Dagarna de rullar på. Märkligt. Fick en underlig känsla i dag när jag skulle kliva av tåget. Hör den elektroniska rösten säga: Nästa T-centralen, byte till bla bla bla. Kändes som om mitt liv hade gått om mig med ca 30 år. Å att jag hade missat att leva tillsammans med det.

Två månader har nu gått sedan mor min gick bort. Egentligen så var det på en lördag, men ska man gå enligt kalenderns datum så var det den 4:e december. Känns otroligt att jag ens är på benen. Att jag med nöd och näppe har klarat mig igenom allt med livet i behåll. Kan tydligt också se de olika faserna man ofta går igenom - eller de har en benämning som lyder:

"Chockfasen"

Chockfasen kan vara från några korta ögonblick till flera dygn. Man håller då ifrån sig verkligheten och de besked man får. Människor reagerar på olika sätt i denna fas - en del kan skrika ut sin sorg, andra blir som förlamade. I de fall krisen börjat stegvis, kanske då en sjukdom utvecklats till ett gradvis värre tillstånd, märks inte chockfasen, utan många går vidare till nästa fas.

Egen notering:

Jo, även om det var nåt man "gick och väntade på" under 3 års tid så kan man aldrig helt föreställa sig hur den dagen blir då man mist någon. Jag var nog rätt apatisk till en början, orkade inte med någonting. Vanliga vardagsting bekom mig inte. Hade en vison om hur saker och ting skulle va, men hade ingen ork att uträtta de själv. Vanliga saker som att rå om sig själv, klippa tånaglarna - tänk att en sån enkel och värdslig sak ändå var nåt jag ständigt funderade på att göra. Jag lät nog mig själv förfalla lite. Fokuset låg på att instingtivt förse mig med de mest nödvändiga tingen: Mat och sömn. Fanns inte utrymme för nåt där emellan.

"Reaktionsfasen"

Nu börjar man inse vad som skett. Den nya situationen ska nu bli ett med ens liv, och reaktionen kan bli svår. Ofta försöker man intensivt att hitta någon mening med vad som skett. Frågan "Varför?" upprepas ofta gång på gång. Förklaringarna blir ibland av magisk natur.

Försvarsmekanismer använder de flesta människor och de är grundläggande för vår psykiska hälsa båda till "vardags" och i kriser. Ibland kan de dock försvåra bearbetningen av en kris.

Undertryckande - man låter inte sorgen få direkt utlopp utan anstränger sig för att visa en behärskad fasad.

Regression - återgång till barnsligt beteende, exempelvis genom att önska att andra ska ta över ansvaret. Tablett- och/eller alkoholmissbruk kan också bli följder.

Förnekelse - en typ av bortträngning - "det här har inte hänt".

Projicering - någon annan beskylls för det som hänt.

Isolering av känslor - separation av känslor och intellekt då man lugnt berättar om vad som hänt. Många uppfattar det som ett moget sätt att hantera situationen. Istället kan det få svåra konsekvenser genom att de isolerade och förnekade känslorna kan ge andra symtom som ångest och sömnstörningar.

Egen notering:

Eftersom att de första 2-3 veckorna gick så fort, han jag ändå under mitt "insjuknande" dvs i chockstadiet tänka till lite. Reptilhjärnan är ej att underskatta - den hjälper oss att överleva. Min enda räddning där var att ständigt vara sysselsatt. Ha en sak planerad var dag, om inte mer.  Försöka hinna med att inte missa nåt i min dagordning, allt praktiska som tillkommer när en person går bort, och som föll ner på mina sköra axlar.

Men hur gick det till egentligen? Kunde ju som sagt inte åta mig mer möda och besvär än vad som var möjligt?! Det fantastiska, eller så som jag ser på det är att vi alla vet själva vad som fungerar bäst för var och en. Det var mitt sätt att överleva den tuffa tiden precis efteråt. Hade mitt fullspäckade schema, det var min enda trygghet just då. Kontroll på vad som skulle göras. Upprättade en nogran ifylld kalender - där jag var så pass flitig att t.o.m fylla i saker som annars går per aoutomatik - typ klippa Prinsens klor, duscha, påminnelse för att ta insomningstablett mm.

Saker som uppdagades mer var b.la känslan av att bli orättvist behandlad. Där hände det ofta att jag rök ihop med killen. Vi hade det lite knapert sådär efter jul och pengar kom på tal. Högg direkt då jag kände att han klev på en väldigt öm och stor tå! Att ifrågasätta mig, som just mist min mor om hur vi löser det med pengar - pengar som inte finns - men som måste finnas?! Fräste åt honom och sa att: Ja, du har i allafall föräldrar du kan vända dig till, vad har jag?! Det var just precis så jag kände.

En annan sak som låg under ytan och bubblade var den omtalade skidresan - eller inte så mycket skidor utan mer hans vilja att utfärda saker, jag kände att jag inte hade kraft att orka med hans åtrå efter att få åka iväg. Det blev också en gnagande sak i bakhuvudet. Hur en människa som står mig väldigt nära bara kan ta så lätt på saken - och bara tänka efter ens egna ramar. Jag hade under hela den tiden god lust att säga tack och goodbaj! Framförallt en önskan om att saker var annorlunda, att han gjorde eller la fram saken på ett annat sätt, med mer förståelse för mig och min tillvaro!

Just för att jag kände att han kvävde mig, krävde mig på saker jag absolut inte "hade råd" med. Nu talar jag om min emotiella bank. Det var nog så kämpigt att bara vakna upp och inse att mamma finns inte mer, och kommer aldrig mer tillbaka. För att sen höra till hans verbala sång om hurvida den resan skulle göra mig gott!

"Bearbetning och Nyorientering"

I dessa faser har man kommit över det allra värsta och börjar se framåt. Under bearbetningsfasen accepterar man så småningom det som skett, och kan till och med börja intressera sig för tidigare aktiviteter. Under nyorienteringen klarar man sedan så sakta att ta in sin sorg och förlust i den egna livshistorien. Ett ärr lämnas kvar, men man fungerar i kontakten med andra och med livet utanför.

Egen notering:

Det är först nu med en klarare blick kan se tillbaka på tiden som varit rätt diffus, jag har verkligen god lust att ge mig själv en medalj för illvilja och beslutsamhet! Men hade det inte vart för mitt typiska drag av stenockens karaktär hade jag banne mig suttit med sägget i brevlådan. Eller ännu värre, lagts in på psyket för rehab och mental utredning! Nä tacka fan för den styrkan, att fastän allt är skit så härdar man ut: Därför är klyschan "det som inte dödar härdar" värd en eloge!

Sjuk egentligen när jag nu med en smått klarare blick kan se tillbaka på tiden precis efter. Allt var upp och ner med mig. Men trots det klarade jag mig igenom det absolut värsta som kan drabba en. Nu har det förvisso inte passarat så lång tid, men jag ser ljusare på tillvaron nu. Har drömmar som ska besannas. Till det måste jag även tillägga lite utav vad som skötts och skett sedan den där december dagen för 2 månader sedan.

Tömt varenda pinal i mammas lägenhet!

Fixat allt med bouppteckningen själv!

Fått lägenheten såld!

Och sen innan jul även jobbat heltid!

Alla de andra sakerna som gjorts är väl redan nedskrivet tror jag, men typ som att avsluta alla prenumerationer, tv, telefon, tv licens jadda jadda..

Ordnat allt inför begravningen!

Jag måste få säga att jag vart duktig att orka med allt detta!

Därför kommer resan till Miami högst lägligt! Kommer komma hem som en helt ny och bättre människa!