Helgen är nu över, känns knappt att det var helg. Vet att vissa i min bekantskapskrets hade något bättre helg än mig. Inget jag gråter floder över. Mondaybar hade ju sin Black & White kryssning..

I lördags drog killen och jag iväg till Nacka Forum. I jakt på en ny bikini. Vi hade ju redan i fredags frodats i Kista, men utan resultat. Eller ja.. Killen fick sig ett par nya flipflops - Jag vägrar låta honom ha sina Intersport tofflor! Ser ju bara tacky ut! Viktigt att vi håller samma linje där! Vart ett par enkla svarta, hur snyggt som hellst.  Nu väntar jag bara på att han ska börja gnälla om skavsår mellan tårna.. Jag fick en schyst liten midjeväska, kul att de är tillbaka på marknaden. Var inte det väldigt hett på 90-talet? Min är nätt, blank-svart. Skulle lätt ha den på mig en utekväll på krogen! Smidigt och behändigt! Slippa konka runt på en axelväska som man ändå alltid ställer ifrån sig när det vankas dans på golvet! 

Jag gillar Nacka Forum, ett av de bättre shoppingcentrumen här i Stockholm. Det är sällan proppat med folk, man kan ta den tid man behöver. Vi knallade in på New Yorker. Lätt den bästa klädesbutiken! Snygga grejer till ett bra pris! Hittade tillslut 2 stycken som passade damen i smaken. Bägge går i rutmönster, ena i svart och den andra i rosa!

Efter besöket rullade vi iväg till Årsta. Vi skulle nämligen hälsa på Linda och Ozzy (också en dvärgpincher), Jonas var dessvärre inte hemma utan var iväg på dykkurs. Vi mötte upp Linda och hunden, tog en tur i skogen. Vi lät hundarna få busa av sig. Shit, våran kille har växt sen sist vi lät de hälsa på varandra. But still så är han mindre! Vill ha honom just så som han är nu! Liten och go! Ozzy däremot tyckte nog inte att det var lika kul och ha en ivrig och energisk valp rännandes efter sig. Kul och se att de kom så pass bra överens trots allt. Det är nåt speciellt med dvärgpincher's, hur de låter - kurrar som marsvin! De har ett speciellt sätt att leka på, nåt jag tror alla raser som kommer ihop sig med en av samma sort har. 

Prinsen var nog lite för snabb för Uncle Ozzy, som jag och killen har börjat kallat honom för. Han är ju fan 5 bast! Klart som fan han inte hänger med i svängen! Det var en enorm känsla att kunna få släppa honom fri. Få springa av sig allt i skogen. Retas med Ozzy, som ogärna ville dela med sig av vad det än var han gjorde. Om det var att gräva ett hål, gnaga pinne, eller tugga gräs. Så Prinsen stackarn fick hålla sig på avstånd. Nyttigt och bra för honom! För vi har märkt att han här hemma lätt mopsar upp sig mot alla, stor som liten. Och så vill vi inte ha honom!

Han ska inte vara skällig bara för att han är en liten hund som behöver bekräfta sin omgivning om sin närvaro, näe det får någon annans vovve stå för!

Efter allt stoj och bus i skogen åkte vi hem. Lillen somnade fort i bilen. Aaw..

I går var det ju Sveriges National Dag! Firade ni det? Hade heelt glömt bort det. Hur firar man egentligen ens nations dag?

Vaknade upp runt 11 snåret. Gjorde oss i ordning och tog bilen ner till playan här nedanför. Inte rättvist att låta lillen gå den vägen i den här värmen, som dessutom bara är en valp och skall ej överansträngas!

Vi hittade en solsäker plätt att bre ut oss på. Vi låg nog inte där så länge. Jag har fobi för diverse saker, getingar och ormar är 2 av de sakerna. Och självklart fick vi påhälsning. En envis jävel. Det visade sig att vi omedvetet måste ha planterat oss alldeles intill ett jordgeting bo! I ren panik flög jag upp från filten, en dag som jag trodde skulle ägnas åt slapphetens tecken fick vi abrupt avbryta. Det slutade med att killen letade fram lite sten att täppa igen hålet den kröp in i efter ett försök till att döda den. Guud så morbid! Han packade ihop våra pinaler, jag stod på en geting säker plats. Ursh!

Men jag var inte helt nöjd med att avsluta dagen i ära så tidigt. Istället drog vi ut till Drottningholm och köpte en glass, strosade längst kajen och njöt av det vackra vädret. Viktigt att låta Prinsen bekanta sig med sitt ursprung. Efter det åkte vi hem. Vart bara en slapp kväll framför tv:n

Tycker det är bra om man ibland kan sammanfatta och minnas sitt liv, inte bara gårdagen, eller det som hände förra veckan, för en minut sen eller för en månad sen.

Mitt minne är knivskarpt, ibland. Jag minns mina 5 år sen som igår. Låt mig berätta:

Det var dagen D, en viktig dag för de allra flesta. För mig var det något mer, nåt större än vad det är för många andra. För jag minns när jag slutade 9:an att gymnasiet inte fanns med på kartan. Och nu idag kan jag inte förstå hur det var möjligt. Att jag lyckades. Jag fixade det! Jag tog studenten, med helt ok betyg. 5 IG. Inte illa pinkat, för att vara mig. Som 3 år innan aldrig hade kunnat ana att det skulle gå så bra.

Dagen var inte bara fylld av förväntan, längtan, undran - Vad det skulle bli av mig härnäst. Inga skolbänkar att vila armbågarna på, inga trista historia lektioner mer. Utan ett skönt och långt sommarlov. Men sen då? Vad skulle det bli av mig?! Tror att det är många som ställs inför ett vägskäl, man tvingas ofrivilligt redan så ung att bereda sin väg. Ja, stå till arbetsmarknadens förfogande. Nu hade jag tur att kunna sommar jobba på min mors jobb. Inte alla som har det så bra förspänt som jag hade, nu tycks de flesta direkt dagen efter besöka AMS för inskrivning. Vilken stress sätter man inte då på de "unga vuxna"?!

För att minnas får man inte glömma. Jag kommer aldrig glömma min student, inte bara för att det var glada tider, då champagnen flöda, där skålar avlöste varandra. Det var en milstolpe i mitt liv jag aldrig vill glömma. Och orsaken till varför berodde inte enbart på den enorma glädjen, utan det fanns även en stor sorg. 

Mamma hade någon dag innan frågat mig, om det var ok att lämna mig för att besöka hennes svårt sjuke bror, som låg inför döden. Jag hade inte mage att hindra henne. Även om hon uttryckligen visade sig för en av väldigt få gånger brytt sig, hon ville närvara. Hon ville se mig springa ut. Men jag sa det: Du kommer ångra dig om du inte åker. Så mitt i all hysteri för allt som skulle fixas och ordnas, fick vi hitta en ny lösning. En lösning som fungerade minst lika bra. 

När utspringet väl kom, möttes jag inte upp av som så många andra gjorde av familje medlemmar och släktingar. Utan där stod min bästa vän, hon tog emot mig med öppna armar. Jag minns hur mina ögon sprutade av glädje, dels för att jag klarat det. Men också över att det fanns någon där ute som väntade på mig. Hon och min mamma hade alltså ordnat allt, för att det skulle bli så bra som möjligt. Hon hade mött upp min mor för att hämta mitt plakat (nåt alla tycks ha - en mindre pinsam bild på när man knappt visste sitt namn). Vi skildes sen åt, och hon tog färd hem till mig. Själv väntade ett partyfullt flak. Som sig bör, tog en tur i stan. Minns inte så mycket av själva turen, mer än att det var regn och massor av alkohol. När färden var över dumpades vi i slussen och alla fick ta sig samman och bege sig.

Väl hemma hade min bästis, hennes dåvarande kille, och hennes mamma fixat mat & blåst upp ballonger. Fick en present. En väldigt fin armbandsklocka, den bar jag dagligen tills för 1 år sen, då batteriet stannade. Lagom på lyset tvingade hon in mig i duschen. Jag var så gått som nerstänkt från topp till tå av klibbig cider. Det hade inte kunnat bli bättre.

Vi gjorde oss i ordning och drog iväg på min slutskiva. Vill minnas att det också var det året då rökförbudet på krogar/caféer upprättades. Vi mötte upp några vänner till mig på en bar innan. Tog nån cider. Sen vinglade jag och hon vidare till VIPER ROOM. Vistelsen där vart inte lång. Nån timme max tror jag. Ja, vi ville gå ut och ta en cigg. Men eftersom att förbudet var så pass nytt, hade de inte ordnat för sig så att alla rökare kunde få sig sin puff. Vi ledsnade och drog.

Tror det var dagen efter som min kusin ringde, och berättar att vår morbror har gått bort. Ja det var ju väntat, men helt overkligt. Mamma hade inte haft ork att meddela detta till mig. Utan min kusin fick det via hennes mamma, som också var på plats. Vi bestämde träff, hon kom över och vi lagade mat. 

Vad gjorde ni själva för 5 år sen? 

Svårt att se sig själv i framtiden, men om 5 år hoppas jag att jag är en lycklig 2 barns mamma, bor i mitt drömhus, som ligger både nära till storstadspulsen och närhet till naturens lugn. Färdigutbildad och är på god väg upp i karriären.

Vid promenaden i morse fick lillen i sig nåt som går att likna med en persika kärna. Allt gick så fort, och försökte att få den ur honom gick inte, då den redan var svald.

Min oro är på topp för att detta ska bli ett traumatiskt veterinärbesök som kostar skjortan. Tur det, att han är fullt försäkrad. Men vad hjälper det mig? Inlägg är postat på vovve.net Alla skriker på mig - ÅK TILL VETERINÄREN! Har ringt, de säger: Svårt att fastslå en diagnos över telefonen. Pengakåta jävlar säger jag bara! Pratade med uppfödaren, som sa: Avvakta och se om han börjar kräkas, eller får problem att skita. Låter som ett bättre alternativ. Inte fan far man i ilfar så fort ens unge blir dålig? Eller är det så man kanske gör? Nej, jag ska då aldrig hönsa mina barn, hårda läran in i livet! Vad lär man de då?! Jo, att en ynka förkylning är livshotande! Hur betedde sig grottmänniskorna före vår tid? Ja de överlevde eller dog. Så är naturens gång!

Sitter hemma själv, känns som att ha bakbundna händer och inte vet vad man ska ta sig till. Tänk om man kunde ha en engen röntgen maskin hemma! Men det ligger nog i framtidens händer att ordna. Alldeles för långt bort för att hjälpa mig nu!

Han vankar av och an och beter sig precis som vanligt förutom att han är extra pipig. Har bajsat ännu en gång, fann inget i skiten. Och jag som har bajs fobi, tvingades att gojsa runt det som var i påsen för att försäkra mig om att den kommit ut. Men där fanns inget.

Så nu kan jag bara invänta de kommande dagarna. Mer gojs i bajs. Mm! 

Efter att ha fått fnys om den berömda hundön, kunde jag givetvis inte hejda mig mer. Så efter att killen hade lagat mat och vi käkat upp den drog vi iväg.

Det var inte alls speciellt svårt att hitta dit. Har läänge läänge velat släppa Prinsen fri. Vi behöver det. Han behöver det. Det är bra. Kommer fram och ser att det är två ganska så stora öar. Aldrig tidigare vetat att Drottningholm har 2 separata öar till alla hundägarnas förfogande. Vi tog ett varv. Pejlade läget. Tur nog fanns där bara ett fåtal hundar. Och efter halva vägen omgång 2 lät vi killen strosa fritt. Gah! Vilken syn! Det värmer i kropp och själ! Dock alldeles precis innan vi skulle lämna den andra ön kom en hund, modell stor. En aningen "för på". En tik. Apha hette hon. Fint namn. Prinsen vart nog lite skraj när hon kom rakt emot honom. Så hans mungipor åkte upp. Stackars liten, bli iväg jagad från sin flock. Det gick under omständigheterna bra. Ägaren kallade in sin hund, och vi på våran.

Han skötte sig extraordinärt bra! Han höll sig inom en radie på 10m. Kom så fort vi kallade på honom, givetvis fick han massa gott när han väl kom till oss. Ja, det är ju det som är självaste grejen med inlärning av inkallning - Att man vet aldrig när det kan komma naminam. Så man gör sig inte besväret att lämna den trygga sfvären. Jag kände mig så otroligt stolt över hans framgång. Enormt! Och strax innan vi skulle gå, gick jag bort mot ett träd (kurragömma) och lät lillen leta efter mig. Maj gadd! Vilken syn, han lubbade säkert i 180. Och svansen den ska vi inte tala om! Haha! Mattes lilla snuttis. Så duktig så!

Känns skönt att det bara var vi och naturen där, inte så många andra hundar som kunde störa vårt band som vi höll på att bygga upp. Där och då förstog jag att han minsann inte kommer svika oss i första taget. Förutsatt att inget skrämmer honom som gör att han panikartat skenar iväg.

After all.. Det känns som vi har kravlat oss över den värsta kulmen nu. Lill killen börjar bli stor, jag saknar hans rynkor, hans fumliga sätt att röra sig på.

Tre månadre har gått fort, han fyller snart hela fyra, nästa fredag. Tänk, två  månader snart sen vi fick hem vårt lilla knyte. Minns hur man med ena handen kunde lyfta upp honom när vi skulle ut, nu behöver man två! Det jag inte saknar, och det jag är otroligt stolt över (måste få ta åt mig en större del av äran) och det är hans rumsrenhet. I och med att jag har dragit det störta lasset, kanske inte det tyngsta som kvälls/natt passen sambon åkt på. Jag har vart oerhört bestämd och nogrann här hemma. Att så fort han hade ätit, lekt, sovit - burit ut honom! Och jag tror fan att det betalar igen sig nu! Inte en droppe inne på över en vecka! Men jag tänker inte ta ut segern än, först vi är i hamn helt. Men det är nog nära!

Ungefär varannan gång lyfter han på benet, har gjort det ett tag nu. Små skvätter, utvidgar sitt revir. Har tatt honom i flexit på längre prommenader. Jag älskar det. Han älskar det. Nu väntar jag bara på att han ska bli stor nog att ta med ut på längre turer, bort i skogen, träna  spårning. Så himla härligt att ha närhet till skog och natur. Det äger! Inte nog med det har jag nygligen fått fnys om att det finns ett Hundfik i stan, samt Hundöar, måste säga att storstaden har överträffat mig denna gång!

Det är en skam för mig att äga en hund som inte/sällan får vistas ute i det gröna & sköna! En hund som får strosa fritt är en lyckligare hund! Det har jag med egna ögon fått uppleva, alla som inte kan unna sin hund det bör ej ha hund!

Jag måste nog erkänna att jag saknar den första tiden trotsallt. När han var så där pyttepytte liten, alldeles ynklig när man skulle ut, kurade ihop sig och bara pep. Aaw   Tiden då han hade sina små rynkor i mungiporna, halsen, pannan (de finns ännu kvar men inte lika grova), nacken, tassarna. Ja, han va så söt i sitt extra skinn som ännu finns kvar men något reducerat. Hans pillefjong som knappt fanns, o när vi ändå berör ämnet så kan jag ju lika gärna säga att han inte hade några boller med när han kom.

Nu är han (tror han) så stor att det är läge att tuppa upp sig mot de stora hundarna. Vanligt förekommande bland små raser - JA! Vanligt förekommande för en dvärgpinscher - JA! Det är så jävkla kul och se hur hans små käftar, likt en pirayas hugger efter de andra hundarn. Många har varnat oss för att lek med större hudnar skulle vare ett problem, jag är villig att hävda motsatsen. Stora hundar är på tok för slöa, Prinsens explosivitet går att likna sig med missilers fart!

I och med att hans bästis rottis inte längre finns kvar i livet har han hittat 3 nya polare, alla killar. 2 dvärgschnauzers den ena 8 mån och heter Milton, den andra 2 år och heter Morris. De brukar vi möta då och då, och Prinsen ÄLSKAR och få busa av sig med den yngste - Milton. Åh Milton! Han e så söt, han hänger inte riktigt med i svängarna, utan viker undan i den mån han hinner. Morris brukar få gå in och avbryta sin "brosha" ta tag i hans koppel och dra inhan mot sina ägare. Aaw! Och den tredje, Charlie. Han är en gammal malteser farbror på hela 9/10 år. Haha! Han gillar INTE Prinsens inviter till lek och stoj, han orkar inte! Han läxar istället upp och säger: Nu du grabben får du allt lugna ner dig så man kan få lite lugn och ro här!

Vi har bla övat på:

* Inkallning -

    Betydligt bättre än sist, som var för 3 veckor sen. Nu när vi har flexi brukar han stanna upp och

    nosa medan vi går, och kommer i ilfart så fort vi ropar. Helt övertygad om att han skulle klara

    det galant att gå fritt, men vi ger kopplet och spårlinan någon vecka till.

* Klicker -  

     Nu måste vi låta fantasin flöda, för vardagslydnaden som sitt, ligg, stanna, vänta sitter! Har

     lagt in target övning som ett nytt moment. Där bägge framtassarna ska toucha föremålet

     (i detta fall locket till en matlåda) för att få belöning. Nygligen satt in passivitetsträning på

     komando ligg, då ska han ligga still x-antal sekunder, sen klick och belöning.

* Han ska söka ögonkontakt innan han får ett 'okej' att gå in/ut -

    Nu gör han det nästan helt utan tillsägning - verkar fått in det, och vet vad det handlar om. Där

    har vi även lagt till en ny inlärning - han ska va stilla när vi trär på selet och knipsar på

    kopplet. Inte ofta man behöver ge honom en tillsägelse, räcker att ge honom blicken så läser

    han av oss.

* Olika kommandon -

    Sitt, ligg, stå, stanna, vänta, varsågod och nej sitter som bergen! Kom här och stanna måste vi

    jobba mer på, han är ju så fruktansvärt nyfiken av allt annat! Haha! Nytt är Sök - Slänger ut en

    gobit. Säger sök, och visar med ett tydligt kroppssrpåk - för högerhanden från bröstet i en

    kvarts cirkel ut åt, håller handflatan öppen. Märker mer och mer att ju tydligare man är i sitt

    kroppsspråk, ju bättre respons får jag. Vi testade och köra samma moment ute med lina.

    Vilken kille! Aaw! Det gäller att inte kasta bort godiset så långt (så man själv tappar bort det).

    Jag gjorde som så att jag först sa SÖK! Samtidigt som jag gav han det kroppsliga tecknet, och

    när nosen väl var nere i backen kastade jag iväg en godisbit. Fäst min blick ditåt - Ja lite hjälp

    på traven måste de ha! Lotsade honom dit utan att peka, sa bara SÖK! Och visade med 

    handen.

* Nya miljöer - ett nytt block -

   Inget nytt här sen sist tror jag?

* Ensamhets träning /passivitet -

    Tror vi har haft det väldigt lättsamt med honom, och att han alltid har haft med honom i bilen

    tror jag har lett till en ökad självkänsla hos honom. Vi säger alltid - Kommer snart! Så fort vi

    lämnar honom ensam för en stund. Ska vi iväg en längre stund förser vi honom med nåt kul som

   håller hans lilla huvud aktiverat. Grisöra + aktiveringsboll = <3 Det kan hålla honom sysselsatt

    länge! Ja sen var det ju det där med att ligga stilla som inte alltid är så lätt för en minipinne!

Det är en enorm glädje att se sin valp utvecklas mentalt. Att se hans intelligens växa! Det som glädjer mig med all tid jag har lagt ner på att få in alla moment är att han är så pass motiverad (oftast med hjälp av en go bit - försöker mer och mer att avlägsna gobiten som belöning till att använda fysisk kontakt och ljusa toner). Att funkar inte inlärningen är det inte valpen som är trög - Utan du själv som har ett dåligt kroppsspråk!