Vi människor som lever på denna planet verkar ständigt vara nyfikna, på jakt efter något. Vad är det då vi saknar i våra liv som gör att vi oftast har svårt att motstå vissa saker?

Hade egentligen velat posta inlägget om "söndagen", men pausar den tills vidare.. Och sköljer ur mig detta istället. Har alltid sagt att man ska vara öppen och ärlig genom livet. Vad är det då som gör att det ibland är så svårt, att vara just öppen och ärlig? Än mindre ta del av det? Det är nog bägge lika för min del. Vad jag väljer att berätta eller inte säga "anser" jag vara min ensak. Men när det kommer till folk i ens närhet, är det helt plötsligt en heelt annan grej? I don't get it!

Varför har vissa svårt att släppa sitt förflutna? Varför fortsätta jaga ett byte som sedan länge legat död? Eller hur kommer det sig att det döda bytet spökar i min vardag utan att jag bett om det? Eller varför dras vi in i saker vi inte ber om att bli indragna i? Dessa ständiga frågor lever obesvarade i min skalle. Jag hatar det. Jag hatar att veta, jag hatar att vilja veta även fast jag inte vill. Det råder obalans i mitt hjärnkontor just nu, efter att självmant ha snubblat in på saker jag ABSOLUT inte vill ta del utav. Men något inom mig för mig dit, kan inte kontrolleras går inte att kontrollera.

När är det dags att skaka av sig småsakerna och gå vidare? Varför är min skalle fucked up när det kommer till vissa saker som berör tillit och förtroende? Varför kan inte jag ta det med en nypa salt? Som de allra flesta tycks kunna.. Why me? Dessa spöken ploppar upp i tid och otid. Precis när man tror att saker och ting är bra, kommer de objudna gästerna på besök. Där står jag, ser min spegelbild och tänker om mig själv: Vilket jävla psyko! Att bygga en höna av en fjäder är min specialité i alla väder. Det är nåt jag verkligen är mästare på.

Inte så lätt alla gånger att själv inom sig jobba med sina fel och brister, då vi alla kan erkänna att det är såå mycket lättare att påpeka andras än att se till sig själv och sina egna. Är inte det märkligt? Inget som heller har förändrats sen man var liten. Likt barn i sandlådor. Du kastade först! Nä det gjorde jag inte alls, det var du! Fan asså!

Det var inte tänkt att det skulle bli ett sånt djupsinnigt inlägg, men jag känner att det bara måste ut. Bli kvitt det som stör mig. Vill du veta en till sak jag är mästare på? Nämligen strö salt i såren, inte bara mina egna utan strör så fort jag får chansen (om jag anser personer i fråga ha förtjänat det) Hur mogen är man då? Jag tycks inte komma bort från den tanken, att alltid vara så jäva pretto! Det blir liksom motsägelsefullt att ena sidan vara den där snorungen som skyller ifrån sig på någon annan, samtidigt ska man vara den erfarna och mogna typen som vet allt och kan allt.

Många hävdar att tiden läker sår, jag hävdar att de består. Men i en mildare variant. Jag har då inte blivt "ihop läkt" från allt jag har vart med om. Det fanns ingen där som kom med ett bamseplåster och tog hand om mig. Ynk ynk gråter krokodiltårar! Nä, men faktum är att man lär sig genom åren att rå om sig själv. Egentid är den bästa medicinen! Man måste kunna vara ensam. Kunna bygga upp ett eget väl fungerande garde. Som står emot svek, sorg, och hjärtekross. Jag vet att min nästa förlust (antagligen min mor) kommer bli tuff, men vet med mig redan nu att det är något jag kommer klara av. Man blir avtrubbad och känslokall. Vilket är synd för sånt drabbar de nära runt omkring mig.

Folk som inte vart med, sett på eller har liknande packning i bagaget kommer aldrig heller kunna förstå vissa saker. Bara det är en sak i sig att lära. Alla är vi lika olika. Likna inte mig med någon annan, så ska jag försöka att inte göra det mot dig. Det enda jag har krävt av mina närstående är "förståelse" aldrig att jag har ursäktat mitt beteende. Men ibland blir det lätt så. Man skyller ifrån sig, skuldbelägger någon annan. För det är ju så jävla lätt!

Och som ni nog av inläggets karaktär förstår så kommer inte denna saga från ingenstans, den har givetvis en grund. Annars skulle jag behövt tömma mig på ord. Grunden till storyn tänkte jag lämna osagd. Kan väl nämna att det uppstod en dispyt oss emellan. Där det också framkom saker jag inte hade väntat mig. Men pokerface som jag är chansade jag. Och det är just de där chansningarna som jag gör att jag får stå mitt kast, ta konsekvenserna. Man vet sällan om vad de innebär, men med min bakrund är ingen info lätt att ta. Bit ihop, glöm och gå vidare. Brukar funka bra. Tänka om och igenom händelsen, var det verkligen så illa det som kom fram? Eller är det bara min skalle som mindfuckar mig?

Livet ska sällan vara enkelt och leva, därför brukar jag så fort jag hör någon beklämma sig över en jobbig situation: Det ska kännas att man lever. Just precis så! Det optimala är ju såklart om den man har det lite trassligt med inte vänder kappan efter vinden så fort det blåser upp till storm. Jag vet att jag har väldigt lätt för att göra det. Så i lördags kväll/natt bet jag verkligen mig själv i läppen för att inte säga något som jag sedan djupt skulle ångra. 1-0 till mig och min personliga utveckling! Visst fan ska man få kunna slänga skit på någon annan, visa aggression (med måtta), vrede och hat till en viss gräns, och samtigt veta att det man säger inte ska vara avgörande för vad den man säger det till väljer att göra. Gå eller stanna kvar. Återigen.. Jag kan inte låta bli att lägga näsan i blöt, kommer aldrig lära mig. Därför kommer jag fortsättningsvis också få ta konsekvenserna av min blötlagda snok!

Och det hör ju till att man i en relation utvecklas, skapar minnen, tjaffsar. Men oberoende av vad så ska man kunna gå till sängs med att veta att den man la sig med också finns där när man vaknar. Det bara är så. Livet har aldrig vart en dans på rosor, men man kan välja hur man vill leva sig genom livet. Jag har sällan haft den känslan i kroppen, att vara "riktigt" säker på den jag valt att spendera en del av mitt liv med. Många har vart rädda för min framfusighet, så fort man öppnat käften om att bo ihop, skaffa barn etc har de flytt med svansen mellan bena. Klart man också i en relation har samtal som berör framtidsplaner, inte nödvändigt att alla drömmar och visioner ska bli av. Men de hör till, de fyller en funktion. De skapar hopp och föder mersmak på livet. Utan drömmar kommer man ingen vart i livet. Det är just drömmen om framtiden som för oss människor framåt.

Ännu bättre är att jag nu får lyan för mig själv i ett par dar. Killen har dagit iväg på traktamente. Vet inte när han kommer tillbaks :( Skönt att få sitt space, lämna toadörren öppen när man skiter, mer plats i sängen. Ja ni vet såna där små obetydliga saker stärker min själv. Ett måste för att orka. Jag är en person som är i stort behov av space. Så enkelt är det bara. Distans är ett bra ord. Jag gillar att ha distans till saker, till mig, min omgivning.

Dagens ord blir därför:

Distans: avstånd, sträcka, håll, mellanrum, lucka; få distans till se mer objektivt på, få perspektiv på; hålla distans vara reserverad

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den lyckliga sagan på denna portal har nu lidit mot sitt slut. Har vart trivsamt att blogga här - men nu måste hon vidare.   Till er som följer mig - fortsätt gärna med det här --> http://sarahlamberg.myshowroom.se/              ...

Kan nu presentera min nya hemsida - för er som vill kika in och kolla är adressen här. Det har tagit sin lilla tid, och än är inte allt fixat. Måste få i ordning texterna och så. Men det är en sten som lättat från min ryggsäck i alla fall. Kan nu skr...

  'To my insperation and my shining star'   En tanke som slog mig igår var att sannolikheten för att man ska träffa någon som man passar med minskar när man nöjer sig med det man har. Jag har fullt upp med mitt, träning, driva företag, ta ha...

Om 1 vecka är det dags igen. Är sjuuuukt taggad. Kan inte med ord beskriva ruset som forsar inom mig. Watch out for the bruises..   Ska snart bege mig till arbetsförnedringen och visa upp min affärsplan och budget - de har tydligen inte kunnat öp...

Har preppat mig med ett stort lass pasta på min tallrik. Letat inspiration på youtube - lite musik har ju hjälpt förrut. Let the legs burn! Går och lägger mig med tanken på The Bulgarian Split som nästan skulle kunna va nåt helt annat än va det är.. ...