Efter att ha fått fnys om den berömda hundön, kunde jag givetvis inte hejda mig mer. Så efter att killen hade lagat mat och vi käkat upp den drog vi iväg.

Det var inte alls speciellt svårt att hitta dit. Har läänge läänge velat släppa Prinsen fri. Vi behöver det. Han behöver det. Det är bra. Kommer fram och ser att det är två ganska så stora öar. Aldrig tidigare vetat att Drottningholm har 2 separata öar till alla hundägarnas förfogande. Vi tog ett varv. Pejlade läget. Tur nog fanns där bara ett fåtal hundar. Och efter halva vägen omgång 2 lät vi killen strosa fritt. Gah! Vilken syn! Det värmer i kropp och själ! Dock alldeles precis innan vi skulle lämna den andra ön kom en hund, modell stor. En aningen "för på". En tik. Apha hette hon. Fint namn. Prinsen vart nog lite skraj när hon kom rakt emot honom. Så hans mungipor åkte upp. Stackars liten, bli iväg jagad från sin flock. Det gick under omständigheterna bra. Ägaren kallade in sin hund, och vi på våran.

Han skötte sig extraordinärt bra! Han höll sig inom en radie på 10m. Kom så fort vi kallade på honom, givetvis fick han massa gott när han väl kom till oss. Ja, det är ju det som är självaste grejen med inlärning av inkallning - Att man vet aldrig när det kan komma naminam. Så man gör sig inte besväret att lämna den trygga sfvären. Jag kände mig så otroligt stolt över hans framgång. Enormt! Och strax innan vi skulle gå, gick jag bort mot ett träd (kurragömma) och lät lillen leta efter mig. Maj gadd! Vilken syn, han lubbade säkert i 180. Och svansen den ska vi inte tala om! Haha! Mattes lilla snuttis. Så duktig så!

Känns skönt att det bara var vi och naturen där, inte så många andra hundar som kunde störa vårt band som vi höll på att bygga upp. Där och då förstog jag att han minsann inte kommer svika oss i första taget. Förutsatt att inget skrämmer honom som gör att han panikartat skenar iväg.