I'm so tired of being here, suppressed by all my childish fears
And if you have to leave, I wish that you would just leave
Your presence still lingers here and it won't leave me alone

These wounds won't seem to heal, this pain is just too real
There's just too much that time cannot erase

When you cried, I'd wipe away all of your tears
When you'd scream, I'd fight away all of your fears
And I held your hand through all of these years
But you still have all of me

You used to captivate me by your resonating light
Now, I'm bound by the life you left behind
Your face it haunts my once pleasant dreams
Your voice it chased away all the sanity in me

These wounds won't seem to heal, this pain is just too real
There's just too much that time cannot erase

When you cried, I'd wipe away all of your tears
When you'd scream, I'd fight away all of your fears
And I held your hand through all of these years
But you still have all of me

I've tried so hard to tell myself that you're gone
But though you're still with me, I've been alone all along

When you cried, I'd wipe away all of your tears
When you'd scream, I'd fight away all of your fears
And I held your hand through all of these years
But you still have all of me, me, me

Saknar dig mamma. Lite väl mycket på sistonde.?! Men det är väl lätt för er som redan har era nära intill er. Bara ett samtal bort. Min finns inte längre, och det går inte med ord att beskriva hur det känns. Hur tomt ens liv är. Vet inte varför detta kommit att vara extra jobbigt nu, eller att jag är extra blödig. Hunden gnyr och förstår sig inte på varför hans matte titt som tätt storbölar och vet varken ut eller in. Stackar'n. Jag antar att jag känner mig lite extra "mammig" och hade velat ha hennes famn och krypa in i. Jag måste bara låta det som kommer ut rinna av mig. Viktigt för bearbetningen. Aldrig stänga in sina känslor. Ett tu tre och de blir än värre ska du se. Han kryper tätt intill och lägger sig så nära att det inte går och dra ett hårstrå mellan oss. Det är kärlek det. Gud vad jag älskar min fyrbenta lilla krabat.

Har lidit av dåligt samvete här av att jag inte vart en *god dotter* och besökt din minneslund. Skyller på vädret och lathet. Men nu när våren är här finns det inga ursäkter. Jag ska bättra mig. Jag ska komma och hälsa på dig. Ta med mig lite gofika och njuta av solen på en bänk. Tänka att jag pratar med dig på låtsas, låta dig få smaka en bit av bullen - hör dig fråga om jag bakat de själv, där du som vanligt tvivlar på att de är hemmagjorda och inte köpta - då du antagligen tycker de smakar lika gott som köpebullarna på Vetekatten.. Min mor i ett nötskal.. Kunde sällan vara nöjd med nåt jag prestera, aldrig var hon glad när jag gjorde bra ifrån mig i plugget, fick jag vg så var det bara *blaha* - sket jag i skolan (vilket jag gjorde i grundskolan) var det nästan under pistolhol som jag tvingades dit igen. Som ni märker så kom jag tillslut på hur hennes belöningssystem fungerade och hon "faktiskt" vissade sig vara nöjd med det jag gjort.. Det var de gångerna hon höll tyst och istället påpekade nåt annat som var dåligt.

Nu skulle jag behöva få de där tillrättavisningarna igen, mamma. Jag skulle behöva ga din tvivlande inställning så jag för mig själv kan känna att DET JAG GÖR är det JAG VERKLIGEN VILL GÖRA.