Tycker det är bra om man ibland kan sammanfatta och minnas sitt liv, inte bara gårdagen, eller det som hände förra veckan, för en minut sen eller för en månad sen.

Mitt minne är knivskarpt, ibland. Jag minns mina 5 år sen som igår. Låt mig berätta:

Det var dagen D, en viktig dag för de allra flesta. För mig var det något mer, nåt större än vad det är för många andra. För jag minns när jag slutade 9:an att gymnasiet inte fanns med på kartan. Och nu idag kan jag inte förstå hur det var möjligt. Att jag lyckades. Jag fixade det! Jag tog studenten, med helt ok betyg. 5 IG. Inte illa pinkat, för att vara mig. Som 3 år innan aldrig hade kunnat ana att det skulle gå så bra.

Dagen var inte bara fylld av förväntan, längtan, undran - Vad det skulle bli av mig härnäst. Inga skolbänkar att vila armbågarna på, inga trista historia lektioner mer. Utan ett skönt och långt sommarlov. Men sen då? Vad skulle det bli av mig?! Tror att det är många som ställs inför ett vägskäl, man tvingas ofrivilligt redan så ung att bereda sin väg. Ja, stå till arbetsmarknadens förfogande. Nu hade jag tur att kunna sommar jobba på min mors jobb. Inte alla som har det så bra förspänt som jag hade, nu tycks de flesta direkt dagen efter besöka AMS för inskrivning. Vilken stress sätter man inte då på de "unga vuxna"?!

För att minnas får man inte glömma. Jag kommer aldrig glömma min student, inte bara för att det var glada tider, då champagnen flöda, där skålar avlöste varandra. Det var en milstolpe i mitt liv jag aldrig vill glömma. Och orsaken till varför berodde inte enbart på den enorma glädjen, utan det fanns även en stor sorg. 

Mamma hade någon dag innan frågat mig, om det var ok att lämna mig för att besöka hennes svårt sjuke bror, som låg inför döden. Jag hade inte mage att hindra henne. Även om hon uttryckligen visade sig för en av väldigt få gånger brytt sig, hon ville närvara. Hon ville se mig springa ut. Men jag sa det: Du kommer ångra dig om du inte åker. Så mitt i all hysteri för allt som skulle fixas och ordnas, fick vi hitta en ny lösning. En lösning som fungerade minst lika bra. 

När utspringet väl kom, möttes jag inte upp av som så många andra gjorde av familje medlemmar och släktingar. Utan där stod min bästa vän, hon tog emot mig med öppna armar. Jag minns hur mina ögon sprutade av glädje, dels för att jag klarat det. Men också över att det fanns någon där ute som väntade på mig. Hon och min mamma hade alltså ordnat allt, för att det skulle bli så bra som möjligt. Hon hade mött upp min mor för att hämta mitt plakat (nåt alla tycks ha - en mindre pinsam bild på när man knappt visste sitt namn). Vi skildes sen åt, och hon tog färd hem till mig. Själv väntade ett partyfullt flak. Som sig bör, tog en tur i stan. Minns inte så mycket av själva turen, mer än att det var regn och massor av alkohol. När färden var över dumpades vi i slussen och alla fick ta sig samman och bege sig.

Väl hemma hade min bästis, hennes dåvarande kille, och hennes mamma fixat mat & blåst upp ballonger. Fick en present. En väldigt fin armbandsklocka, den bar jag dagligen tills för 1 år sen, då batteriet stannade. Lagom på lyset tvingade hon in mig i duschen. Jag var så gått som nerstänkt från topp till tå av klibbig cider. Det hade inte kunnat bli bättre.

Vi gjorde oss i ordning och drog iväg på min slutskiva. Vill minnas att det också var det året då rökförbudet på krogar/caféer upprättades. Vi mötte upp några vänner till mig på en bar innan. Tog nån cider. Sen vinglade jag och hon vidare till VIPER ROOM. Vistelsen där vart inte lång. Nån timme max tror jag. Ja, vi ville gå ut och ta en cigg. Men eftersom att förbudet var så pass nytt, hade de inte ordnat för sig så att alla rökare kunde få sig sin puff. Vi ledsnade och drog.

Tror det var dagen efter som min kusin ringde, och berättar att vår morbror har gått bort. Ja det var ju väntat, men helt overkligt. Mamma hade inte haft ork att meddela detta till mig. Utan min kusin fick det via hennes mamma, som också var på plats. Vi bestämde träff, hon kom över och vi lagade mat. 

Vad gjorde ni själva för 5 år sen? 

Svårt att se sig själv i framtiden, men om 5 år hoppas jag att jag är en lycklig 2 barns mamma, bor i mitt drömhus, som ligger både nära till storstadspulsen och närhet till naturens lugn. Färdigutbildad och är på god väg upp i karriären.