Inte lätt att hålla ögonen/fingrarna i styr. Imorn är det pay day! Yay! Killen och jag har febrilt letat och letat och letat efter en hundbur som ska vara schyst, snygg och till ett humant pris.

Till en början när allt var nytt för oss bägge svor våra tungor till hur dyra burar kan va. Ja menar, vem kan inte fläta ihop lite stålvajer, svetsa och haka på ett lås? Man behöver ju inte Einsteins kompetens för att räkna ut att det är ett ganska enkelt jobb! Självklart kommer våran bebis bara få det bästa, Crème de la Crème om man säger så.

Men det behöver ju inte gå i överdrift.. Kan väl erkänna att jag då och då dras till blocket. Varför vet jag inte. Mest nyfiken på vad mina medmänniskor runt om i landet inte har nåt behov av. Så här träder min återvinnings anda i kraft. Vi har ju vart ute i olika zoo affärer och kikat, klämt och känt på olika typer av burar. Hört oss för med personalen där, läst i olika nätforum mm. Ja, man vinner bara på det i längden! Killen visade mig en länk från någon tysk sida där de utför olika krocktest med hund, det var alltifrån sele-bur. Dessvärre har jag inte kvar den länken.

Klicka på länken nedan för att komma till sidan!

MIM

Matnyttig info om hund/transport

För först så tänkte vi att en sedvanlig gallerbur (sån man oftast hittar i djuraffärer) räckte. Men efter mera läsning insåg vi båda att - Näe det går inte! Vi vill inte ta den risken att det blir ketschup av hunden. Men en bur SKA vi ha, även om vi kanske får lov och vänta med att ha en "bilhundbur". Meningen är ju att doggisen ska kunna känna sig trygg där i, kunna slappna av när den behöver. Bra träning för hundar helt enkelt! Man kanske inte vill ha en alldeles stissig hund hemma när man har folk över på besök, någon kanske är hundrädd etc. Då är det toppen om man kan lära sin hund att känna trygghet.

Bra sätt att träna den inför att vara ensam hemma. Då krävs det att man börjar tidigt, så att hunden inte senare kopplar samman bur med någonting negativt. Jag är mer än förväntansfull nu. Kommer nog bli lite shopping till hunden i helgen om killen får bestämma  

Hittade i allafall en bur till lämpligt pris, begagnad på nätet. Ja det är ju bara en bur. Verkar som på bilden att den är i gott skick. Så i morn tänkte vi åka iväg och hämta den. Fan va sweet!

Otroligt vilket vackert väder det är ute, inte en dag förtidigt! Känns som att min själ behöver det där. Många tankar snurrar hela tiden. Ibland mer ibland mindre.

Mejlade över bilderna på valparna till mami. Lite wierd att vi har fått den kontakten vi har idag. Vet inte om det enbart beror på hennes sjukdom, eller om det faktiskt är så att vi fungerar bäst på varsitt hålll, eller om det är så att hennes fd vän flaskan gjort att hon blivit mer mänsklig  nu när hon tvingas låta bli. Hon visar känslor, ja för ibland känner jag faktiskt av att hon bryr sig. Vägen hit har tagit år. Och det sägs ju att tiden läker sår, men för mig kommer ärren alltid bestå. Visst jag kan blunda och förneka det förgågna, att det som har vart aldrig har hänt. Spela charader. Spela spelets regler. Man ska ju inte sparka på de som redan ligger ner. Hur mycket hat eller förtvivlan jag bär inom mig, vet jag att det ej är rätt väg att gå. Min moral talar till mig att gå med huvudet högt oavsett! För jag vet att det jag gör är bra.

Men det går bara till en viss gräns, för minnet av hur jag har haft det går inte att sudda ut. En evig kamp om att "glömma, förlåta och gå vidare". På ett sätt känns det som att "hon behövde" råka ut för denna skit sjukdom, för att lära känna sin dotter mer. Än att skjuta sitt barn ifrån sig. Och för att vara med om och uppleva det där som jag så länge alltid har längtat efter. En sund mor och dotter relation.

Det är sällan några mirakel sker. Men jag tror faktiskt jag råkat ut för det gällande min mor. Hur sjukt eller i ögonstickande det än låter. Så har jag "fått den mamma jag alltid har saknat". En som ringer nästan dagligen för att fråga hur jag mår, vad jag ska äta till middag, hur plugget går osv. Visst hände det att hon hörde av sig under tiden jag fortfarande bodde hemma, men aldrig på samma sätt som hon nu tycks göra. Det känns och det märks att det är äkta.

Dumförklara mig gärna när jag säger att hon förr aldrig brydde sig, det må ha vart med små medel. Som att ge mig tak över huvudet och mat på bordet. Vilket lika gärna kunde vart jag själv som ordna. Det finns mycket som jag under min uppväxt inte bör ha gått igenom, ja barn överhuvudtaget, men jag kan inget annat än idag vara tacksam för det. För det har gynnat mig, lärt mig massor. Jag har fått uppleva många dåliga saker, jag tvivlar på att jag är ensam om att ha vart ett barn som farit illa i hemmet. Men många göms undan och kommer aldrig till skott och vågar stå upp för sin sak.

Det fanns stunder i min ungdom som jag funderade på en annan utväg, för en människa tål inte, ska inte behöva vara med hur mycket skit som helst. Alla har en gräns, och jag tror så här i efterhand att det har berikat mig och min tollerans nivå avsevärt mycket. "Man vet vad man klarar av" och det är för mig en jävla bedrift i alla väder! Och utrycket "det som inte dödar dig, stärker dig" är verkligen något jag vet vad det har för innebörd.

Hon tyckte till och med att valparna var söta!