And after the storm,
I run and run as the rains come
And I look up, I look up,
on my knees and out of luck,
I look up.

Night has always pushed up day
You must know life to see decay
But I won't rot, I won't rot
Not this mind and not this heart,
I won't rot.

And I took you by the hand
And we stood tall,
And remembered our own land,
What we lived for.

And there will come a time, you'll see, with no more tears.
And love will not break your heart, but dismiss your fears.
Get over your hill and see what you find there,
With grace in your heart and flowers in your hair.

And now I cling to what I knew
I saw exactly what was true
But oh no more.
That's why I hold,
That's why I hold with all I have.
That's why I hold.

I will die alone and be left there.
Well I guess I'll just go home,
Oh God knows where.
Because death is just so full and mine so small.
Well I'm scared of what's behind and what's before.

And there will come a time, you'll see, with no more tears.
And love will not break your heart, but dismiss your fears.
Get over your hill and see what you find there,
With grace in your heart and flowers in your hair.

And there will come a time, you'll see, with no more tears.
And love will not break your heart, but dismiss your fears.
Get over your hill and see what you find there,
With grace in your heart and flowers in your hair

Känner att jag kan börja leva nu, på ett sätt som jag känner mig tillfreds med. Mamma är alltid med mig, i mitt hjärta. Som den lilla figuren på axeln. Rösten i huvudet. Tankarna jag tänker. Ständigt finns hon där. Hör hur hon talar till mig. Ibland vill jag tro på paranormala ting, vill att de tecken jag skådat ska vara en vink från mamma. En sätt för henne att visa att hon fortfarande finns kvar.

Är inte längre rädd för att gå ute själv i mörkret. Mycket utav de sakerna jag tvingats gå igenom leder mig in i någon slags övervinnande känsla av vigör't (stavning?) leverne. Sällan har så mycket spelat sån liten roll. En förbluffande känsla av inre och yttre balans. En gudomlig sak att erfara. Livet är föränderligt. Oförsigbart. Magiskt. Det har sin charm. Och uppskattas i sin enkelhet, när just allt däromkring fyller sin funktion och jag förstår till fullo vad livets goda mening har för betydelse.

Vill ej påstå att alla bitar i mitt återhämtande fallit på plats. Har en lång resa kvar. Jag blir lyrisk av lycka för var bit jag lyckas komma över för att få ihop mitt livs pussel. Trots att man får drömmar och mål krossade är människan unik.

Vi hittar andra vägar som leder oss vidare, kanske till något ännu bättre?

Vi har alla delade uppfattning om vården. När jag var på mitt första möte borta på Hörsel och balankliniken, kändes det som en ihop konstlad klick med inslag från naturens alla väsen.

Jag gick dessutom "bakom" mammas rygg. Kunde inte förmå mig om att störa hennes sista strid innan döden. Jag var tvungen att besegla den resan själv, med enbart sambon som torftigt stöd. Gick ju på de flesta undersökningarna själv. Mötet som var samordnat för oss gick jag på själv. Kändes som en grupp idioter vill jag minnas. Den ena döv, den andra halt. Jag platsade inte riktigt in där..

Men vid det mötet fanns detta som förslag. En chans att träffa en psykolog. Må nog säga att jag inte känt nåt större behov av det. Men jag antog chansen. Egentligen borde allt detta ha skett avsevärt mycket tidigare! Det är en skam att man som "sjuk" ska behöva vänta, vet vad det är för fel på en när man väl behöver vård! Hur länge är det de utbildar sig till läkare? Jag har fan aldrig pluggat till det, men kan fastställa bra många diagnoser innan man ens fått en tid till en sak kunnig!!

Så idag hade jag en tid. Det roligaste var att både jag och psykologen kunde konstatera att jag inte var i behov av fler möten. Allt han sa stämde så överens med vad jag själv kommit fram till. Nåja, det var trevligt möte i vart fall, även om det kanske var lite bortkastat med tid!

I stället kommer jag framöver att medverka i gruppterapi som riktar sig till såna som mig. Som mist en förälder i cancer. Till för unga vuxna i sorg.

Det finns mycket att hitta på nätet. Jag älskar't att det är öppet och tillgängligt för ALLA, alla som vill och kan! Man hittar allt inom några knapptryckningar!

Gled in på ett gammalt community jag hängde mycket på förr, som heter whoa.nu.  Långt före facebook hypen kom. Lite underground/hiphop stuk. Har inte vart inne där sen gud vet när, otroligt att jag ens kom ihåg mitt lösenord! Haha! Fan va reklam sidan har fått, det är väl så många gör i den där branschen, alla hittar sina sätt att få vardagen att gå runt. Men sjukt!

Nu känns det mer som att fb är till för alla, passar alla. Ingen speciell inriktning. Alla är välkomna, och man väljer själv hur mycket av sig själv man vill bemöda andra att ta del av. Mer och mer märker jag att jag har ersatt mitt behov som inte mättades där (snart gått 1 år utan fb) med olika forum som har 1 inriktning. Forum är skoj, forum kan man lära sig av. Ett axplock av de är bla Vovve.net - säger sig självt va? Allt för hundmänniskor!   Familjeliv.se - Ja för familjer med eller utan barn! - Måste man ha barn för att räknas som en familj? Fotosidan.se - Givet för mig som smider storsinta planer! Startaeget.se - bra mötesplats för folk som befinner sig på grundsteget i sin karriär, eller redan etablerad företagare. Linkedin.com - också ett väldigt bra nätverk för kreativa människor!

Jag känner att detta mättar mitt sug så fruktansvärt mycket mer än vad min lista på fb hade att erbjuda. Vart låg då felet? Jo, jag såg inte till att bara ha "matnyttiga" kontakter där. Man drog liksom inte någon gräns för i vilken utsträckning (talar om ringar på vattnet) och hur långt bakåt i tiden man skulle acceptera/skicka vän förfrågningar mm. Kändes som att de flesta bara la till för att visa sig populära? Men seriöst! Nån måtta får det väl ändå va? Snart kommer världen inse att vi alla är släkt med varandra incest när den är som bäst! Äckligt!

Det lär väl inte dröja länge innan spermabanker fattar vidden av fb slagkraft, gör det möjligt för den som vill, kan och har råd att enkelt bock i några rutor så får man automatisk popups om aktuella män/kvinnor som man får bäst avkommor med. Genialiskt!

Som om inte allt redan nu vore nog? Alla inköp vad tjänar de till? Alla ytbehandlingar vad ger de mig mer än mindre kulor på kontot?

Det är fredag, en inte fullt så känsloladdad dag som den var den där första fredagen i början av januari månad. Då begravningen ägde rum. Har inte samma klump i kroppen. Dövar smärtan med att hålla mig själv och tankarna sysselsatta. Visst fan finns det saker att "fira". Som igår. Fick hem papprena från transportstyrelsen. Ja, 26 bast gammal and still no körkort! Det är bara ett tecken på att är man en 08 ut i fingrarna behöver man vare sig lappen eller en dyr kärra! Helt dugligt är det att färdas kollektivt.

Var på min andra ansiktsbehandling i veckan på Derma Nova. Helt himelskt ljuvligt. Jag är i fasen - unnar mig mer och lite där till. Det visade sig att min hudterapeut  Angelica råkat ut för samma sak, hon miste sin mor i samma förädiska och äckliga sjukdom. Gullig som hon är så sa hon att "jag kan va din mamma". Vi tjitt tjatade lite under behandlingen. Och kom fram till att pengar är till för att spenderas. Och göra saker som min mamma aldrig unnade sig själv.

Har i några dagar tänkt på att tillägna henne ett brev. Berätta vad som har hänt på sistonde. Tror det kan vara bra för mig. För jag menar, här spottar jag bara ur mig tankar hej vilt för min egen skull. Inte så personligt som om jag skulle skriva ett brev. Får fundera lite mer. Kanske lägger upp det direkt här?

Sen var jag ju hos tandis igår igen. Inte för att laga hål eller så. Gjorde avtryck för bleknings skenor. Ja, jag kanske löper lite amok med ytbehandlingen. Men dessa ting är saker som jag länge velat göra, men inte kunnat. Så nu passar jag verkligen på att göra allt jag vill. Innan det är försent.

Nästa sak som står på listan är om modet håller i sig är att injecera lite stylage i läpparna. Är över förtjust i plutmunnar! Vi får se helt enkelt! Vill ju inte tappa bort min identitet på vägen och vakna upp helt vilsen i sig själv.

Ingen har väl undgått att valentin dagen var i måndags? Tror inte det. Till alla människors förtret infaller detta årliga kommersiella jippo. För första gången på länge hade jag någon vid min sida att "fira" dagen i ära.

Vad är det att fira egentligen? Hajjar inte hypen kring alla-stjärtars-dag? Hade jag vart singel (och ingen att dejta) hade jag nog kanske försett mig med en go rulle, lite smaskigt käk och nåt mumsigt snacks till, kanske ett bad, hade definitivt inte  desperat letat efter nån att tillbringa den med - tycker ensamhet är skönt?!

Har börjat lyssna på Rix fm Gärts Värld, där han under kvällstimmen pratar goja med menlösa människor och dess problem. Ja, vilken vettig människa ringer faktiskt in och tjötar live i etern? Rätt kul och somna till, en lätt uppåtdragen mungipa är som balsam för själen.

I måndagens program ringde den ena värre än den andra in, att det finns tokstollar i vårt avlånga land visste jag redan, men inte jubel idioter som dessa på elit nivå! Jisses! Programet präglades såklart av hur industrin ökar markant med tanken på alla ploj produkter som säljs för ocker priser. Ska en ros kosta 100 spänn? Ska man i skolan få ge bort en blomma till den man beundrar, att det på nåt sätt främjar mobbningen? Jadda jadda.. Eller som en kvinna som ringde in och hade funnit sin karl i sängen med en annan kvinna! Haha, jag dog av skratt! Det må finnas små undantag, men att ringa in till radion göra en pudel av'et! Rätt ofta tror jag dock att det är många som ringer in bara för att driva saken till sin spets. Ja, att det mesta bara är påhittat. Jag är rätt sanningskritiskt till mycket.

Kvällen för mig, killen och vovven var sig lik som många andra. Enda undantaget var att jag jobbade över = månadsbokslut! Och därför var jag inte så pigg på att ställa mig och kocka det första man gör när man kommer hem. Så i stället gick vi och käkade på Lilla Rivieran vid Ängby. De hade såklart erbjudande att för en mindre summa pengar (för att locka till sig merförsäljning som förrätt & efterrätt) för att förvissa sig om bra service/kvalité & mycket mat för pengarna! Ibland undrar jag om vi är för smarta för vårt eget bästa eller tvärtom!

..

Har märkt att när inläggen skrivs här blir de långa och med få uppdateringar/dag.

Men faktum är ju att jag bara skriver här för min egen vinnings skull! Mitt ventilations forum, här jag kan få kasta skit på allt-o-alla! Utan att ta hänsyn över att nått pucko på andra sidan skärmen känner sig förolämpad. För visst är det väl ändå så många gör. Skriver för att förmedla nåt, och man kan inte ta hänsyn till alla ifall man trampar nån på tårna.

Dagarna de rullar på. Märkligt. Fick en underlig känsla i dag när jag skulle kliva av tåget. Hör den elektroniska rösten säga: Nästa T-centralen, byte till bla bla bla. Kändes som om mitt liv hade gått om mig med ca 30 år. Å att jag hade missat att leva tillsammans med det.

Två månader har nu gått sedan mor min gick bort. Egentligen så var det på en lördag, men ska man gå enligt kalenderns datum så var det den 4:e december. Känns otroligt att jag ens är på benen. Att jag med nöd och näppe har klarat mig igenom allt med livet i behåll. Kan tydligt också se de olika faserna man ofta går igenom - eller de har en benämning som lyder:

"Chockfasen"

Chockfasen kan vara från några korta ögonblick till flera dygn. Man håller då ifrån sig verkligheten och de besked man får. Människor reagerar på olika sätt i denna fas - en del kan skrika ut sin sorg, andra blir som förlamade. I de fall krisen börjat stegvis, kanske då en sjukdom utvecklats till ett gradvis värre tillstånd, märks inte chockfasen, utan många går vidare till nästa fas.

Egen notering:

Jo, även om det var nåt man "gick och väntade på" under 3 års tid så kan man aldrig helt föreställa sig hur den dagen blir då man mist någon. Jag var nog rätt apatisk till en början, orkade inte med någonting. Vanliga vardagsting bekom mig inte. Hade en vison om hur saker och ting skulle va, men hade ingen ork att uträtta de själv. Vanliga saker som att rå om sig själv, klippa tånaglarna - tänk att en sån enkel och värdslig sak ändå var nåt jag ständigt funderade på att göra. Jag lät nog mig själv förfalla lite. Fokuset låg på att instingtivt förse mig med de mest nödvändiga tingen: Mat och sömn. Fanns inte utrymme för nåt där emellan.

"Reaktionsfasen"

Nu börjar man inse vad som skett. Den nya situationen ska nu bli ett med ens liv, och reaktionen kan bli svår. Ofta försöker man intensivt att hitta någon mening med vad som skett. Frågan "Varför?" upprepas ofta gång på gång. Förklaringarna blir ibland av magisk natur.

Försvarsmekanismer använder de flesta människor och de är grundläggande för vår psykiska hälsa båda till "vardags" och i kriser. Ibland kan de dock försvåra bearbetningen av en kris.

Undertryckande - man låter inte sorgen få direkt utlopp utan anstränger sig för att visa en behärskad fasad.

Regression - återgång till barnsligt beteende, exempelvis genom att önska att andra ska ta över ansvaret. Tablett- och/eller alkoholmissbruk kan också bli följder.

Förnekelse - en typ av bortträngning - "det här har inte hänt".

Projicering - någon annan beskylls för det som hänt.

Isolering av känslor - separation av känslor och intellekt då man lugnt berättar om vad som hänt. Många uppfattar det som ett moget sätt att hantera situationen. Istället kan det få svåra konsekvenser genom att de isolerade och förnekade känslorna kan ge andra symtom som ångest och sömnstörningar.

Egen notering:

Eftersom att de första 2-3 veckorna gick så fort, han jag ändå under mitt "insjuknande" dvs i chockstadiet tänka till lite. Reptilhjärnan är ej att underskatta - den hjälper oss att överleva. Min enda räddning där var att ständigt vara sysselsatt. Ha en sak planerad var dag, om inte mer.  Försöka hinna med att inte missa nåt i min dagordning, allt praktiska som tillkommer när en person går bort, och som föll ner på mina sköra axlar.

Men hur gick det till egentligen? Kunde ju som sagt inte åta mig mer möda och besvär än vad som var möjligt?! Det fantastiska, eller så som jag ser på det är att vi alla vet själva vad som fungerar bäst för var och en. Det var mitt sätt att överleva den tuffa tiden precis efteråt. Hade mitt fullspäckade schema, det var min enda trygghet just då. Kontroll på vad som skulle göras. Upprättade en nogran ifylld kalender - där jag var så pass flitig att t.o.m fylla i saker som annars går per aoutomatik - typ klippa Prinsens klor, duscha, påminnelse för att ta insomningstablett mm.

Saker som uppdagades mer var b.la känslan av att bli orättvist behandlad. Där hände det ofta att jag rök ihop med killen. Vi hade det lite knapert sådär efter jul och pengar kom på tal. Högg direkt då jag kände att han klev på en väldigt öm och stor tå! Att ifrågasätta mig, som just mist min mor om hur vi löser det med pengar - pengar som inte finns - men som måste finnas?! Fräste åt honom och sa att: Ja, du har i allafall föräldrar du kan vända dig till, vad har jag?! Det var just precis så jag kände.

En annan sak som låg under ytan och bubblade var den omtalade skidresan - eller inte så mycket skidor utan mer hans vilja att utfärda saker, jag kände att jag inte hade kraft att orka med hans åtrå efter att få åka iväg. Det blev också en gnagande sak i bakhuvudet. Hur en människa som står mig väldigt nära bara kan ta så lätt på saken - och bara tänka efter ens egna ramar. Jag hade under hela den tiden god lust att säga tack och goodbaj! Framförallt en önskan om att saker var annorlunda, att han gjorde eller la fram saken på ett annat sätt, med mer förståelse för mig och min tillvaro!

Just för att jag kände att han kvävde mig, krävde mig på saker jag absolut inte "hade råd" med. Nu talar jag om min emotiella bank. Det var nog så kämpigt att bara vakna upp och inse att mamma finns inte mer, och kommer aldrig mer tillbaka. För att sen höra till hans verbala sång om hurvida den resan skulle göra mig gott!

"Bearbetning och Nyorientering"

I dessa faser har man kommit över det allra värsta och börjar se framåt. Under bearbetningsfasen accepterar man så småningom det som skett, och kan till och med börja intressera sig för tidigare aktiviteter. Under nyorienteringen klarar man sedan så sakta att ta in sin sorg och förlust i den egna livshistorien. Ett ärr lämnas kvar, men man fungerar i kontakten med andra och med livet utanför.

Egen notering:

Det är först nu med en klarare blick kan se tillbaka på tiden som varit rätt diffus, jag har verkligen god lust att ge mig själv en medalj för illvilja och beslutsamhet! Men hade det inte vart för mitt typiska drag av stenockens karaktär hade jag banne mig suttit med sägget i brevlådan. Eller ännu värre, lagts in på psyket för rehab och mental utredning! Nä tacka fan för den styrkan, att fastän allt är skit så härdar man ut: Därför är klyschan "det som inte dödar härdar" värd en eloge!

Sjuk egentligen när jag nu med en smått klarare blick kan se tillbaka på tiden precis efter. Allt var upp och ner med mig. Men trots det klarade jag mig igenom det absolut värsta som kan drabba en. Nu har det förvisso inte passarat så lång tid, men jag ser ljusare på tillvaron nu. Har drömmar som ska besannas. Till det måste jag även tillägga lite utav vad som skötts och skett sedan den där december dagen för 2 månader sedan.

Tömt varenda pinal i mammas lägenhet!

Fixat allt med bouppteckningen själv!

Fått lägenheten såld!

Och sen innan jul även jobbat heltid!

Alla de andra sakerna som gjorts är väl redan nedskrivet tror jag, men typ som att avsluta alla prenumerationer, tv, telefon, tv licens jadda jadda..

Ordnat allt inför begravningen!

Jag måste få säga att jag vart duktig att orka med allt detta!

Därför kommer resan till Miami högst lägligt! Kommer komma hem som en helt ny och bättre människa!

Hjärtat det skriker. Magen den sviker. Med morgon gruset kvar i ögonen kan jag bara anta att det som komma skall också är nåt som stämmer överens med min inre illusion.

Aldrig förr har jag brytt mig så mycket om den man är tillsammans med. Har väl levt lite efter frasen - Killar kommer, killar går, men vänner de består. För det är verkligen så det har vart. Men detta är då ett väldigt stort undantag på ett bra sätt. Aldrig förr har jag helhjärtat kämpat, stått ut, legat likgiltig, skrattat, mått bra, vart ledsen, vart arg, vart förbannad, eller vetat att för den sakens skull är nån idé att fortsätta på ett tåg som snart byter riktning ner i diket. Inte denna gång, jag sitter själv på lyckans tåg och kan med mina redskap i bagaget med ärligheten i min hand säga att livet är en prövning - lyckas du kan ingen helt veta.

Man ställs inför många prövningar, många helt obefogade kanske de som ändå är de viktigaste. Jag tror inte på nåt speciellt, ateist, men jag tror att ödet har en viktig roll i våra liv och viljan att vara samspelta.

Alla ovannämnda ingredienser är eniligt min mening ett måste för en lyckad resa med sin partner. Aldrig förr hade jag heller kunnat se mig i en relation som denna, där min partner fått flera olika identiteter. Han är inte bara min stöttepelare, min vän, min partner i samråd av inköp, min sopkorg, min handyman. Utan alla sidor tillsammans måste finnas med, det har jag insett.

Vi har kommit såpass långt att jag vågar lita på honom, jag ger honom förtroende, han ger mig förtroende. På en gungbrädas mitt kan vi stå, ryggarna mot varandra, tar ett varsitt kliv ut mot gungbrädans ände, hitta balansen för att inte den ena eller den andra ska dunsa upp eller ner. Full tillit. Det är en härlig känsla, men den kommer inte bara sådär av sig självt. Man måste jobba på att bygga upp den. Man måste förtjäna att ha den, och man måste vårda den när man väl har fått det.

Han åker nu iväg till Åre land för att leka i backen. Känner ingen som helst oro över det, mer än att man är så fäst vid vanan att ha honom nära, gosa ner sig i sängen.

Å sen drar ju jag till Miami, en hel ocian bort. 6 timmar tidsskillnad. 2 veckor kan tyckas lång tid. Aldrig förr har jag vart borta från honom så länge, för det har alltid vart han som har vart bortrest. Ett stort kliv för mig att ta. Att resa är en passion, att flyga är en fasa. Det är inget som jag oroar mig över, vill ödet att nåt ska hända där eller på hemmaplan så tänker jag inte kämpa emot. Inte så att jag är likgiltig, däremot är jag tömd på min emotionella bank, och jag måste tillgodose dess behov - lyssna till hur min kropp talar till mig. Och hoppas att resan i efterhand gjort gott för en fortsatt bra relation.

1337

1337

1337

1337

1337

1337

1337

Talet 1337 förföljer mig, precis som i filmen med Jim Carrey. Im going nuts or what? Killen skojade lite lätt med mig och sa att jag håller på att förvandlas och bli som honom! Hell no!

I tid och otid dyker talet upp. Vill ju inte tro det själv, men nåt jävla samband måste det väl ändå ha? Hur stor är sannolikheten att klockan visar 13.37 flera dagar irad, och att jag lyckats pricka in det exakta klockslaget?

Vem vill mig nåt?