Fy fan så ont man har haft! Med rullande schema har allt flytit på bra hemma. Om jag ångrar mig? Skulle inte tro det, bästa jag gjort i mitt liv!

Tänkte inte bli så långrandig i detta inlägg. Mer än att lyfta fram ett par ganska så viktiga saker som jag tror vissa kan ha hjälp utav.

Nämligen va ute i god tid. Planera så tidigt du kan. Boka in flera konsultationer. Låt inte priset styra dig alltför mycket. Utan se vad du får för priset du betalar. Bestäm ett ungerfärligt datum du VILL opa dig. Man kan ALLTID avboka då de endast prel bokar - och hör av dig flera gånger till den kliniken du bestämmer dig för i slutändan. Ingen fråga är för dum för att ställas. Det är ju dig det handlar om!!

Jag kom dit i tid. Blev tilldelad mitt rum. Liten nattskjorta, strumpor och en badrock. La mig i sängen och sappade lite på tv i väntan på att få komma upp till avdelningen där jag skulle vänta på att få träffa doktorn. Vart inte att jag låg där speciellt länge förens Madelenie kom och visade mig vägen upp till uppvaket. Där fick jag min sängplats. Fick nog vänta närmare 1 tim innen det va min tur. Under tiden höll olika sköterskor på och förbereda dagens alla operation. Dropp plockades fram i en vagn. Ja det var lite rulijans där mitt i allt lugn. Stället som ligger lite avslikt beläget med fin utsikt mot vattnet ger ro i själen. Kändes som man var på ett spa.

Här ligger jag och väntar på att få träffa doktorn

Inne hos doktorn sen så ritade han en "skattkista "på mig. Tog lite bilder. Vi sa i så mycket. Jag tordes inte dra för djupa andetag utifall det skulle påverka hans konstverk haha! Små nätta in och utandningar fick det bli. Sen fick jag gå lägga mig i sängen. Det dröjde inte länge innan det kom en skjöterska och försåg mig med dropp och lustiga piller tills jag somna och narkosläkaren kom och hämtade mig. En klämkäck herre! "Ta med dig din fina Gucci väska så går vi!" (Han syftade på dropp påsen!) 

I själva operations salen, eller rummet, var det lust och fräscht. Fick hoppa upp på båren. De fäste ekg lappar och en pulsmätare. Det sista jag fråga var: När får jag äta?! Jag va skithungrig! Inte käkat sen middag kvällen innan och nu var klockan 10.10 Narkosläkaren svarade att så fort jag var på benen igen och kunde stå och röra på mig så skulle jag få käka lite. Sen visade han mig en gigantisk hästspruta. "När den här är slut sover du". Jag hade bara vart orolig över att vakna upp mitt i, se nä det bänder och tänjer i mig. Men han sa att när denna är slut sover du gott. Mycket riktigt så gjorde jag det.

Själva operationen tog ca 40 min. Men det tog 9 tim för mig och bli så pass "pigg" efter narkosen innan jag blev tilldelad min säng nere på avdelningen igen. Dessa timmar var nog de värsta jag någonsin upplevt någonsin. Tänk er att man är så satans trött och bara vill sova. Somnar. Och precis när man somnat kommer någon och väcker dig. Ger dig order om att du skall resa på dig. Ställa dig upp utanför sängen och göra olika stretch övningar. Så höll de på 1 gång i timmen! Kändes som någon kört över mig med ett tåg och sen låtit en hjord med hästhovar hoppa på mig. Meningen var ju att jag skulle upp och röra på mig så jag inte blev stel. Det spände och det var otympligt. Kände mig som ett kylskåp. Hade så fruktansvärt ont att det kom lite tårar emellanåt - men som räddades med lite morfin hihi. Var ruskigt trött även när jag kom ner till avdelningen. Fick lite middag och sen orkade jag inte vara vaken. 

Så här i efterhand kan jag bara tycka att det var väl värt pengarna och stanna över en natt där på kliniken. Man känner sig ompysslad - så gott man nu kan med tanken på det man just utsatt kroppen för. En trygghet och ha de ära tillhands. Fick en larmklocka runt halsen - om jag behövde nåt eller ville ha hjälp.

Den goda frukostmackan! Mm!

Dagen därpå väckte de mig vid 6 tiden. Då hade jag redan vart upp 1 gång under natten dels för att "pudra näsan" och stilla smärtan med lite piller - som jag nu skulle ta var 6:e timme dygnet runt i 5 dagar. Smärtan var enorm. Kändes som det aldrig skulle ta slut, även om jag käkade citodon hade jag fruktansvärt ont. Vid 7 fick jag lite frukost. Började smått och göra mig iordning. Allt tog evigheter. Bara att sätta upp håret tog säkert 2 minuter! Vid 9 kom Doriiis och hämta mig. Som en jävla kärring med ledgångsbesvär fick jag hjälp att komma i bilen. Herregud asså! Haha!

Sen fick hon hjälpa mig med lite förnödenheter här hemma. Skulle ju sova själv första natten. Gick sådär. Men var ganska skönt och vara själv. För jag hade inte mycket energi över för att instruera någon annan heller. Hade fixat så gott som allt här hemma. Tagit bort toarullen - för jag kunde inte vrida mig ett halft varv efter den. Tagit fram matlådor som fick tina på balkongen. Bad Doriiis och öppna korken på youghurten, juicen och lite sånt. Saker som är enkla i vanliga fall blir tusen gånger så svåra i ett sånt här läge. Och nu när jag dessutom skulle vara själv ända tills på torsdag kväll då Reb skulle komma - var det extra viktigt att jag hade allt inom räckhåll för att klara den första tiden helt själv.

Men jag är ju en sann överlevare - Det vet ALLA som känner mig. Mitt släkte där jag kommer ifrån är banne mig inga fikusar som veknar i första taget. På gott och ont. Men jag vet att jag kan lita på mig i alla situationer - och att jag klarar det.

Det var ganska skönt och ha de där första dagarna "hund fria". Hade verkligen ingen ork över mer än den som gick åt att ta mig från punkt a till punkt b.

De första dagarna satt jag i soffan och slö kollade på Sex and the city boxen. 5 dagar tog det att se klart den!   Vet inte vad mer som finns och berätta mer än att jag har fantastiska vänner som som ställt upp för mig. Hjälpt mig med Prinsen. Här hemma. Lagat mat åt mig. Diskat. Handlat. Sällskap. För även om man bara ligger hemma och har ont kan det vara trevligt med ett socialt avbrott för att skingra tankarna på annat än smärtan som är outhärdlig. De första 7 dagarna var de absolut värsta. De första 3 var lika jävliga. Man letar hela tiden efter små förbättringar. Ah, nu kunde jag trycka ner handtvåls pumpen 1 mm längre än igår. Eller att man orkade bära dricksglaset utan krämpor. Och det var ungefär efter 4 dagar som jag började få panik här hemma, leds på att inte kunna röra mig normalt. Inte kunna ta mig upp och ner ur soffan. Allt gick i ultrarapid. 

Reb fick äran och leka hemtjänst och hjälpa mig med duschen. Fy fan säger jag bara för och bli gammal - skjut mig hellre! Va har man för värdighet kvar, när man inte längre kan ta hand om sig själv längre??

Nu när det nästan gått 2 veckor ser jag klara förbättringar.

Jag kan röra mig nästan helt normalt - men inga hastiga armrörelser så därflr binder jag kopplet runt midjan när vi är ute och går. 

Ja, att jag kan gå ut själv med Prinsen är en fröjd - man blir så jävla uttråkad av att glo på dumburken 24/7.

Hade ju matlådor som jag nu kunde ta av locket på och värma helt själv.Till och med stoppa i el kontakten funkar fint nu!

Kan slänga sopor - men de får inte väga för mycket i och med att jag måste lyfta de en bit ovan för bröstet där de ska slängas. 

Tvätta har jag gjort i 3 dagar haha! Man blir trött, och måste lyssna på kroppens signaler om att ta det lugnt. Det går inte att tuta på och köra som vanligt.

Handla har jag gjort också, lite åt gången. Mest skönt och få tiden att gå. Går ju inte speciellt fort för mig att gå så i och med att tuttarna skumpar och det spänner nå fruktansvärt i ärren!

Ligga på sidan och sova går sådär. Har råkat somna så ett par gånger förrut och haft enorma promlem och ta mig upp.

Tuttarna har sjunkit ner en bit, innan satt de precis under halsen stod rakt ut som två strutar. Såg ut som vårtgården skulle sprängas. Inte nån fancy syn det inte!

De har mjuknat en hel del, och ser inte så sprängfyllda ut längre. Utan nu kan vårtgården till och med dra i hop sig och bli lite styp.

Juste, käkar inga smärtstillande längre!

Har åkt tbana och pendel med Prinsen - Wiho!

Enda som är kvar är att stygnen skall tas bort (om ca 1.5v)

Har fortfarande ingen känsel på bröstets undersida. Känns stumt och inte som en del av mig. 

Att brösten ska falla ner lite mer och få den där omtalade "skidbacken".

Att jag lagt på mig minst 10kg under tiden jag legat hemma och tyckt synd om mig själv!

Att jag inte får träna ordentligt på 3 mån - suger hästballe! 

Bilder kommer - men de går under lösenord!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den lyckliga sagan på denna portal har nu lidit mot sitt slut. Har vart trivsamt att blogga här - men nu måste hon vidare.   Till er som följer mig - fortsätt gärna med det här --> http://sarahlamberg.myshowroom.se/              ...

Kan nu presentera min nya hemsida - för er som vill kika in och kolla är adressen här. Det har tagit sin lilla tid, och än är inte allt fixat. Måste få i ordning texterna och så. Men det är en sten som lättat från min ryggsäck i alla fall. Kan nu skr...

  'To my insperation and my shining star'   En tanke som slog mig igår var att sannolikheten för att man ska träffa någon som man passar med minskar när man nöjer sig med det man har. Jag har fullt upp med mitt, träning, driva företag, ta ha...

Om 1 vecka är det dags igen. Är sjuuuukt taggad. Kan inte med ord beskriva ruset som forsar inom mig. Watch out for the bruises..   Ska snart bege mig till arbetsförnedringen och visa upp min affärsplan och budget - de har tydligen inte kunnat öp...

Har preppat mig med ett stort lass pasta på min tallrik. Letat inspiration på youtube - lite musik har ju hjälpt förrut. Let the legs burn! Går och lägger mig med tanken på The Bulgarian Split som nästan skulle kunna va nåt helt annat än va det är.. ...