Jag märker att jag blir mer och mer fixerad inte bara i mig själv utan det börjar även förvärras i hur jag ser på andra. Vad är det som är pågår inom mig är lätt att undra?? Men kroppsfixerad är nåt jag vart så länge jag kan minnas, kroppen är ju en bild av mig som andra kan lägga på minnet. Min personlighet är färgklicken utöver som ska sätta starkast prägel i hur man kommer ihåg mig.

Så..

Är det i takt med stigande ålder kontra vishet hur man väljer att se på sin omgivning? Eller är det ett formbart intresse man har utvecklat olika långt eller gediget intresse i? Hur illa ni än ser på det jag nu ska ta upp är ert egna val - detta är min personlig åsikt. Och tänka och tycka får vi tack och lov ("än sålänge").. Såhär. Vi har alla skilt olika uppfattningar kring hur vi ser på andra individer. Jag har min. Du har din. Vad som är sunt och hälsosamt för mig kan va helt åt det mest extrema för någon okunnig och tvärtom för en nörd som snöat in sig på en grenspecifik sak. Så därför är varken min eller din mer rätt eller fel. Meeen. Jag har kommit underfund med en del saker (som man som tjej ofta råkar ut för - vi är våra värsta fiender ever.) Jag vill minst av allt vara den typen som dömer andra. Men när det kommer till nyblivna morsor - eller de som är "gamla i gemet" så tappar jag mycket av min tilltro till lycka i livet.

Att jag ogillar barn - främst andras - då de verkar vara 2:a hands sortering. De gapar. De skriker tills de blir alldeles röda i fejset. På riktigt. Barn skulle ge mig magsår. Jag får panik varje gång en barnvagn rullas in på tåget. Min första tanke som rusar genom huvudet är: Hur länge får man sitta i lugn och ro innan barnskriken basoneras ut i otakt till musiken i mina lurar? Hemskt. Men jag skulle aldrig kunna ta det ansvaret att orka släparunt på ett köttstycke som gapar och skriker av olika orsaker. Jag tänker definitivt inte hylla er som gjort valet att göra precis tvärt emot vad jag står för. För det är ert val. Tänker inte sympatisera med er alls när ni klagar över sömnlösa nätter och barn som inte tar tutten. Juste tuttar. Kan va riktigt nice och se på (ja, jag kan tycka att ett par schysta rattar är fint och titta på - men efter en eller flera omgångar med barn som klämt och hängt i mjölkspenarna - så är de LÅNGT ifrån FINA och titta på. Vill man ens som man ta i de? En tubsocka med en tennisboll i? Upphetsande? Känner genast att jag måste gå och dra en rotation i körsbäret. Nä, men skämt o sido. Jag klankar inte ner på hur man blir att se ut efter en graviditet. Ni alla som genomgått en och fått bibehålla kroppen likt en 14 åring - tummen upp för er! Men ni andra som sitter med dåliga gener och förmodligen en rättså dålig utgångspunk innan - va hade ni trott? Att ni skulle bli som en omslagsflicka? Bara bära nåt inom mig, bara där tar det stop för mig. I tanken. I vetskapen om att ha nåt som växer, bli större. Och så småningom MÅSTE ta sig ut på ett eller annat sätt. Nä, min kropp är alladles för dyrbar för att förstöras på det viset. Får en alladeles lagom dos av "andras" barn när jag träffar mina vänners barn.

Min tes har stärkts ytterligare under utbildningens gång. Om jag innan kände att skaffa barn var motbjudande så önskar jag nu i efterhand att jag aldrig fått veta att kvinnor är det könet man har för att avla fram gapanade och skrikande bajsmaskiner. Omoget och tycka så? Nä inte ett dugg. Alla vill inte ha barn. Alla som har barn tycker inte att en graviditet är enkel och smärtfri och genomgår oftast den inte igen - återigen: För de har vetskapen i bagaget. Så mitt genialiska val är ju självfallet att köpa ett något äldre köttstycke. Typ 3-5år. Själv. Så blir det inget trubbel om att "splitta notan - delad vårdnad" vid en eventuell separation. Egoistiskt? Verkligen inte. Mitt val utformat efter mina permisser. Hjälper ett barn vars "biologiska" förälder valt att avstå själva föräldrarskapet - men genomgått det jag ALDRIG vill utsätt min kropp för. Jag ser det som välgörenhet. Lika mycker som jag tycker att prostitution bör vara ett mer accepterat yrke under riktiga arbetsförhållanden med möjighet till akassa och friskvårdsbidrag. Att föda egna barn anser jag vara mer egoistiskt än nåt annat. Få en miniatyr av sig själv. Mm sug på den du! Tänker kretslopp, inte konsumera nytt utan återanvända sånt vi redan har - inte skapa fler som trampar ner och förstör. 

Proteinskallen i mig har talat. Har hört att man talar illa om folk som tränar och dricker proteinshakes. Så ja va bah tvungen och mynta uttrycket här. So here go. Tänk om tänk rätt. Du som tycker folk som tränar och käkar tillskott, du är säkert en såndär "typisk morsa" jag skulle har extremt svårt för. Du är förmodligen också jävligt onöjd med dig själv och hur din kropp ser ut att det sticker i dina ögon och se andra prestera bra och nå sina mål. 

Och för att knyta ihop säcken i detta lilla inlägg måste väl bli följande: Fick höra nåt väldigt uppmuntrande idag på rollspels biten. Jag och min kursare höll på att gå igenom en övning, varpå ålder kom på tal. Men hur gammal är du då? Gissa, svarade jag. 22? Tack! Det värmde! Kändes jävligt gött och få höra det från en karl som är något äldre - man har ju en egen uppfattning om vad man skulle kunna tänka sig att andra har för uppskattning om ens ålder. Så mina år av rökning har inte visat sig än! 

Och att än blir det inga barn gjorda. Jag är inte klar med att leva mitt liv. Har så mycket jag vill göra, se, upptäcka världens alla hörn, bo/jobba i ett annat land - självklart inom det jag håller på att utbilda mig inom. När jag är klar med det, då kanske det finns tid för att avsätta resten av sitt liv för att ge ett barn verktygen som krävs för att möta världen. För mig så stannar ens egna liv. Man slutar leva som man gjorde innan. Jag har absolut inte lika frekvent umgänge med mina vänner som har barn än de som inte har det. För de som har barn så är säkert den tillvaron helt ok FÖR DE. Men inte för mig. Jag valde mina vänner, men de valde bort ett frekvent umgänge med mig framför att fostra ett stycke kött. Jag är inte redo att låsa upp mig. För skaffar man barn, kan man inte flytta runt hit och dit, då får barnet ingen trygg tillvaro, svårt att komma in i nya klasser om man måste byta plugg ofta etc.. Ja ni hör ju. Men är det riktigt så, eller är det vi som själva väljer att curlra våra ögonstenar för att inte andra ska tala illa om hur vi gör saker på ett annat sätt? Vill göra en sista koppling till den där typiska "missnöjdaren" som säkert sitter med handen i chipskålem nu och undrar på måndag varför vågen aldrig pekar neråt..

Det får bli sista raden för idag. Lite svennebanan mentalitet i ett tjockt pansarskal. Förändringar får bli nattkaramellen..

Natti.