Kändes en aning konstigt att bara laga mat till sig själv. Fast än jag hade det i åtanke vart det ändå mat över. Hur är det möjligt med 1 kyckling filé som grund?

Dagen har bara försvunnit från mig. Tog mig iallafall ut på en promenix. Kom nästan ända fram till mitt slutmål. Tills jag såg nåt jag ville fota. Big fail! Hade glömt minneskortet hemma, ironiskt va?

Denna dag har jag tillägnat mig själv och mina tankar. Blir inte så ofta när man lever som sambos. Allt går på rutin, matlagning, tvätt, städ, veckohandla, tid framför datorn eller tv.n Så där tråkigt som man dör. Men det har sin charm ändå. Men den senaste tiden har jag allt mer saknat det där andra. Som man "inte får" ha. Jag har ju gjort ett val, inget jag ångrar (ångrar sällan saker) men det finns en längtan där inom mig. Jag tror dock det är en helt naturlig sak många par går igenom. Man sätts på prov, utsätts för prövningar för att se om man personen man valt är av rätt kaliber. Nåt att satsa på. Nån att blida familj med. Någon man vill spendera resten av sitt liv med. Man ifrågasätter sig själv framförallt. Om ens val här i livet är de rätta. Tyvärr vet man sällan det innan det är "försent". Valen måste ha passerat ett bästföre datum innan man kan få ut nåt resultat. Dvs leva sig igenom livet.

Jag hade för ett tag sedan en konversation med en avlägsen vän, som strax där i krokarna firade 1 år med sin snubbe. Hon yttrade sig lite flyktigt om att han minsann inte va mannen i hennes liv, och att hon ville bli singel igen och vara det ett tag, hon hade ett behov att få "leka av sig". Innan barn och familj kommer på tal. Nu är det inte leken jag syftar på mellan könen. Utan den där känslan av att vara fågelfri. Hur kombinerar man det i en relation när man lever ihop, när den ena släpper sina tyglar och den andra spjänar emot? Har haft det samtalet med min kille här hemma, om att man blir grå och tråkig i en relation. Man "dör" successivt piece by piece ut. Kvar finns inget mer än 2 åldringar i klädda samma träningsoverall, samma intressen, samma livsfilosofi, samma i allt. Jag vill inte komma dit. Jag vill inte känna mig "fängslag". Hur gör man för att bli kvitt den känslan? Känns lite som ett moment 22. Äta kakan och ha kvar kakan?

Jag råkar ha upptäckt att partnern som jag älskar verkar ha anlag för det, även om han själv hävdar något helt annat. Han vill att vi ska kunna dela saker ihop, göra jag vetintevad men allt ska vi göra tillsammans. Visst är det en gullig egenskap. Men jag blir rädd att MIN personlighet ska bli ett med någon annans, vad har jag kvar då? Jag vill ha vissa saker för mig själv, kommer inte för nåt i världen dela med mig utav de. Så enkelt är det bara.

Om det så gäller hans försök i att övertala mig att se havets botten. I ren protest vill jag inte det (för jag vet att den saken redan är tagen). Eller som ex till mig, han hade haft ett fling med nån från USA. Direkt fördes mina framtidsplaner iväg till (ja jag såg oss två som det perfekta paret) att vi aldrig kommer kunna vare sig resa till USA (ett resmål som har vart en dröm för mig sedan länge) eller London (hon pluggade tydligen där). För det var nåt som han redan hade upplevt och sett. Jag kan inte förbise det faktum att (tror många tänker:varför inte bara göra det och skita i att någon annan vart där före mig) prispokalen redan är tagen. Jag tänker inte tävla om att få den. Tänker inte vara en number 2. Jag är unik och klär endast i unika saker. Jag vill vara ensam om att uppleva saker med en partner. Det skapar minnen, jag vill inte vara uppdaterad version av ett gammalt minne. Likväl vill jag heller inte låta min näste bli en version 2. Det vore inte rätt.

Kalla mig nuts om du vill det. Men det är så jag är formad. Jag vill heller aldrig gifta mig, av samma anledning att jag en gång vart tillsammans med en gift man. Hur man nu kan se det som ett förhållande? Nej, jag kommer aldrig vilja "återuppleva" redan tagna upplevelser från någons förflutna för att skapa något som kan bli vårt, för att eventuellt bilda sig en ny uppfattning om saken. Det finns bara inte. Jag är väl lite utav en materialist när det kommer till det läget. Däremot kan jag avundas samt försöka ta lärdom av alla ni som kan det. Ni har nåt jag inte har.

Saker jag vet präglar någons historik kan jag sällan se som något positivt. Jag måste (har) vid alla nya relationer klivit in i de med tanken om att personen jag nu lever med är 0, scratch, nada, en oskriven bok. För jag har märkt hur pass dåligt jag själv må(r)tt av att ta del av folks förflutna. Jag kan inte stänga av, inte glädjas åt nåt som återberättas. jag blir bara upprörd och ledsen. Jag kan heller inte förbjuda någon att inte vilja visa upp saker som en gång vart betydelsefylla eller meningsrika i dennes liv. Det vore inte friskt, än mindre schyst. Jag vill så gärna kunna lyssna med hungriga och nyfikna öron, skratta och ha kul åt det. Men saker i det förgågna har satt sina spår. Det som är enklast för mig är oftast inte enkelt för någon annan. Kanske därför ingredienser från förr rör om så hårt i min gryta?

Klockan är snart 9. Tänkte tappa upp ett bad, slänga på nån uppmuntrande musik. Tända lite ljus och bara få vara. Sen ska jag lägga mig i sängen och läsa tills jag somnar. Älskade saknade ensamheten. Kanske därför det är ett sånt stort virr varr inom mig idag? Inte fått utlopp för att få vara själv. Även om jag inte visar det utåt, vet jag i alla fall 1 som läser av mig som en öppen bok, mer ironi haha!

So long fuckers!

Vi människor som lever på denna planet verkar ständigt vara nyfikna, på jakt efter något. Vad är det då vi saknar i våra liv som gör att vi oftast har svårt att motstå vissa saker?

Hade egentligen velat posta inlägget om "söndagen", men pausar den tills vidare.. Och sköljer ur mig detta istället. Har alltid sagt att man ska vara öppen och ärlig genom livet. Vad är det då som gör att det ibland är så svårt, att vara just öppen och ärlig? Än mindre ta del av det? Det är nog bägge lika för min del. Vad jag väljer att berätta eller inte säga "anser" jag vara min ensak. Men när det kommer till folk i ens närhet, är det helt plötsligt en heelt annan grej? I don't get it!

Varför har vissa svårt att släppa sitt förflutna? Varför fortsätta jaga ett byte som sedan länge legat död? Eller hur kommer det sig att det döda bytet spökar i min vardag utan att jag bett om det? Eller varför dras vi in i saker vi inte ber om att bli indragna i? Dessa ständiga frågor lever obesvarade i min skalle. Jag hatar det. Jag hatar att veta, jag hatar att vilja veta även fast jag inte vill. Det råder obalans i mitt hjärnkontor just nu, efter att självmant ha snubblat in på saker jag ABSOLUT inte vill ta del utav. Men något inom mig för mig dit, kan inte kontrolleras går inte att kontrollera.

När är det dags att skaka av sig småsakerna och gå vidare? Varför är min skalle fucked up när det kommer till vissa saker som berör tillit och förtroende? Varför kan inte jag ta det med en nypa salt? Som de allra flesta tycks kunna.. Why me? Dessa spöken ploppar upp i tid och otid. Precis när man tror att saker och ting är bra, kommer de objudna gästerna på besök. Där står jag, ser min spegelbild och tänker om mig själv: Vilket jävla psyko! Att bygga en höna av en fjäder är min specialité i alla väder. Det är nåt jag verkligen är mästare på.

Inte så lätt alla gånger att själv inom sig jobba med sina fel och brister, då vi alla kan erkänna att det är såå mycket lättare att påpeka andras än att se till sig själv och sina egna. Är inte det märkligt? Inget som heller har förändrats sen man var liten. Likt barn i sandlådor. Du kastade först! Nä det gjorde jag inte alls, det var du! Fan asså!

Det var inte tänkt att det skulle bli ett sånt djupsinnigt inlägg, men jag känner att det bara måste ut. Bli kvitt det som stör mig. Vill du veta en till sak jag är mästare på? Nämligen strö salt i såren, inte bara mina egna utan strör så fort jag får chansen (om jag anser personer i fråga ha förtjänat det) Hur mogen är man då? Jag tycks inte komma bort från den tanken, att alltid vara så jäva pretto! Det blir liksom motsägelsefullt att ena sidan vara den där snorungen som skyller ifrån sig på någon annan, samtidigt ska man vara den erfarna och mogna typen som vet allt och kan allt.

Många hävdar att tiden läker sår, jag hävdar att de består. Men i en mildare variant. Jag har då inte blivt "ihop läkt" från allt jag har vart med om. Det fanns ingen där som kom med ett bamseplåster och tog hand om mig. Ynk ynk gråter krokodiltårar! Nä, men faktum är att man lär sig genom åren att rå om sig själv. Egentid är den bästa medicinen! Man måste kunna vara ensam. Kunna bygga upp ett eget väl fungerande garde. Som står emot svek, sorg, och hjärtekross. Jag vet att min nästa förlust (antagligen min mor) kommer bli tuff, men vet med mig redan nu att det är något jag kommer klara av. Man blir avtrubbad och känslokall. Vilket är synd för sånt drabbar de nära runt omkring mig.

Folk som inte vart med, sett på eller har liknande packning i bagaget kommer aldrig heller kunna förstå vissa saker. Bara det är en sak i sig att lära. Alla är vi lika olika. Likna inte mig med någon annan, så ska jag försöka att inte göra det mot dig. Det enda jag har krävt av mina närstående är "förståelse" aldrig att jag har ursäktat mitt beteende. Men ibland blir det lätt så. Man skyller ifrån sig, skuldbelägger någon annan. För det är ju så jävla lätt!

Och som ni nog av inläggets karaktär förstår så kommer inte denna saga från ingenstans, den har givetvis en grund. Annars skulle jag behövt tömma mig på ord. Grunden till storyn tänkte jag lämna osagd. Kan väl nämna att det uppstod en dispyt oss emellan. Där det också framkom saker jag inte hade väntat mig. Men pokerface som jag är chansade jag. Och det är just de där chansningarna som jag gör att jag får stå mitt kast, ta konsekvenserna. Man vet sällan om vad de innebär, men med min bakrund är ingen info lätt att ta. Bit ihop, glöm och gå vidare. Brukar funka bra. Tänka om och igenom händelsen, var det verkligen så illa det som kom fram? Eller är det bara min skalle som mindfuckar mig?

Livet ska sällan vara enkelt och leva, därför brukar jag så fort jag hör någon beklämma sig över en jobbig situation: Det ska kännas att man lever. Just precis så! Det optimala är ju såklart om den man har det lite trassligt med inte vänder kappan efter vinden så fort det blåser upp till storm. Jag vet att jag har väldigt lätt för att göra det. Så i lördags kväll/natt bet jag verkligen mig själv i läppen för att inte säga något som jag sedan djupt skulle ångra. 1-0 till mig och min personliga utveckling! Visst fan ska man få kunna slänga skit på någon annan, visa aggression (med måtta), vrede och hat till en viss gräns, och samtigt veta att det man säger inte ska vara avgörande för vad den man säger det till väljer att göra. Gå eller stanna kvar. Återigen.. Jag kan inte låta bli att lägga näsan i blöt, kommer aldrig lära mig. Därför kommer jag fortsättningsvis också få ta konsekvenserna av min blötlagda snok!

Och det hör ju till att man i en relation utvecklas, skapar minnen, tjaffsar. Men oberoende av vad så ska man kunna gå till sängs med att veta att den man la sig med också finns där när man vaknar. Det bara är så. Livet har aldrig vart en dans på rosor, men man kan välja hur man vill leva sig genom livet. Jag har sällan haft den känslan i kroppen, att vara "riktigt" säker på den jag valt att spendera en del av mitt liv med. Många har vart rädda för min framfusighet, så fort man öppnat käften om att bo ihop, skaffa barn etc har de flytt med svansen mellan bena. Klart man också i en relation har samtal som berör framtidsplaner, inte nödvändigt att alla drömmar och visioner ska bli av. Men de hör till, de fyller en funktion. De skapar hopp och föder mersmak på livet. Utan drömmar kommer man ingen vart i livet. Det är just drömmen om framtiden som för oss människor framåt.

Ännu bättre är att jag nu får lyan för mig själv i ett par dar. Killen har dagit iväg på traktamente. Vet inte när han kommer tillbaks :( Skönt att få sitt space, lämna toadörren öppen när man skiter, mer plats i sängen. Ja ni vet såna där små obetydliga saker stärker min själv. Ett måste för att orka. Jag är en person som är i stort behov av space. Så enkelt är det bara. Distans är ett bra ord. Jag gillar att ha distans till saker, till mig, min omgivning.

Dagens ord blir därför:

Distans: avstånd, sträcka, håll, mellanrum, lucka; få distans till se mer objektivt på, få perspektiv på; hålla distans vara reserverad

Härligt dag att vakna upp till. Solens värme smeker mina vinterbleka kinder. Kanske skulle ta en vända i skogarna och njuta av fågelsången?

Vet nån förresten hur man "stänger av" / "raderar" bort ett event från fejjan? Har vart väldigt sparsam med att promota egna events där av just den anledningen att det inte tycks finnas någon delet funktion. Är det bara jag som har missat det?

Jag bara älskar att snoka runt på nätet, inte för att jag bryr mig speciellt mycket om vad folk har för åsikter om mig eller övrigt löst folk, mer för att se att jag fortfarande passerar dessa människors tankebanor. Nyss landade jag på ett event som var postat i december förra året. Haha lord! Oberoende vad som skedde till att vi tappade kontakten är det minsann alltid kul och läsa att folk har svårt att släppa taget om mig. Egocentrisk? Dryg? mm. Kan skriva ett helt uppslagsverk som diverse egenskaper folk strör ut om mig. Enligt mig själv är det bara en otroligt stor självdistans. Våga ta ett kliv utifrån sig själv. Se saker från en annan synvinkel. Bör väl tillägga att dessa personer som skrivit detta utgav sig för att vara mina vänner, som nu 5 år senare har mig på sina tungor. Nåväl. Ingen förlust jag gråter mig till sömns med. Det märkliga är nog att detta är generellt sett överlag bara tjejer som sysslar med. Sticka kniven i ryggen mm. Varför är vissa så kan man ju undra? Men utan att bli för långdragen i detta som jag enbart fann underhållande tänkte jag inte gå in i detalj, nån kanske skulle känna sig uthängd då?

Och vad jag har hört är det många som tycks avundas min stil. Ja, jag är så hemskt ledsen om jag trampade dig på tårna. För mig handlar det mer om omogenhet, dessa individer har låångt kvar i utvecklingen anser jag. Än mer tror jag nästan att de har avstannat och platsar bäst i förskolan. Men kul, ni gjorde just min dag. Hoppas på att få ser mer sånt!

Länge leve stoltheten, visheten, och överlägsenheten!