner och dyl. Varför är det alltid samma visa varje år. Varje år lovar jag mig strängt och hederligt att detta blir min sista vinter i kalla Sverige, nästa år ska jag steka i solen med en paraplydrink. Varför har jag inte uppnått mitt mål, min önskan?

I vinter har vi en planerad skidresa upp till Åre, kan bli skoj, kan bli förjävligt. Ja, tyvärr så är jag sådan. Splittrad. Hatar att bestämma saker så långt innan, vill liksom ibland lämna nån lucka öppen för bättre förslag. Ja typ sån är jag. Vi ska i vart fall dit med svärmor, killens syskon, killens morbror (som är lika gammal som hans lillebror - invecklat?) och hans fästmö. Och så Prinsen såklart!

Jag vet, och jag känner mig själv så jävla väl, att det är lätt under sommarns stekheta dagar längta till snön och kylan. Måste vart så. Nåt annat svart har jag inte på det. Hade hellre legat i solen som sagt.. Men nu är det bestämt, och det är bah och hänga på. I värsta fall får jag ockupera bastun och servera mig själv paraplydrinkar iförd solglajor och strandmössa!

Mitt inlägg jag skrev igår raderades tydligen. Jävligt surt! Minns inte alla detaljer så detaljerat så här i efterhand. Men nog är det allt irriterande! Gör ett försök till..

Hade ju skrivit att jag skulle iväg och träffa en gammal vän från gymnasiet. Babblade lite om hur det kommer sig att vissa relationer blomstrar livet ut medan andra snabbt dör ut. Märkligt det där, när man börjar gå på djupet av det. Vilket jag inte orkar göra nu. Hade redan ett schyst inlägg. Men som idag tycks vara försvunnet. Jävla helvetes cp dator. Ge mig en ny nu nu nu!

Hur som haver. Så åkte jag till Rebecca igår. Tog med mig lill korven. Aaw lille liten fick nu för första gången åka t-bana. Gick hur bra som helst, bortsett från den lilla väntan på tågbytet i centralen. Nä där gillade han inte alls och vara. Fick sätta mig ner på huk, och han fullkomligen satt på min fot. Stackarn.

Mötte upp henne och tågade ner mot affären, hon behövde tydligen införskaffa lite extra ingredienser för maten hon skulle bju på. Spagetti med köttfärssås. Yum yum! En rätt som står sig längre än många andra. Går inte att föräta sig på det.

Dock vart det x-antal glas vitt och några cancerpinnar och lite pantertanter snack innan maten kom till sin rätt i kistan. Tydligen hade vi lite att reda ut sins emellan också. Klart som korvspad. Men nu har vi lagt alla korten på borden. (Ja det var lite det jag skrev i inlägget som försvann). Att man ibland tror att man är den enda som matar och ger liv åt elden.. Vännen råkar befinna sig i en liten livskris, så mycket utav snacket gick åt att vara ett idel öra. Men även prat om gamla minnen vi har haft ihop. Och det är klart synd att man ibland får för sig saker, utan att ens egentligen ha en aning om det. Hoppas på en förändring från oss bägge. För vi har haft en hel del skoj ihop.

Tappade räkningen efter 5 glaset. Och många glas vart det. Gjorde en rejäl tabbe när jag hade lastat på pastan i tallriken. Fick för mig att hälla lite olja för den goda smakens skull. Men istället hade jag hällt på balsam vinäger. Not so good. Vi garvade åt det hela. Rebecca försökte rädda den genom att hälla den i durkslaget och spola vatten. Men näe.. Tur var väl det att det fanns ordentligt med pasta. Så ingen större skada var skedd. Haha! Skyller på vinet!

Runt tolv tiden kom min alldeles egna pic up och hämtade oss. Aaw hjärtegulle! Ibland får jag lite dåligt samvete av att han är en sån klippa som han är. Vill så gärna ge igen! Kanske dags att skaffa sig ett körkort!

Notabelt för denna vecka är att jag med alla tänkbara medel försökt bota min nattsömn.

Jag befarar att min tillvaro nu är på bristningsgränsen för vad jag själv orkar stå ut och leva med. Jag blir fullkomligen knäpp av mig själv snart. Alla jag känner vet att jag är en sjusovare som kan döda för en minut extra sömn. Det har gått till det stadiet där jag mer och mer släpper efter. Ofrivilligt låter jag mig hållas vaken. Det suger ska ni veta. Det suger så jävla fett, som man säger om man kommer från hooden. Jag är från hooden.

Att läsa en bok innan läggis brukar vara en bra drog för ögonen att trilla igen. Man slutar ta in det man läser och bums ligger man med boken i pannan och snarkar. Inte jag. Nej. Jag finner varje mening mina ögon passerar för intressant för att lägga ifrån mig den.

Att ta ett bad. Låta kroppen svälla upp till en ballong som ligger på ytan och flyter. Eteriska oljor för att öka den inre harmonin. Skönt är det, man blir "tröttare". Men inte fullt så trött att jag kan koppla bort det faktum att det tjuter i mitt öra. Ett tag trodde jag att jag skulle flippa på det här och gå dö eller nåt. Intressant är att man i såna situationer lär sig mer om sig själv och sina svagheter.

Att ha ett fullspäckat schema. Där tanken är att man kvällen innan planerar att lägga sig i tid. För man ska upp x-antal timmar tidigare än vad man annars brukar. Som igår. Var till vårdcentralen. Har det senaste året spottat och svurit för att ens boka en tid och gå dit. Packet. Ja jag kallar de så. Packet som jobbar där är enna riktigta knölar. Skitotrevliga och totalt ointresserade för att ta sig an mina lidelser. Hur som hellst. Till min stora förvåning möts jag av min fd läkare. Skiner upp och kände direkt - nu är min dag räddad. En utländska i sina yngre år. Talar knackig svenska. Men hon e grym! Hon lyssnar till mig. Har medlidelse. Ja, allt man som sjuk vill ha/kräver av sin läkare. Så nu sa hon efter att ha sneglat på min journal och sett att jag gått laget runt under den tiden hon vart mamma ledig, sa hon att hon kunde ta tillbaka mig som sin patient. Gladare än någon annan gick inte och vara just då. Nej, inte. Fick pencilin.

Att ta en hutt cocillana. Hjälper ej. Man blir härligt varm i kroppen. Men knoppen den hör bara tjutet i örat. Och dessutom överväga saken om det är ok att framtida, annars rätt så rutinerade besök på toan ställs in.

Att tömma skallen på struntsaker med att vara kreativ funkar inte heller. Blir bara mer benägen om att fokusera mig än bättre för att allt ska bli perfekt!

Jag känner mig utpumpad av att ha försökt finna inner peace. Längtar till att få somna utan stress över att försöka överhetta hjänan så att den slutar fokusera på ljudet.

Varför är det alltid ens egna fel och minnes bilder man målar upp inom sig? Jag är alltid heelt övertygad om att det min skalle visar upp för mig är sant. Vem hade inte gjort det?!

Ja vi lät oss kivas lite igår, eller rättare sagt jag gick inte att konversera med överhuvudutaget. För vaddå? En unka pytte liten sak.. Men det är just de där små sakerna jag svämmar över på. Jag tål de inte lika bra som övrigt folk. Sen när han väl var hemma, så kände jag ingen som helst laddning. Det var skönt och få ur sig allt, jag tror man måste det. För det där kan lätt byggas upp, och när den bomben senare exploderar, ja då går ingen levande förbi. Haha!

Idag så står det schemat att vi ska dra till Kjell & Kompany. Måste fixa ny laddare till min dator, galet 1600 för en orginal! Jisses! Tur att det finns b-produkter. Sen finns det en del små saker jag måste checka av på min lista. Så som regnkläder. Ohållbart att gå med jycken annaras, kommer ju ta slut på alla mina kläder om vädret ska fortsätta så här!

Efter det ska vi inte till stan och besöka en rolig butik med lite finare typer av underkläder. Fick ju ett pressentkort av killen när jag fyllde år. Dock gäller det bara i 6 månader. Fan så löjligt! Vem använder ens sina pressenkort med så kort varsel?! Urlöjligt! Vadå, en sökerhet för butiken eller? Ska fan fråga när jag kommer dig. Leka dum blondin..

Och sen ska vi träffa Fredrik. Åh det känns som att det var år och dar sen vi sågs. Även om vi inte ses så ofta håller vi kontakten. Ständigt. Han är min stöttepelare.

Over and out.

Ja hade hoppats på sol, och värme.

Jag börjar känna att mitt inre är på väg att tryta bort. Jag behöver få andas annan luft en den jag har hemma. Jag är less på att var den som bär huvudansvaret.

Idag fredag. Killen är iväg på firmafest, avskeda nån avdankad medarbetare som antagligen insett innan det var försent att det inte finns mer på den firman att hämta. Kul att de ändå ordnar en tillställning för det. Jag unnar verkligen honom det, ja alltså killen, inte han som slutat. 

Allt var frid och fröjd här hemma, på gränsen till att vara för bra. Tog en dusch ihop. Känns för övrigt som att duschen har blivit vår gemensamma samtalsplats här i vardagen. Så sårbara, så intima, att man inte kan kasta sten i glashus. Så där löjligt ironiskt som man bara kan se på tv, tror vi skulle bli en bra humorserie. Nytappning av Svensson Svensson.

Blandade en grogg till honom, något mer än vad som är lagligt kanske haha! På det tvingade jag i honom 2 lakrits shots. Jag fick bilden framför mig. In kommer han vinglandes till sina kollegor, något förfriskad. Ah! Vilken syn. Det gjorde min kväll. Ja tills senare i alla fall. För jag försöker verkligen att släppa tanken om att något jag inte vill ska ske. Brända sår läker ALDRIG.

Nu sitter jag här och känner hur det fullkomligen spritter i mig. Ringde honom runt 19 för att meddela att vi har en träff med Fredrik i stan runt 13 (ja jag tog i lite, för att han ska veta vilka ramar som gäller) Mötet är egentligen vid 14. Så en timme hit eller dit. Jag har gett han fria tyglar inom vissa ramar kan man säga. Folk gör så. Alla jag känner!

Jag kanske lider av sjuklig svarsjuka vad vet jag. Men mitt i allt skiner det upp för mig. Han visar inte alls samma tecken på oro, som jag gjorde sist jag var ute. Han tycks kunna koppla av och njuta av sin tillvaro med kollegorna och alkoholen. VIlket jag också önska jag kunde göra. Det är just det jag kom fram till. Vi är olika där. Jag kan inte förmå mig själv att utsätta någon annan för saker jag själv inte vill uppleva. Och i stället sitter jag hemma och låter mig utsättas för det? Är inte det sjukt?!

Så därför tänkte jag avhysa honom från fortsatt samspel i min tillvaro. Jag tror han förstår. Jag hoppas det. Även om jag allra helst av allt hade hoppats på att han förstod mig, i min sits, just nu. Önskvärt hade väl vart att han slagit en signal och bett mig svida om till de mest porrigaste sakerna jag äger och be mig göra entré. Men det är nog att hoppas på för mycket.

Ja, han får ta över. Han får bli pappa på heltid. Jag måste ut och ge nytt liv åt min själ. I och med det får jag själv kriga på nästa helgs vattenkrig/grillparty. Förutsätter att vi grillar innan vi börjar leka med vattnet. Kanske får han till och med avstå partajet i morn, för att ge mig en chans att få känna samma sak? Avkoppling?

Å jag vet, att detta också kan innebära vissa nackdelar som att vi löper in i en ond spiral. För jag är en hejjar på att sätta dit folk som har pissit mig off (ursäkta min svengelska)! Ingen sårar mig ostraffad har var ett av få budord. Omoget, ja. Behövligt - JA! Jag är ingen myra man trampar på, ger ett förlåt sen är det bra. Jag är skörare än så.

Det är pussligt, ansträngande att ha valp. JAG VET! Jag befinner mig där nu. Men jag hade INTE räknat med att det skulle innebära att jag själsligt dör ut. Även om hunden och allt kring det är det bästa som har hänt mig. Jag vill inte känna mig instängd, vill inte känna mig låst. Bunden är jag till kärleken min. Men möjligheten att göra saker!

Nu ska jag tugga sönder käkarna, gör alltid så när jag är förbannad över nåt när jag ska sova. På återseende i morn. Då lär jag väl ha en kraftig huvudvärk som heter duga!